Meine Mutter und ich

Meine Mutter und ich
av Petra Reski

Petra Reski är journalist och bosatt i Venedig, men hon kommer ursprungligen från en av städerna i Ruhrområdet. Inför en jämn födelsedag kommer en mängd släktingar på besök, framför allt hennes mamma. Med släktbesöket som ram berättar Reski om sin uppväxt.

På den tiden, sextiotalet, var nästan alla män i staden gruvarbetare, och koldammet låg överallt. Det hände att folk skadades eller dog i gruvan, och en av de som dog var Petra Reskis pappa. Hon var för ung för att minnas honom, men i boken berättar hon hur hon senare såg på bilder av honom och funderade på hur han egentligen var. Trots att pappan inte fanns där verkar uppväxten ha präglats mycket av honom, eller kanske snarare det att han inte fanns. Mamman var den enda i bostadsområdet som bar läppstift, de åkte alltid till en annan stad för att handla kläder (även om det verkar ha varit i samma kedja som den som fanns hemma) och var över huvud taget lite lagom speciella.

Trots att ingen av föräldrarna kom från Westfalen hade de större delen av släkten i samma stad. Båda härstammade från landområden som alla tyskar fördrivits från efter andra världskriget. Pappans sentimentala familj kom från Östpreussen och mammans familj längtade alltid tillbaka till sitt vackra Schlesien. Just det här med Schlesien tar stor plats i Reskis bok. Hon berättar hur särskilt en av alla mostrarna tycker att Schlesien självklart är deras hemtrakt, medan mamman menar att eftersom hon bor i Ruhrområdet nu så är det Ruhrområdet som är hennes hemtrakt. Det berättas också om hur familjen svalt under resan från Schlesien och om besök där i nutid.

Det tog lång tid att läsa boken, för jag tyckte inte att jag drevs vidare i historien. Det var lite om Venedig, och apropå det... och så kommer det ett par episoder från Reskis barndom eller någon berättelse om mammans släkt. Jag hade egentligen föredragit om avsnitten från födelsedagsförberedelserna i Venedig inte hade varit med. Då hade det nog blivit mer flyt i läsningen, nu blev det irriterande avbrott där personerna var mycket äldre, och tid och plats en annan. Jag tyckte ju om de delar av berättelsen som utspelade sig för ett antal decennier sedan, men den här "ryckigheten" gjorde att det blev lätt att lägga ifrån sig boken och läsa något annat. En som är bättre på att läsa tyska kanske inte hade besvärats så mycket av det här, utan snabbt tagit sig igenom Venedigavsnitten. En annan person kanske t.o.m. hade tyckt om Venedigbitarna.