av Hallie Rubenhold
Hallie Rubenhold är ... socialhistoriker? ... Social Historian, jag vet inte riktigt vad det blir på svenska. Hon har skrivit både fack- och skönlitteratur, och många av hennes tidigare böcker låter också intressanta. Detta är en bok om fem kvinnor som levde på 1800-talet, och som har blivit berömda genom sin död. De är de fem kvinnor som de flesta är eniga om föll offer för mördaren Jack the Ripper, och folk har gottat sig i detaljerna kring deras död sedan dess. Rubenhold väljer väldigt medvetet att inte fokusera på detta. Mördaren får inte vara med, förutom i titeln förstås. Jag hade inte tänkt på det själv, men jag har också sett att många har påpekat att de fotografier som finns på kvinnorna, som har tagits efter deras död, inte finns med här. Här handlar det i stället om deras liv.
Nu var de ju fem ganska vanliga kvinnor, och det finns inte så mycket material om dem. Men något finns. Det finns uppgifter om när och var de är födda och vilka adresser de har bott på, giftermål och barn, om och när de har varit inskrivna på vårdinrättningar eller fattighus. Och även om man kanske inte vet hur just de upplevde allt detta, så finns det ju ändå fakta om hur det var att vara kvinna och leva på den tiden och på de platserna. Mycket är intressant. Mycket är tragiskt.
Rubenholds tes är att de fem kvinnorna inte mördades för att de var prostituerade. Hon menar att det egentligen inte finns så mycket som visar på att de skulle ha varit prostituerade, med enstaka undantag, men att man redan på den tiden ville ha det till att det var så offren valdes ut. Hon menar i stället att det mesta tyder på att de var hemlösa och sov utomhus. Och i många fall var anledningen till att det gått så illa alkoholmissbruk. (Detta känner man till om flera av kvinnorna, en av dem var till och med inskriven på ett behandlingshem för sin alkoholism en tid.) Den enda som mördades inomhus, i sin egen säng, var Mary Jane Kelly, och på grund av en trasig ruta hade det varit lätt att ta sig in i hennes hem.
Detta är boken om Mary Ann Nichols, som kallades Polly och som fick lära sig läsa OCH skriva – arbetarklassflickor brukade annars bara lära sig läsa, men för barn till tryckeriarbetare var det även viktigt att kunna skriva – och som tillsammans med sin make ansågs som tillräckligt skötsamma för att få flytta in i herr Peabodys mönsterbostäder för arbetare. Det är boken om Annie Chapman, som tillbringade barndomen i flotta delar av London, inte för att hennes familj var rik utan för att hennes pappa först var militär och sedan betjänt. Annie ser allvarlig ut, men är trendigt klädd, på ett foto av henne och hennes man. Och det är boken om Elisabeth Gustafsdotter, som blev Elizabeth Stride, från en gård i Torslanda utanför Göteborg. Det gick illa för henne i staden och kanske reste hon till England för att börja ett nytt liv där ingen kände till hennes förflutna. Hon och hennes engelske make försökte driva kaffehus, som många föredrog framför att gå på puben. Och det är boken om Catherine Eddowes, som kom till London som bebis efter att hennes pappa gjort sig omöjlig i hemstaden med sitt fackliga engagemang. Som vuxen livnärde hon sig bland annat genom att resa runt och sälja skillingtryck – hon verkar ha tyckt om att showa – och det är mycket möjligt att hon även skrev en del av dem. Det är också boken om Mary Jane Kelly, som var mycket yngre än de andra kvinnorna och enligt den här boken var den enda som man med säkerhet kan säga var prostituerad vid tiden för sin död. Man vet egentligen inte så mycket om henne. Det finns tydligen ingen dokumentation som stöder något av den bakgrundshistoria som hon berättat för vänner och bekanta, och det verkar som om mycket var påhittat. Detta är den del av boken som jag tyckte var minst intressant att läsa. Det som författaren skriver om – som SKULLE kunna ha hänt i Kellys liv – verkar så osannolikt jämte kapitlen om de andra fyra.
De sista åren i alla kvinnornas liv tilldrog sig i London, i stadsdelar fulla av fattigdom, alkoholmissbruk och hemlöshet. Året innan morden hade rent av hundratals av stadens hemlösa samlats och slagit läger på Trafalgar Square, till de bofastas fasa. Myndigheterna hade valt att göra de tillfälliga härbärgena så ovälkomnande att många, kanske de flesta, hellre sov utomhus om man inte hade pengar att betala för en sängplats för natten. Det är intressant att få en inblick i en helt annan tid så här, en som är så olik vår egen. Och kanske ändå inte alls olik vår tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar