av Sara Lövestam
I den tredje boken om Kouplan har han just blivit av med sin tillfälliga bostad, och ingen har möjlighet att låta honom bo hos dem. Så han får helt enkelt sova ute, någonstans som erbjuder åtminstone lite skydd. Det är inte så länge kvar innan han kan söka asyl på nytt. Visst borde han kunna klara sig undan gränspoliser den korta tiden? Men det kanske är svårare när man ser hemlös ut?
I samma veva får han ett detektivuppdrag. En kvinna misstänker att hennes man är otrogen. Kouplan tar sig an uppdraget på sitt vanliga originella och amatörmässiga sätt. Han har en bakgrund som journalist och vet hur man gör research, men det är bara hans tredje fall som detektiv. Och det här fallet verkar inte stämma överens med kvinnans misstankar. Mannen håller på med något lurt, men är det verkligen otrohet det rör sig om?
Man kan inte annat än älska Kouplan, och jag gillar gåtorna i serien också. Det brukar inte röra sig om mord (hittills, jag har inte läst den sista delen än), som ju känns lite uttjatat. Ofta bryr man sig ju egentligen inte om att det faktiskt handlar om mord i deckare. Det är liksom bara så det ska börja. Här handlar det om andra saker, som kanske just därför kan kännas allvarligare. Och även om Kouplan börjar med att göra de efterforskningar som hans uppdragsgivare vill ha så brukar det hela ofta ta en annan vändning. När Kouplan blir personligt engagerad så får kanske kunden det den behöver i stället för det som den har efterfrågat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar