av Vibeke Olsson
Det har gått några år sedan den stora strejken vid sågverken runt Sundsvall. Bricken har blivit fjorton år och fått ett mer ansvarsfullt jobb. Alla sågverksungarna börjar ju jobba när de är sju-åtta år, men då gör de ju ganska enkla och ofarliga sysslor. Men nu är Bricken ribbkaperska och får stå vid en snurrande klinga och kapa ribb under långa arbetsdagar. Vad nu ribb är. Jag antar att det är någon smal produkt från sågen.
Hon är väldigt stolt över sitt jobb. Annars är det mesta som vanligt, utom att Bricken har lättare att bli irriterad på sina föräldrar numera. Men hon är också orolig för dem. Pappan med sin förstörda axel och mamman med sitt magsår. Hon tycker att de har blivit så gamla. Hon funderar också på om hon ska låta sig döpas i baptistkyrkan. Mamman är medlem men inte pappan. En av kompisarna verkar så säker i sin tro, men de andra kompisarna intresserar sig för helt andra saker. Vad ska hon välja?
Jag gillar de här böckerna. Det är ju svårt att veta, men de känns i alla fall övertygande, som att Bricken verkligen kunde ha levt vid ett sågverk utanför Sundsvall på 1800-talet. Ibland får man ju inte alls den känslan när man läser historiska romaner, men här funkar det.
En kul grej var att medan jag läste "Bricken på Svartvik" så började den nya säsongen av Historieätarna på TV. Och i första avsnittet kände jag igen nästan allt från den här boken och "Sågverksungen"! Allt hade med träindustrin i Norrland att göra, och Erik Haag och Lotta Lundberg testade allt från att leva lyxigt träpatronsliv på hotell Knaust till hur det kunde vara under de värsta svältåren. Det är ju de som Brickens föräldrar kallar storsvagåren – orsaken till att Bricken är ett omhuldat ensambarn är att de förlorade alla hennes äldre syskon då. Bricken tänker mycket på syskonen som hon aldrig fick träffa. I första boken är brodern Mårten hennes låtsaskompis, men just det har hon vuxit ifrån nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar