En smakebit på søndag (vecka 20)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag har jag tänkt att jag ska läsa en Shakespearepjäs som jag inte vet något om. Titeln ger ju inte direkt några ledtrådar. Det är en komedi i alla fall.

Hittills har jag bara hunnit läsa förordet, så min smakbit blir ett av de kända styckena ur pjäsen.

Världen är en scen
Och alla män och kvinnor är aktörer;
De har sina entréer och sortier,
Och en gör många roller i sitt liv
(William Shakespeare, "Som ni vill ha det", s. 25)

Eller andra akten, sjunde scenen, om man föredrar det.

Bokregnbåge

När jag läste lite i olika bokbloggar hittade jag nån utmaning/tag som tydligen gick runt i höstas eller så. Bokregnbågar! Bland annat här. Ingen har taggat mig, men jag tänker inte låta det hindra mig. ;-)

Då blev jag mer hindrad av min totala oförmåga att komma ihåg vilken färg som är ytterst i en regnbåge. Röd, tydligen. Och av min oförmåga att veta hur indigo ser ut. Sedan läste jag att indigo inte ens är nödvändigt att ha med, att det mest är med för att det låter bra med sju färger.

Böckerna är:
- Gunnar Staalesen: "1900 Morgenrød"
- Muriel Barbery: "Igenkottens elegans"
- Siri Hustvedt: "The Sorrows of an American"
- Pedro Juan Gutiérrez: "Dirty Havanna - Havannatrilogin"
- P.D. James: "Böjelser och begär"
- Catherine O'Flynn: "Händelser vid Green Oaks galleria"
- Doris Lessing: "Staden med fyra portar"

Stora bokbytardagen

Bra initiativ att flytta Stora bokbytardagenarrangemanget i Varberg från torget till biblioteket. Mest för att det nu pågår hela dagen i stället för bara ett par timmar under arbetstid. Jag hann byta böcker i år!

Lämnade fem gallrade (det stod att man fick ha med max fem, men egentligen kunde jag säkert ha tagit med fler) och plockade åt mig de här fem:

- Två böcker om Apan Papan av Mathias Johansson. Detta enbart för att mitt älsklingsgosedjur från barndomen heter Apan Papan! Jag har läst igenom dem och de är väl inte den sortens barnböcker som vuxna också uppskattar. Jag har ingen aning vad barn tycker om dem. Får se om brorsbarnen vill testläsa någon gång.

- "Ediths bok" av Patricia Highsmith. Jag tror att den kan vara bra. Är nog den bok jag är mest nöjd med av dagens skörd.

- "Ojingogo" av Matthew Forsythe. Ordlöst seriealbum som kan vara antingen bra eller dåligt. Det ger sig.

- Det fanns många ganska nya böcker som såg ut att vara recensionsexemplar från Hallands Nyheter (det är de som arrangerar bokbytet i Varberg, tillsammans med biblioteket). Jag velade länge, men till slut blev det "Ni är inte så märkvärdiga som ni tror" av Ricki Neuman, en bok som jag tror att jag nätt och jämnt har hört talas om.

Stamtavla

Stamtavla
av Karin Ström

Ännu en novell, den här handlar om en infekterad syskonrelation. Alltid intressant. Här är det en storasyster som känner sig utkonkurrerad av en lillasyster.

Karin Ström har skrivit flera böcker tidigare, står det i den lilla texten om författaren på insidan av omslaget, så det irriterar mig att jag inte kan placera henne. Bra då att en novell kastas i min väg.

Tiden

Tiden
av Maria Küchen

Jag tycker att det är svårt att säga något om noveller utan att samtidigt avslöja allt med novellen. Den här fick mig att tänka på en av Gitta Serenys böcker, där hon skriver om att våld inte bara är ett trauma för den som blir utsatt, utan även för förövaren. Måste ha varit i den här boken. Utan att Maria Küchens novell har någon som helst annan gemensam nämnare med den boken, inga mord, inga barn dör. Jag tänker ändå att ett brott har begåtts, men det är kanske inte säkert att det hade räknats i en domstol.

Jag tror faktiskt att det här är det enda jag har läst av Küchen. Ganska bra novell. Jag måste nog läsa någon av hennes romaner också. Kan hända att jag har en i min SUB ...

Jag tänker på Weronica

Jag tänker på Weronica
av Emma Adbåge och Malin Nilsson

Om jag har förstått saken rätt så är den här serien ett stycke ur ett brev som Emma Adbåge en gång fick från sin vän Malin Nilsson, och som hon har illustrerat. Det handlar om en granne som Malin hade i tonåren. Weronica var vuxen, synskadad, levnadsglad och bullrig. Hon var vän till Malins mamma, men även till Malin. Weronica tog henne på allvar trots att Malin var så ung.

En fin berättelse om att ha en vän som betyder extra mycket, och om att mista den vännen. Och jag gillar bakgrundshistorien att det egentligen var ett brev. Emma Adbåges illustrationer passar fint till brevet. Jag antar att en nackdel med att det är ett brev är att man inte riktigt är där när det händer, utan det är väldigt tydligt att det berättas i efterhand. Men jag har inget emot det egentligen. Jag gillar ju brev också, även om jag aldrig skriver brev numera.


(Mitt exemplar har haft ett traumatisk upplevelse med en prislapp, se nedre vänstra hörnet. Jag hatar när det händer.)

Mina tegelstenar

Jag har blivit taggad av Bokmoster i en utmaning om tegelstenar. Kul! :)

- hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst

- hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas)

.... och tagga sedan fem andra bloggare

 Det är inte så lätt att hitta de tjockaste böckerna. Hur tjocka de ser ut att vara och antal sidor verkar inte ha så mycket med varandra att göra. En del som jag tyckte såg riktigt tjocka ut hade ju inte ens 600 sidor. Till slut blev det de här.

De lästa är:

5. Susanna Clarke - "Jonathan Strange & Mr. Norrell", 1006 sidor
5. Elizabeth George - "A Traitor to Memory", 1006 sidor (samma antal!)
3. Diana Gabaldon - "Voyager", 1059 sidor
2. Diana Gabaldon - "Drums of Autumn", 1070 sidor
1. Stephen King - "Det", 1188 sidor

Och så de olästa:

2. Vikram Seth - "En lämplig ung man", 1239 sidor
1. "Bibeln", 1311 sidor

Jag misstänker att de här två böckerna står olästa i otaliga bokhyllor. Jag hade inte tagit med Bibeln om jag inte höll på att läsa den (långsamt). Och Bokmoster skrev ju om sina tegelstenar att hon inte ens räknar med "En lämplig ung man". :)

Jag vet inte vem jag taggar. Alla som känner för att anta utmaningen kanske.

En smakebit på søndag (vecka 19)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Det är fortfarande lördag för mig, men det HAR ju faktiskt hunnit bli söndag så jag delar med mig av en smakbit redan nu. Jag läser fortfarande samma bok som förra söndagen och den kommer inte bli utläst den här helgen heller. Den tar lång tid att läsa, men det är den värd.

Jag är orolig att min smakbit ska avslöja för mycket av handlingen om jag väljer något spännande - vem som dör och vem som överlever till exempel. Så det får bli lite av böckernas mytologi. Den ska väl vara spoilerfri. Här är en bit ur Eirabus version av hur världen skapades. Eller egentligen ur berättelsen om den mytiska Brigandu.

Gudane hadde slakta Horndraken og flådd han og brukt skinnet hans til himmel. Dei nytta kjøtet og beingrinda til den døde bror hennar til å reise fjell og øyar, og blodet hans fløymde kring fjella og blei til hav. Brigandu gøymde seg, fordi hon ikkje ville skade gudebrørne, for dei var av hennar eige kjøt, hennar eige blod, det var far sin dei hadde drepe. Men då hav og land var skapte, var det audt. Det fanst ikkje liv nokon stad. Brigandu såg gudeborna fortvile, dei hadde drepe far sin til ingen nytte. Verda var livlaus, og blei verande livlaus.
(Kristine Tofte, "Song for Eirabu. Bok 2. Vargtid", s. 401-402)

Onda krafter i Sollentuna

Onda krafter i Sollentuna
av Coco Moodysson

Titelns onda krafter är fjortonårige Alexanders teori om varför hans liv är så eländigt. Hans pappa (och därmed också Alexander) har flyttat ihop med nån som har har träffat på nätet och som Alexander inte gillar. Sin mamma har han inte haft så mycket kontakt med under uppväxten. Hon gjorde en ansträngning nyligen för att få mer kontakt med honom, men sedan blev hon sjuk. Allvarligt sjuk. Plötsligt (och i hemlighet) har Alexander ansvar för hennes irländska varghund. Och på grund av det lär han känna Maxine. Hon är tolv år, ganska jobbig och hon gillar Edward i Twilight (en film som Alexander inte gillar). Trots det gillar Alexander henne. Vilket leder till problem med hans enda kompis i den nya skolan - en tjej som han inte ens vill vara kompis med, men som han inte lyckas skaka av sig.

Lite av boken har jag redan hunnit glömma. Det var nästan två veckor sedan jag läste den. Men jag gillade den. Jag gillade att alla personer kändes dels udda och excentriska, men också realistiska. Och Alexanders funderingar och ibland roliga formuleringar. Jag har ju läst flera seriealbum av Coco Moodysson tidigare (favoriten är "Aldrig godnatt") och även om det här är hennes första roman så tycker jag att jag kan känna igen hennes stil. Som jag för det mesta tycker om. ("Vårdcentralen Fontanellen", som hon skrev ihop med sin man, var lite för konstig för mig.)

Boktrailer:

Längtan

Längtan
av Margit Sandemo

När jag har tänkt på "Längtan" så har jag tänkt på det som något av en mellanbok. Det kanske är för att det inte är så lätt att sammanfatta handlingen. Det är inte som "Trollbunden", som handlar om hur Silje och Tengel träffades (och hur deras fosterbarn kom till dem), eller om "Avgrunden", som kort och gott är boken om Sol. Men när jag läste om "Längtan" så insåg jag hur fel det är att kalla den för mellanbok. Det är inte alls så att det inte händer något viktigt, det är snarare så att det händer så oerhört mycket viktigt att det är svårt att sammanfatta.

En ny generation växer upp på godset Gråstensholm och gården Lindallén, de två gårdar där Isfolket numera bor. Släkten har ju det gott ställt numera. De tre äldsta i den nya generationen är relativt jämngamla. Cecilie är något år yngre än sin bror Tarald och kusinen Sunniva. De tre och den fattiga torparflickan Yrja hänger alltid ihop. Det är väl lite så att de tre rika barnen utnyttjar Yrja till att springa ärenden och så, men de är ändå vänner allihop. Men det blir svårt för Yrja i tonåren när hon upptäcker att hon är förälskad i sin stilige vän Tarald. För hon är ju fattig och ful och inte blir det bättre av att hennes kropp är vanställd på grund av näringsbrist under hennes första levnadsår. Det här är inte en helt ovanlig intrig i Margits böcker. Inte så att alla hjältinnor har rakitis, men om de inte är ovanligt vackra så är de gärna mindre vackra än genomsnittet/de andra i kompisgänget. Och olyckligt kära.

Samtidigt har Tarald och den fantastiskt vackra kusinen Sunniva en väldigt romantisk kärlekshistoria, som dessutom är tragisk eftersom de aldrig kan "få varandra". Familjens överhuvud Tengel har förbjudit Isfolkets medlemmar att skaffa barn med varandra. Han är orolig för hur illa drabbade av den ärftliga förbannelsen de barnen skulle bli. Silje å sin sida är inte orolig. I den här nya generationen finns det ju ingen som är drabbad. Säkert har förbannelsen dött ut. Tengel är inte lika optimistisk. Den här oron är för övrigt ständigt närvarande genom serien. Vem ska få ett drabbat barn? Hur kommer det barnet utveckla sig?

Och det här är ändå bara en liten del av allt som händer. Det som man har valt att ha på omslaget. Det förekommer också pest! krig! dansk adel! Väldigt fängslande läsning, även om jag ju redan vet precis hur det ska gå.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden

Sibiu

Sibiu
av Jimmy Jönsson

Ett seriealbum som till stor del utspelar sig på tåg. En ung svensk man är på väg till Sibiu i Rumänien. I Transsylvanien närmare bestämt. (Som isfolksläsare känner jag så klart redan till Sibiu.) Han pratar med medpassagerare om sitt stora intresse för Dracula och skräckfilm, som så småningom utvecklade sig till ett intresse för den brutale härskaren Vlad Tepes, som berättelserna om Dracula ska vara inspirerade av. Och nu ska han vampyrturista i Transsylvanien. Vad som händer ska jag väl inte berätta, men den unge turisten kommer få lära sig att brutalitet även förekommer i verkligheten.

Jag hade inga särskilda förväntningar alls på "Sibiu" och jag fick en berättelse som är värd att tänkas över en stund, så jag är nöjd. Det känns lite ovanligt i den här typen av verklighetstrogna serier att alla personer är ritade som djur, i det här fallet fåglar. Jag undrar om det är något som Jimmy Jönsson brukar göra, eller om det bara är här och i så fall varför. Inte för att det stör på något sätt, man tolkar dem ändå som att de har ett mänskligt utseende. Jag har faktiskt läst en annan serie av Jimmy Jönsson, kom jag på, och där var alla ritade som människor, så det är kanske bara här alla är fåglar.

En smakebit på søndag (vecka 18)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag läser den andra av de två böckerna i Song for Eirabu-serien nu. Fina norska fantasyböcker. Men vad svårt det var att hitta en smakbit som inte avslöjar vad som händer i den första boken! Jag valde något ur början som beskriver herduegarnas fjäll. Herduegar påminner om hur dvärgar beskrivs i mytologi och fantasy, men de är ändå annorlunda.

Steinveggene kring han var pryda frå golvet og heilt opp i himlinga av uthogne bilete av planter, frå tida var ny og fram til no, slik alle steinflater i Durinns berg fortalde soger om vekstar og dyr, alt liv som var og hadde vore. Han var den eldste av den ordna verdas born, han var son av sjølve verdsordenen, Donno Roka, fyrsten i berget. Desse bileta var hogne gjennom hans levetid. No var bergveggene in mot Lovars sal dekte av vergenes utrøyttelege og omstendelege kartlegging av alt liv. Dei gamle auga følgde bogane og linjene i plantenes framskotne steinformer opp mot himlinga, dei møttes der oppe. Han såg att det ikkje var rom for fleire no.
(Kristine Tofte, "Song for Eirabu. Bok 2. Vargtid", s. 15)

Och allt skall vara kärlek

Och allt skall vara kärlek
av Kristian Lundberg

Det här är en fortsättning på "Yarden", som jag läste för ett för ett år sedan (och som så klart alla andra också har läst). "Och allt skall vara kärlek" ska handla om tiden efter den förra boken, och om kärlek. Det handlar också om Kristian Lundbergs svåra uppväxt (alla barndomsvännerna är döda) och ännu lite mer om jobbet på Yarden (och att det så klart inte blev mer jobb där efter att boken kom ut). Det är inte så lätt att hänga med. Det är fragment som berättas i oordning, och ibland återkommer samma händelse flera gånger. Jag tror jag missade mycket av kärleken faktiskt. Jag tänkte mer på uppväxten och utnyttjandet av papperslösa som beskrivs i boken. Alltså de sakerna som det också berättades om i "Yarden". Jag fick nog ut mer av den boken.

SUB och en bok som är gammal eller ny

Antal böcker som "snart" ska läsas: 1182.

Och så tänker jag på det som jag läste om hos Breakfast Book Club, om att böcker blir gamla så fort. Det dröjer inte länge innan böcker som varit omtalade slutar bli omtalade, fast de är bra. Den listan innehöll ju flera böcker som jag har i min SUB och som jag tycker känns ganska nya fortfarande. Så månadens olästa får bli "The Last Samurai" av Helen DeWitt. Den låter bra. Det står på omslaget att den är "A shining fictional debut" och "A dazzling novel ... an original work of brilliance". Den kan väl inte bli gammal på bara tretton år?

Jag ser att Kerstin Ekmans "Hunden" är med också. De visade stolt fram den som "bra svensk bok - inte en deckare" i en engelsk bokhandel förra året och jag hade aldrig hört talas om den. Jag hade i alla fall hört talas om Kerstin Ekman ... Men nu har jag till och med läst "Hunden".

Jag har läst ett par böcker till på listan, och jag har ännu fler av dem i SUB:en. Och nu fick jag fler tips. :)

The League of Extraordinary Gentlemen, volume 1

The League of Extraordinary Gentlemen, volume 1
av Alan Moore
Illustrerad av Kevin O'Neill

Jag har läst den här ett par gånger tidigare, men den är alltid lika underhållande. Fast den här gången brydde jag mig inte om att läsa den långa novellen (inte en serie, utan vanlig text) om Allan Quatermains opiumdrömmar.

Det är kanske lite synd att jag inte hänger med i alla litterära referenser här. Jag har tydligen inte läst tillräckligt mycket litteratur från 1800-talet. Frågan är om någon förstår alla referenserna. Alla karaktärer är nämligen hämtade från andra böcker. Man kan avbryta läsandet för ungefär hur mycket googlande som helst. Fast det finns så klart även en wiki.

Handlingen är kanske inte så oerhört intressant egentligen. Inte så att man måste läsa seriealbumet flera gånger för den sakens skull. Det jag gillar är idén och stilen. Det är ju ändå en berättelse som är inspirerad av gamla tiders äventyrsberättelser och science fiction.

En smakebit på søndag (vecka 17)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en ungdomsbok. Jag har precis börjat läsa den, så än så länge vet jag inte riktigt vad den handlar om. Som jag har förstått det så har den inget med fantasy att göra i alla fall, även om titeln skulle kunna tyda på det. De onda krafterna verkar mer handla om att huvudpersonen Alexander tycker att han tänker för mycket på jobbiga och konstiga saker, och överhuvudtaget att det händer för mycket dåligt i hans liv.

Min mamma bor i Norrviken, i en stor gul villa med flaggstång och äppelträd och staket runt omkring. Det är ett lyxigt och felfritt hus, ett sådant som alla människor önskar att de bodde i.
Det tråkiga är bara att det inte är hennes, det är Nicoles och Lasses. De bor där med sitt adoptivbarn Maxine, och mamma hyr bara ett rum.
(Coco Moodysson, "Onda krafter i Sollentuna", s. 14)

De ulvgrå

De ulvgrå
av Helmer Linderholm

Månadens läsecirkelsbok var en samling spöknoveller av Helmer Linderholm. Nej, jag förstår om du aldrig har hört namnet förr. En av medlemmarna i läsecirkeln ägnar sig mycket åt äldre svenska författare och det var han som valde bok den här månaden. Han har förresten skrivit om Helmer Linderholm i sin blogg, om du vill veta mer.

Novellerna berättas av en läkare i Bergslagen på 1700-talet, en upplyst man som inte tror på spökerier. Men det är inte den allmänna inställningen i trakten. De allra flesta tror på spöken och oknytt, och även de som anser sig vara bildade faller in i vidskepelsen när de ställs inför det oförklarliga. Doktorns fru är inte den som tror minst på spöken. Hon är synsk och kan faktiskt se spöken, dessutom kan hon det mesta om alla slags skrymt och trolldom. Det är tydligen sånt man lär sig när man växer upp i finnskogen (på 1700-talet). Ofta tillkallas doktorn och hans fru tillsammans när folk stöter på något oförklarligt problem som antingen kan bero på spöken eller (möjligen) ha en vetenskaplig förklaring.

Jag vet inte om berättelserna är baserade på verkliga (eller traditionella, ska jag väl säga) spökhistorier från Bergslagen eller om det är Linderholm som har fantiserat ihop dem. Kanske lite både och? Det är en ganska snäll nivå på spökerierna i alla fall. De är säkert nog så hemska för de personer som drabbas i berättelserna, men läsaren blir aldrig riktigt skrämd. Det är trevlig läsning, får man väl säga. Jag kommer att tänka på alla samlingar med spökhistorier som man läste i mellanstadieåldern, såna som ofta heter nåt i stil med "De bästa spökhistorierna". Och så tänkte jag på den delen av Bra Böckers Folksagor (sju band, stora böcker, bundna i nån sorts sidenaktigt tyg i olika färger) som handlar om diverse otyg i svensk folktro. Varulvar och Bäckahästen, frimurare och tomtar och Fan och hans mormor (Djävulen tillägnas ett kapitel i alla fall, vet inte hur det är med hans mormor). Det är saker i den stilen (fast kanske inte exakt mina exempel) som uppträder i "De ulvgrå" också.

Fint omslag av Hans Arnold förresten.

Guttasnejken

Guttasnejken
av Stina Johnson
Förord av Elin Unnes

Det här är en minnesskrift över ett kollektiv i Stockholm. Numera är huset en vanlig respektabel villa, men för några år sedan var det något helt annat. Både roligt och nostalgiskt. Känslan i serien alltså. Jag har inget personligt förhållande till det här kollektivet, kollektiv i allmänhet och egentligen inte till Stockholm heller. Men jag gillar serien.

"Guttasnejken" ingår i Seriefrämjandets och Kolik förlags serie Grafiska novelletter, som är häften med korta, fristående serier. Jag har läst Sara Hanssons "Den hemliga kroppen" i samma serie. (Hur många olika betydelser av ordet "serie" kan man få in i samma stycke?)

Världsbokdagen

Hur firar man Världsbokdagen bäst? Kanske genom att läsa ett seriealbum där alla personer är hämtade från andra böcker?

Och titta på The Lizzie Bennet Diaries.

Kanske kanske köpa en och annan bok ...

Avgrunden

Avgrunden
av Margit Sandemo

"Avgrunden" är den tredje boken i Sagan om Isfolket, och det är boken om Sol. Sol Angelica av Isfolket, som nog är den allra mest populära av alla personer i hela serien. Hon är också en legend för senare generationer av Isfolket (serien följer släkten från 1500-tal till 1900-tal), och jag tycker nog att berättelserna om Sol efter hennes död överträffar vad hon hann med i livet. Överträffar hon verkligen alla de andra häxorna i släkten?

Sol är en av Isfolkets drabbade. Hon är trollkunnig och dessutom upplärd i häxkonster av en ond gammal häxa i släkten. De drabbade, oftast är det en per generation, har en inneboende vilja att göra ont. Jag antar att man kan påstå att det har alla människor, men här är det mycket mer extremt. Det är bara Sols morbror Tengel som bekämpar den sidan hos sig själv, och enbart använder sina kunskaper för att bota sjuka. Han har lyckats få Sol att sköta sig nåtsånär under hela hennes uppväxt, men nu när hon har fyllt tjugo år måste hon få bli fri. Tanken är att hon ska få resa till Köpenhamn för att besöka sin fosterbror Dag som studerar där. Men hon har en del andra planer med sin resa. Främst vill hon söka upp likasinnade, och det ska finnas en viss plats i Skåne där häxorna möts. Samtidigt vill hon inte svika sin familjs förtroende, åtminstone inte så att de märker det.

Så börjar hon ett maniskt flackande runt Danmark och Norge. Hon letar efter något och hon vet inte vad, så hon kan aldrig vila. Själv påstår hon att hon är ond, det är vad hon vill vara, men trots att hon begår mord då och då så är det väl ingen som tror henne. Utom myndigheterna förstås. (Det är omkring år 1600, och eventuella häxkonster bör undanhållas från myndigheterna.) Sol är nog faktiskt den karaktär där Margit har lyckats bäst med att beskriva motsättningarna som ska finnas hos de drabbade. Men jag kanske inte ska utse henne till "bäst skildrade drabbade" innan jag har läst om resten av serien.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten