Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
av Joyce Carol Oates

Lånade den här boken av min syster för, hm, ganska länge sedan, men det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Men jag blev ju lite extra nyfiken på den när vi läste "Älskad, saknad" av samma författare i läsecirkeln. De här båda böckerna verkade nämligen ha en del gemensamt. De handlar om en dotters liv den första tiden efter att hon förlorat sin mamma (det första året efteråt i "Älskad, saknad", och antagligen ungefär lika länge i "Efter kraschen..."). Åtminstone "Älskad, saknad" är inspirerad av (och tillägnad) Oates' egen mor, som nyligen dött när boken skrevs. Det är tydligen ovanligt att Oates låter böcker spegla sina egna personliga upplevelser på det sättet, men när Nikki i boken sorterar sin döda mors kläder ås höll Oates på med samma sak i verkligheten. "Efter kraschen..." bör vara skriven i ungefär samma veva (böckerna kom ut med något års mellanrum), men skildrar förlusten på ett annat sätt. Här är nämligen dottern i boken, huvudpersonen alltså, bara femton år. "Efter kraschen..." är alltså en av Oates' ungdomsböcker.

Jenna och hennes mamma är med om en bilolycka, där mamman dör och Jenna blir allvarligt skadad. Hon har oklara minnen av vad som hände, kanske var olyckan hennes fel. Hon tror att hon kanske högg tag i ratten eller åtminstone ropade åt sin mamma att se upp för vad det nu var Jenna trodde att hon såg springa ut på vägen. Den första tiden efter olyckan har Jenna det faktiskt ganska bra. Hon vävar omkring i något hon kallar "det blå", och ibland är hennes mamma där. Hon blir rätt snopen när hon får veta att detta beror på de starka droger hon fick när hennes tillstånd var livshotande, men samtidigt blir hon livrädd över att den dagen ska komma när hon förväntas klara sig med bara receptfria smärtstillande.

Eftersom Jenna inte är vuxen är det inte bara sin mamma hon förlorar i olyckan. Föräldrarna är skilda och Jenna måste flytta. Alltså försvinner även huset, skolan, kompisarna etc. för henne. (Det här var en av de saker jag reagerade starkast på i boken. Att Jenna förlorar hela sitt gamla liv, och att de vuxna inte riktigt verkar fatta hur svårt det måste vara.) Hon vägrar bo hos sin pappa och hans nya familj, utan flyttar istället till sin mosters familj i en småstad. Jenna är sur och fientlig mot allt och alla, och kämpar med tankarna på vad som hände i olyckan (var det hennes fel?) och bristen på starka mediciner. Det enda hon blir riktigt intresserad av i den nya staden är Crow, en spännande kille som är några år äldre och förstås out of her league. Jenna är ju den konstiga nya tjejen som vägrar ta av sig sin smutsiga mössa och inte har några kompisar. Åtminstone inte först. Sen blir hon faktiskt vän med en av de tuffa tjejerna, som har en massa coola kompisar, bl.a. är hon jättenära vän med Crow, fast honom tänker hon inte presentera Jenna för. Kanske inte världens schysstaste kompis, men hon vet var man får tag på droger som är nästan lika bra som de Jenna fick på sjukhuset...

Bra, välskriven berättelse förstås, men ibland är det kanske lite lätt att lista ut vad som ska hända. Ganska lättläst (trots att handlingen är ganska deppig och hemsk). Till skillnad från vuxenromanen "Älskad, saknad" kom man in i den direkt. Det kanske är en av de saker som skiljer Oates' vuxenromaner från hennes ungdomsromaner, förutom sånt som huvudpersonernas ålder. Det kanske inte är så konstigt att ungdomsromanerna är mer lättillgängliga, det är ju det vanliga. Men som sagt, de är inte lättlästa p.g.a. att de handlar om lättsmälta saker.


En annan bra (bättre, skulle jag vilja säga) ungdomsbok om en annan Jenna som förlorar sin mamma är Johanna Thydells "I taket lyser stjärnorna".