Mary, Lou och mysteriet Hilton

Mary, Lou och mysteriet Hilton
av Carolyn Keene

När jag var i den "riktiga" B. Wahlströms-åldern så var det Lotta som gällde för min del. Kitty var inte särskilt intressant (d.v.s. jag läste nog bara 20 böcker om henne), och jag läste inte en enda Mary, Lou-bok, som ju skrevs av samma pseudonym (i själva verket ligger en mängd olika författare bakom böckerna). Så jag tänkte att det får jag väl göra nu då. De kostar inte många kronor på loppis och inte tar det lång tid att läsa dem heller. "Mary, Lou och mysteriet Hilton" var ett helt slumpmässigt val, och visade sig vara den andra boken om systrarna Dana. Den är skriven på 30-talet. I motsats till Kitty-serien finns det inte ett oändligt antal böcker om Mary och Lou, men väldigt många ändå. Jag antar att det inte förflyter något tid i deras värld heller, trots att decennierna går och de löser en mängd fall.

Jag har alltid antagit att Mary och Lou är tvillingar, men Mary är tydligen ett år äldre än Lou (de är 16 och 17 år gamla). De är föräldralösa, går på internatskola och tillbringar loven hos släktingar som jag tror kan vara deras pappas syskon. I den här boken nämner de ibland sitt första fall, som inträffade på skolan och tycks ha handlat om en lampa. Den här gången är det en lärarinna som försvinner. Rektorn vill inte koppla in polisen (man tror väl till en början inte att det ligger ett brott bakom) och flickorna gör lite efterforskningar. Det visar sig att det bl.a. finns en dramatisk familjehistoria bakom, och att det handlar om en kidnappning. Med hjälp av sin farbror löser systrarna mysteriet och återförenar dessutom den splittrade familjen.

Faktiskt helt okej. Inte alls så dålig som jag egentligen hade trott och mycket bättre än alla de Kittyböcker jag har läst. Jag tror att det kan bero på att det är såpass tidigt i serien. Det finns fortfarande utrymme för att hitta på saker och berättelsen kanske inte riktigt har fastnat i en mall än. Flickorna har heller inte löst osannolikt många fall än, utan det finns bara ett gammalt mysterium som man refererar till. Ett problem med t.ex. Kittyböckerna (och kanske senare Mary, Lou-böcker) är ju att karaktärerna aldrig verkar lära sig någonting av sina upplevelser och inte utvecklas från bok till bok. Men så här tidigt i serien har inte det mönstret framträtt så tydligt än.

Jag kommer inte börja samla på Mary, Lou-böckerna och antagligen kommer jag inte behålla den här heller. Men jag förstår varför man gillar dem om man är yngre eller minns dem från barndomen.