Riddarens dotter
av Margit Sandemo
På flera ställen står det "Den bästa romanen" (inte alltid med "ur hemmets Veckotidning" efter), men det är väl att överdriva en smula. Eller ja, mycket.
Det här är en nästan 30 år gammal veckotidningsföljetong av Margit Sandemo, och inte en av de bättre. Jag tror aldrig jag har hört någon säga att det här är favoriten bland följetongerna. Det är också en av de som drar författarens inte ovanliga "men han är snäll egentligen, jag kan omvända honom"-tema lite väl långt. Själva omvändandet går dessutom väldigt snabbt och lätt, om man bortser från det höga pris som omvänderskan får betala. Så boken för inte ut något särskilt bra budskap, men å andra sidan tror jag inte att det är någon som tar till sig det heller. Det blir väl lite väääl... Mysteriet (det är nästan alltid ett mysterium som huvudpersonerna löser) är inte heller det bästa här.
"Riddarens dotter" utspelar sig i Norge ett trettiotal år efter digerdödens härjningar. Tuva är riddar Gudmunds yngsta dotter, och den enda som fortfarande inte är bortgift. Hon har ingen särskild lust med det heller, eftersom alla hennes systrar har fått så enormt tråkiga män. Själv skulle hon vilja uppleva lite äventyr. Det får hon också, men inte på ett sätt som hon hade önskat. Den onde Grjot (ja, han karaktäriseras faktiskt så första gången han nämns i texten) vill åt Gudmunds landområden och tänker ta riddarens favoritdotter (Tuva så klart) som gisslan. Grjot har en fosterson, Ravn, som han har uppfostrat till att vara känslokall och kunna döda utan att tveka. Han ska ta Tuva till fånga. Vad ingen har tänkt på är att Tuva inte är ett litet barn längre. Hon är inte så lätthanterlig, och ser dessutom igenom Ravns hårda yta till den han kunde ha blivit...
Samtidigt pågår ett eller annat skumt, som varken verkar ha med Gudmunds eller Grjots folk att göra.
Nej, en del av de här följetongerna är helt okej (beroende på vad man har för förväntningar), men inte denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar