No och jag

No och jag
av Delphine de Vigan

Trettonåriga Lou är bäst i klassen, men hon är ungefär två år yngre än klasskompisarna och mycket mindre och blygare. Hon är dålig på att umgås med folk och på praktiska saker, och hon hade hoppats att hennes lärare skulle glömma bort henne när alla ska hålla varsitt föredrag. Men det gör han inte och utan att tänka så mycket väljer Lou att prata om hemlöshet, och säger att hon ska basera sitt föredrag på intervjuer med en ung hemlös tjej.

Lou har träffat No, en hemlös tonårstjej, på Gare du Nord, och lyckas få de intervjuer hon behöver. Men Lou kan inte släppa No. Tänk om No kunde flytta in hemma hos henne och hennes föräldrar. Lous familj befinner sig i en kris, och har gjort det i flera år. No är skadad av sitt liv, som var hårt redan innan hon hamnade på gatan. Kan det funka?

När jag läser vad jag har skrivit om boken kommer jag att tänka på "Tillsammans är man mindre ensam", och då har jag ändå inte skrivit något om den rebelliske klasskompisen som Lou faktiskt blir vän med. Det är till och med samma stad. Men berättelserna är inte så lika egentligen. "No och jag" är kanske mer realistisk, inte riktigt lika hoppfull, men det är inte så att den leder till depressioner heller. Det är en bra bok, enkelt och klart berättad. (Lou för förresten även tankarna till Oskar Schell en aning, men inte så mycket till boken om honom.)