Eleanor Rigby
av Douglas Coupland
Liz Dunn är ensam. Det har hon alltid varit, och bortsett från det så lever hon ett bra liv. Fast det är lite svårt att bortse från ensamheten förstås. Men 1997, när kometen Hale-Bopp är synlig från jorden och Liz har bullat upp med lättuggad mat och snyftfilmer för att ta sig igenom konvalescenstiden efter sin tandoperation, förändras hennes liv helt. Hon får ett samtal från sjukhuset, de har en ung man där, han är medvetslös efter en överdos och på hans armband står det att om det händer honom något så ska Liz Dunn kontaktas. Det visar sig att den unge mannen är Liz son. Va, var inte hon helt ensam (bortsett från mamma och syskon då), har hon en son? Var kom han ifrån? Syskonen och arbetskamraterna är mållösa. Liz själv och hennes mamma visste förstås om det, hon fick honom i tonåren och adopterade bort honom. Nu flyttar Jeremy, som han heter, in hos Liz. De finner varandra från början, han är speciell och smart och rolig, och nu är Liz inte ensam längre. Men det här betyder inte att allt bara är bra. Förstås.
Jeremydelen av historien utspelar sig som sagt 1997, men minst lika mycket av handlingen utspelar sig i nutid (2004), och dessutom finns det en hel del tillbakablickar på händelser i Liz barndom och tonår. Även om mycket i boken är tragiskt så finns det massor av komiska scener också. Dessutom är Liz ganska cyniska kommentarer om omvärlden härliga att läsa. Jag tycker mycket bättre om "Eleanor Rigby" än den förra Couplandboken jag läste, "Hey Nostradamus!". Den här gången brydde jag mig mycket mer om personerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar