av Suzann Pásztor
En tysk familj – lika invecklad som ett sudoku, som berättaren Lily säger – samlas för att markera dagen då deras far (Lilys morfar) skulle ha fyllt hundra år. Joschi Molnár var en ungersk jude som hade fem barn med fem olika kvinnor. De de båda äldsta barnen och fru nummer två dog i Auschwitz. Den första frun var redan död. Joschi själv satt fången i Buchenwald. Efter kriget var han bosatt i Tyskland.
Familjeträffen äger rum i Weimar, och en av programpunkterna är ett besök i Buchenwald. Det är den yngsta dottern Hannah, som växte upp i tron att hennes far var död. I gengäld uppmuntrade hennes icke-judiska mor ett starkt intresse för den judiska kulturen och historien. Trots att hon själv inte tillhör religionen är hon numera registrerad på judiska dejtingsajter. Hannah och hennes osannolikt jämnåriga halvsyster Marika (det skiljer bara några månader på dem) har känt varandra sedan tonåren och står varandra nära. De har dock inte haft kontakt med sin halvbror Gabor på många år. Alla tre har olika bilder av fadern. Alla är överens om att Joschi var en historieberättare av rang, och det är klart att mycket var påhittat. Men Gabor säger rakt ut att fadern var en lögnare – kan de ens veta att han var jude? Alla papper hade försvunnit. Joschi kan lika gärna ha fängslats av något annat skäl. Men vad skulle det betyda för Hannah och hennes livsprojekt? Diskussionens vågor går höga under helgen. Det hela berättas av Marikas sextonåriga dotter, som inte kände sin morfar och hittills inte heller har känt sin morbror.
Helt okej roman. (Hundra procent lånad för att en av karaktärerna heter Marika.) Jag hade kanske hoppats att man skulle få veta lite mer om Joschi. Jag tyckte inte att jag fick någon särskilt tydlig bild av honom, även om hans barn diskuterade honom hela tiden. Men det kanske var meningen, ingen kände honom kanske egentligen. Intressant att läsa om hur andra världskriget fortfarande kan ha så stor betydelse för en familj, även över sextio år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar