Skaver

Skaver
av Titti Persson

Förra året blev jag inbjuden till en klassåterträff för min klass på högstadiet. Jag gick inte dit. Även om jag inte redan hade haft planer för den helgen (var och hälsade på Morina) och om det dessutom hade varit gratis (det kostade typ 400 spänn att gå dit) så hade jag nog ändå inte gått dit. Varför skulle jag det? Om jag ville umgås med mina gamla klasskompisar hade jag väl gjort det. Har kvar en kompis från högstadiet och vi måste ju inte arrangera tillställningar på Restaurang Borggården för att träffas. :-D

Vi kom att prata om detta på den kompisens möhippa förra helgen och jag kom att tänka på det för inledningen till "Skaver" är just en inbjudan till den gamla klassens återträff, komplett med clipart och en bifogad klasslista med allas nuvarande namn och adresser. De gick ur nian 1990, nu är det 2000 (jag antar att författaren har valt att låta bokens karaktärer växa upp i en tid hon känner till, hon är född 1974). De flesta bor kvar i Skaver, en liten ort i Dalarna. Bara några stycken har flyttat (flytt?) därifrån. Än så länge vet vi inte vad de femton klasskamraterna är för några. Klassåterträffen återkommer först på bokens sista sidor, och då vet vi vilka alla är och vilken roll de hade i klassen. Större delen av boken utspelar sig i två helt andra tider, som blandas hursomhelst. Dels får vi lära känna klassen som lekisbarn, dels som åttondeklassare. Vissa har alltid haft hög status i gruppen, vissa har alltid varit långt ner, medan andra har bytt kompisar och rang. Det är inte alltid det är samma saker som är bra när man är sex som när man är fjorton. (Fast jag vet inte riktigt om det stämmer med mina erfarenheter. Nämn en i min klass som fick totalt ändrad i status under skoltiden! Jag kan iofs ha glömt bort nån. Hehe, är inte så bra på att komma ihåg folk alla gånger. Det tog typ ett år innan jag lärde mig namnen på alla i min gymnasieklass.)

Alltså, jag tyckte att skildringarna var bra, speciellt av klassen som fjortonåringar. Problemet var att det var svårt att hänga med i en bok som inte har en huvudperson utan där i stort sett alla får komma till tals och som dessutom rör sig fram och tillbaka i tiden. Jag skulle egentligen ha velat veta mer om var och en, det var vissa som inte blev så tydliga. Fördelen med att inte ha en eller få huvudpersoner är att det för det mesta blir tydligt att ingen är ondskan personifierad. Hur taskiga nån än är så vet man att han/hon har sina egna problem och osäkerheter. Även om inte det är nån vettig orsak eller ursäkt för att bete sig som de gör.

Jag vill utfärda en varning för att "Skaver" kan framkalla högstadieångest. Om du känner att du inte vill läsa om det så undvik boken.

Jag gillar omslaget förresten. :) Och jag kanske bör tillägga att även om det låter som det så har jag inget emot mina gamla klasskamrater.