Aldrig godnatt
av Coco Moodysson
Coco och hennes kompisar, systrarna Klara och Matilda, är 12-13 år och har tänkt starta punkband. Det är 1982 och vissa påstår att punken är död. Det är folk som inte fattar någonting. Ett stort problem för tjejrna är att de inte har några instrument. Att de inte kan spela är däremot inget problem, för det behöver man inte kunna.
Vuxna är mest till besvär. Coco och hennes storasyster klarar sig i stort sett själva medan mamman är ute och festar med sina kompisar, eller om de kanske är hemma och festar. Pappan känner de knappt längre, de få gånger han kommer och hälsar på. Och fritidsgården, där det finns musikinstrument, är full av beskäftiga ledare som försöker säga åt Coco, Klara och Matilda hur de ska spela. Många av de mörkaste scenerna i berättelsen har med alla dessa vuxna att göra.
Men det är också en väldigt rolig historia. Kompisgänget hittar på så mycket kul. De tar kontakt med några punkkillar som har varit med i en artikel i Kamratposten, när de var yngre satte de upp politisk teater och för att tjäna pengar till instrument börjar de tigga (bl.a. med den fantastiska "tyck synd om mig"-repliken "Min pappa är Stoffe i Ett anständigt liv", haha!).
Jag kan absolut inte känna igen mig i att kunna gå omkring hur jag vill i en stad (som barn alltså, nu får jag ju det), men det är för att jag inte är uppvuxen i en stad förstås. Annars är det så mycket med tiden som känns bekant, fast jag är en del år yngre än huvudpersonerna i "Aldrig godnatt". Men alla som har varit 12-13 år måste känna igen sig i något.
Coco Moodyssons tidigare album har jag inte gillat så här mycket, inte utan reservationer, men det här blev jag verkligen förtjust i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar