Anne Franks dagbok

Anne Franks dagbok
av Anne Frank

På sin trettonårsdag i juni 1942 fick Anne Frank en dagbok i present. De första dagboksanteckningarna handlar om en flicka som lever ett ganska vanligt liv i Amsterdam, hon skriver om skolan och kompisar (och hur hon saknar att ha en riktigt nära väninna som hon skulle kunna prata om allt med) och killar som är kära i henne. Men på vissa detaljer märks det att tyskarna har ockuperat Nederländerna. Anne har varit tvungen att byta skola till en med enbart judiska elever och när hon och kompisarna ska gå och äta glass finns det bara två tillåtna glasscaféer. En av Annes vänner säger att hon knappt vågar göra nåt nuförtiden, för det är säkert förbjudet. När storasyster Margot får en inkallelse till "arbete i Tyskland" bestämmer sig familjen för att sätta sin plan i verket och gå under jorden.

Annes pappa Otto Frank var chef för ett företag i livsmedelsbranschen. I ett av företagets byggnader hade man byggt ett dolt gömställe, ungefär som en liten lägenhet i två våningar. Här bodde familjen Frank, en annan medarbetare och hans familj samt så småningom ytterligare en person i mer än två år. Deras förbindelse med omvärlden var en grupp andra medarbetare, som kände till gömstället och tog dit mat och andra förnödenheter.

Förra året var jag i Amsterdam och besökte bland annat Anne Frank-muséet, som har byggts upp runt gårdshuset. Rummen där de gömde sig står orörda, men tomma. De tömdes på föremål efter att de gömda upptäcktes och arresterades hösten 1944 och man har valt att inte rekonstruera inredningen. Några av Annes bilder (på idoler och annat) är fortfarande uppklistrade på väggen i rummet som hon delade med "Albert Dussel" (egentligen Fritz Pepper, Anne gav alla pseudonymer som man i vissa fall har behållit i den utgivna dagboken). Det är trångt, särskilt om man tänker på att de var åtta personer som delade på utrymmet, och mörkt. De fick inte öppna fönstren eller lätta på mörkläggningen och under arbetstid var de tvungna att vara alldeles tysta. På kvällarna kunde de vara nere på kontoret och även lyssna på radio, framför allt på den förbjudna holländska radiokanalen som sändes från England där exilregeringen befann sig.

Anne skildrar livet i gömstället både gripande och roligt. Att leva så hopträngt och instängt, och dessutom med rädslan för att bli upptäckta och för flyganfall, ledde verkligen till en hel del onödiga konflikter. Det känns som att bilden av Anne Frank är en allvarlig och duktig flicka, som skrev den här klassiska boken som alla känner till. Men när man faktiskt läser vad hon skriver så visar det sig att hon är den slarviga och flamsiga lillasystern, som ingen tar på allvar och som hela tiden beskylls för att vara dåligt uppfostrad. Det verkar som om det är dagboken som får ta del av alla hennes allvarligare tankar. Det finns ingen som hon riktigt kan prata med om sånt i huset. Den sista tiden blir hon dock kompis med, och kanske till och med flickvän till, sonen i den andra familjen.

Från början skrevs dagboken bara för henne själv, en vanlig dagbok, men så småningom börjar hon fundera på att skriva en bok baserad på sina upplever som undangömd. När hon hör en politiker prata på radio om att dagböcker och liknande från ockupationen kan bli intressanta efteråt så börjar hon skriva rent dagboken med tanke på utgivning. Dagen efter de undangömda fördes bort så återvände de båda kvinnliga hjälparna till gömstället och tog hand om Annes skrifter. Anne och hennes syster dog i Bergen-Belsen våren 1945, troligen i tyfus. När det efter kriget stod klart att Otto Frank var den enda av de gömda som hade överlevt var det han som fick Annes dagbok. Vissa komiska betraktelser hade hon läst högt för att roa de andra, men annat var helt nytt för honom. Han berättade att han inte hade haft någon aning om hur djupa hennes tankar och känslor hade varit. Och då var han ändå den familjemedlem som hade stått henne närmast.

Samtliga undangömda kom ursprungligen från Tyskland (det var bara de tre ungdomarna som verkligen pratade flytande nederländska, och Anne skojar ibland om de vuxnas dåliga språkkunskaper) och när Otto Frank översatte dagboken till tyska för släktens skull så tog han inte med alla stycken där Anne hade skrivit om sitt dåliga förhållande till sin mamma. Att avsnitt där Anne mycket frispråkigt skriver om kroppen och sina funderaingar om sex försvann verkar mer ha beslutats av olika förlag. Först på åttiotalet gjordes en akademisk sammanställning av båda dagbokstexterna (som inte är ett enda dagbokshäfte, utan ett antal skrivböcker och en massa lösblad) och baserad på detta sammanställdes en ny version för allmänheten, som kom ut på nederländska 2003. 2005 kom den här svenska översättningen. Jag läste den gamla för ett antal år sedan. Den var översatt från en tysk översättning som Otto Frank hade kritiserat för att den inte lyckats fånga originalets ungdomliga ton. Den här är översatt (av Per Holmer) från den moderna nederländska utgåvan. Verkligen skillnad! Anne kallar nu sig själv "tjej" och "tonåring", och inte som i den gamla "backfisch"(!). Jag minns faktiskt inte läsningen av den gamla särskilt väl, men nu tror jag inte att jag kommer glömma boken.