av Doris Lessing
Susan och Matthew Rawlings har ordnat det perfekt för sig. De har gift sig vid en lämplig ålder (inte för unga, vilket de har sett kan leda till problem), de har ett trevligt hus och friska barn, och de har förutsett att livet inte kan vara en dans på rosor. De vet redan att Susan kommer känna sig uttråkad ibland när hon tar hand om barnen, men det får man ju räkna med. Dessutom kan hon ju börja jobba igen så småningom. De har förutsett alla problem och vet att de kommer kunna klara av dem.
Självklart är det bara som de tror. För när Susan börjar känna att hon vill fly från familjen, bara ha en stund för sig själv, så är det ingen som riktigt förstår. Visst, de kan skaffa au pair. Visst, hon kan få ett eget rum i huset, där barnen inte får störa. Men egentligen finns det ingen förståelse för Susans känslor. Så det är väl något fel på henne då.
Jag har läst novellen tidigare, men jag märker att jag inte kommer ihåg den så bra. Jag kanske inte riktigt förstod mig på den då. Nu tycker jag att den är mästerligt skriven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar