Igelkottens elegans
av Muriel Barbery
Det här tyckte jag om! Fast den påminde lite om "No och jag". Franskt, och med udda, smarta barn i ledande roller. Annars var de ju förstås olika. Och det spelar väl egentligen inte så stor roll om de påmjinner om varandra eller inte - det är två olika böcker och båda är bra. Båda böckerna har vi faktiskt läst i läsecirkeln som jag är med i, men jag missade diskussionen om "Igelkotten" (för jag var på konsert samma kväll som träffen var). Så jag vet inte riktigt vad de andra tyckte om den.
I ett hus i en finare del av Paris bor två personer som båda döljer sin intelligens och bildning. De har olika skäl till detta och de vet inte om vad den andra håller på med. Portvakten Renée Michel gör allt för att leva upp till stereotypen av en obildad och sur portvakt som bara intresserar sig för sin katt och att se på tv. I hemlighet läser hon avancerade böcker om filosofi och allt möjligt, och hon älskar konst, musik och film.
Paloma är tolv år och imiterar de andra duktiga eleverna i klassen för att lägga sig på rätt nivå i skolarbetet. I själva verket är hon betydligt smartare och i stånd att t. ex. skriva mycket bättre uppsatser. Men hon är inte intresserad av att ses som exceptionell. Det leder bara till press och förväntningar. Hon har redan bestämt sig för att framtiden inte är något för henne och planerar att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Men fram tills dess finns det vissa saker hon vill undersöka närmare.
Allting går sin gilla gång, ingen märker något ovanligt med Renée eller Paloma (bortsett från att Palomas föräldrar skickar henne till en psykiater) utan ser bara vad de förväntas se. Tills det dyker upp en ny boende i huset, som verkar genomskåda dem båda.
Jag tyckte som sagt om boken. Slutet var kanske inte vad jag hade tänkt mig, men om jag tänker efter så var det ändå ett ganska bra slut. Böcker måste få sluta på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar