av Jane Austen
Den enda av Jane Austens sex romaner som jag hade kvar att läsa. "Northanger Abbey" känns som den som är "minst klassisk", så att säga.
Den unga Catherine Morland får chansen att resa till Bath tillsammans med en dam som hon känner, mrs Allen, och hennes man. För att dricka brunn förstås, men det finns ju också ett stort utbud av nöjen. Att träffa folk är dock inte det lättaste, för man måste ju bli presenterad. Så småningom springer de dock på en gammal väninna till mrs Allen, mrs Thorpe, och Catherine blir vän med dottern Isabella och klumpigt uppvaktad av sonen John. Mycket komiskt att han bara vill prata om sin häst och sin vagn – hur fort han kan köra och vad de kostade – på samma sätt som nån kan prata om sin bil numera.
Efter ytterligare en tid lär Catherine känna syskonen Tilney, Eleanor och Henry, som hon hellre vill umgås med, och som också verkar som ett lämpligare sällskap. Men samtidigt vill hon ju inte förolämpa familjen Thorpe.
Den del av romanen som man oftast brukar höra om är när Catherine åker och besöker Eleanor, i samband med att Tilneys lämnar Bath. Catherine tycker att mr Tilney är en ganska otrevlig karaktär, och inspirerad av Isabellas skräckromaner får hon för sig att han måste ha mördat sin fru. Jag trodde att det skulle vara den huvudsakliga handlingen, men så är det inte alls.
Detta är väl kanske den sämsta av romanerna (med reservation för att jag inte kommer ihåg mycket av hur "Mansfield Park" var) men det är ändå bra. Och väldigt humoristiskt, med en ton som väl anspelar på gotiska romaner, men så handlar det om Catherine som är en helt vanlig 17-åring från en helt vanlig familj utan skelett i garderoben, och som egentligen inte råkar ut för något speciellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar