av Lars Widding
Lars Widding ska visst ha varit väldigt populär på 70-talet och däromkring. Jag känner till namnet, har ju sett hans böcker i folks bokhyllor och ganska mycket på loppis. Men jag har inte direkt haft någon koll på vad han skrev och jag hade inte läst något av honom. "Rödaste smultron" kom ut 1991 och blev Widdings sista bok.
Här möter vi Gustav Axelsson, en amanuens vid Kungliga Biblioteket som lever med en tyrannisk hustru. Det är 1846 och Bellmans visor har fått ett rejält uppsving. Gustav Axelsson får i uppdrag att ta reda på exakt var Bellmans grav finns, för Svenska Akademien vill hedra poeten med en pampig minnessten. Det är 51 år sedan Bellman dog, och då var han inte alls lika populär. Pengar saknades och han blev begravd i en fattiggrav. Tydligen har man inte hållit så noga reda på dessa gravar, men han kan ju fråga änkan. Bellman dog ju på 1700-talet men Lovisa Bellman levde faktiskt ända till 1847, alltså året efter att den här berättelsen utspelar sig. Jag är nästan lika förvånad som Axelsson över att hon överlevde sin man med så många år.
Bokens varvar mellan Axelssons dagbok och hans berättelser om Bellman, baserade på vad fru Bellman berättar. För han börjar umgås med den gamla damen, som inte alltid hade det så lätt tillsammans med make. Han hade svårt att ta betalt för sitt arbete – han blev ofta medbjuden på tillställningar där det förväntades att han skulle underhålla, kanske rent av med någon nyskriven sång till värdens ära. Och dessutom gick det åt en hel del pengar på Stockholms krogar.
Bitarna om Bellman tyckte jag var bra, och även de om hur Lovisa Bellman levde som gammal. Men Axelssons gräl med frun etc. vet jag inte om de var så intressanta. De delarna av boken kunde väl nästan ha strukits. Jag gillade ändå boken på det stora hela, och det var kul att äntligen läsa något av Widding.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar