Da Vinci-koden
av Dan Brown
Egentligen hade jag inte tänkt läsa "Da Vinci-koden" på ett bra tag. Jag tänkte att eftersom den säljer så bra nu så måste loppisarna vara fullsmockade av billiga exemplar om ett par år. Som du kanske förstår så hade jag inte så stor tro på att den skulle vara bra, annars hade jag väl "kastat" mig över den. (Läs: köpt och sedan väntat minst flera månader med att faktiskt läsa den.) Men nu så var den aktuell i bokcirkeln som jag inte är så aktiv i och dessutom kanske man skulle läsa den innan filmen ändå. (Hade planer på att se filmen först, men det ledde till att folk klagade på mig.) Och den är ju inte så vansinnigt dyr ny nu heller. Nu är den läst, och jag är mer insatt i vad folk pratar om. Bra för mig.
Boken börjar med mordet på museiintendenten på Louvren, Jacques Saunière. Hans kropp återfinns med ett förbryllande meddelande bredvid sig. Har han pekat ut sin mördare?Symbolforskaren Robert Langdon, för tillfället på besök i Paris, kallas till platsen. Han tror att han är där för att hjälpa polisen, men i själva verket är han misstänkt. En som har förstått detta och som är övertygad om Langdons oskuld är Sophie Neveu, kryptograf vid polisen och Saunières barnbarn. Hon inser att hon behöver Langdons kunskaper för att kunna lösa mordet på farfadern, och därför måste hon hjälpa honom att fly. Så vi har alltså två personer som försöker lösa mystiska gåtor (Saunière älskade att konstruera skattjakter och liknande) för att kunna lista ut vem mördaren är, och dessutom var den heliga Graal ligger gömd, och som dessutom jagas av både polisen och några som också vill lägga rabarber på Graalen.
På ett sätt förstår jag varför "Da Vinci-koden" har blivit så populär. Det är för att folk gillar gåtor och chiffer och klurigheter. Sånt är ju alltid kul. (Speciellt när man kan lista ut dem innan personerna i boken. och det kan man i många fall.) Men när folk säger att den här boken är så bra och att Dan Brown är deras favoritförfattare, då förstår jag inte alls. Jag menar, jag struntar egentligen fullständigt i personerna i boken, de är inte intressanta. (Och ändå har jag inga krav på att det jag läser ska vara välskriven och fin litteratur, jag älskar ju Margit Sandemos följetonger t.ex.) Det tog typ en vecka att läsa boken, trots alla cliffhangers. Alltså: kul klurigheter, tråkig bok. Maria Magdalena-grejen var ingen nyhet för mig heller. Det motivet var med i en Elizabeth Chadwick-bok som jag läste för säkert tio år sedan. (Den tyckte jag iofs var rätt bra.) Fast okej, det kunde ju vara kul att se de här platserna i verkligheten. Eller åtmisntone en repris på det där Discoveryprogrammet om verkligheten bakom "Da Vinci-koden" som jag såg i somras. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar