Roseanna

Roseanna
av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Det här är den första boken i Beck-serien, eller "Roman om ett brott" som jag tror är seriens egentliga namn (alternativt undertitel på alla böckerna). Jag har inte läst någon av böckerna tidigare, så det var väl på tiden. Jag har inte sett någon av filmerna heller, vad jag minns. Jag får en vag bild av att jag kan ha sett Stockholm maraton någon gång på 90-talet.

Hela boken känns lite grå och trist, men på ett sätt som jag gillar. En död kvinna hittas någonstans i Göta kanal-systemet, ingen vet vem hon är, men hon är i alla fall mördad. Rikskriminalpolisen måste kopplas in, för den lokala polisen kommer ingen vart med fallet. Martin Beck jobbar med mordet, för mycket så klart, missköter sin hälsa och umgås för lite med sin fru och de båda barnen. (Men här ska han visst ändå leva relativt lyckligt jämfört med de andra böckerna.) En del roliga kommentarer från kolleger lättar upp stämningen i boken.

Detta ska visst vara bland de första svenska deckare i den här stilen, där mordet och utredningen var så här realistiska. Innan var det väl mer i Maria Lang-stilen, antar jag. Historier där offret förgiftas på ett intrikat sätt i ett slutet sällskap där alla bara blir upplivade av att få en mordgåta att sätta tänderna i. Att "Roseanna" inte är helt ny märks på en del detaljer i samhället, och på ord som polissyster, sexualdåre och grodman. Det gillar jag.

En gång läste jag en amerikansk artikel där författare hade fått välja ut sin favorit-"tröstlitteratur". Jag tror det hade med Elfte september att göra, kanske att det var ett eller två år efter händelsen. Någon hade Sjöwall-Wahlöö-böckerna som sin tröstlitteratur. Är de verkligen så uppåt? Jag kan ju knappast bedöma hela serien än.