Jonathan Strange & Mr Norrell

Jonathan Strange & Mr Norrell
av Susanna Clarke

"Jonathan Strange & Mr Norrell" är en tjock bok (runt tusen sidor i pocket) som det tog lång tid för författaren att skriva (10-12 år) och ganska lång tid att läsa också. Jag höll på i tre veckor, fast då läste jag annat emellan när jag tyckte att jag behövde en liten paus från herrar Strange och Norrell. Jag vet om åtminstone några som har gett upp för att boken var för lång och tråkig. Språket kan vara lite jobbigt också, eftersom Susanna Clarke verkar ha ansträngt sig för att skriva på ett sätt som påminner om 1800-talsromaner. Men det finns faktiskt både spänning och förtrollning i boken, och även en hel del humor. Och den är väldigt engelsk.

Boken utspelar sig i början av 1800-talet (tänk Jane Austen och Napoleonkrigen) i ett sorts parallellt England. Visserligen utspelar det sig i en del andra länder också, men England är viktigast. Och Faerie är inte helt oviktigt heller. Vid den här tiden är en magiker inte en person som faktiskt utövar magi, utan någon som studerar den magi som utövades under magins guld- och silveråldrar för hundratals år sedan. Ett mycket gentlemannamässigt intresse. Numera finns det ingen som faktiskt kan utöva magi, de spåmän och trollkarlar som finns är förstås bedragare. Men en dag får magikerförbundet i York en märklig utmaning. En Mr Norrell, den tillbakadragne ägaren av ett stort magiskt bibliotek, tänker bevisa att magi fortfarande kan utövas i England, och lyckas han ska hela magikerförbundet i York genast sluta studera magi.

Mr Norrell ämnar återupprätta och reformera engelsk magi. Han tycker att förr i tiden så förlitade sig magikerna för mycket på opålitliga älvor, men detta ska inte behövas. Han vill också gärna utöva magi för Englands bästa. Vad kan regeringen tänkas ha för användning för hans kunskaper? En viktig del i att kunna reformera engelsk magi är förstås att göra det omöjligt för andra att kunna studera magi, genom att förbjuda dem eller genom att själv lägga beslag på all litteratur i ämnet. Men till slut tar han ändå en elev, Jonathan Strange, som är väldigt annorlunda jämfört med Mr Norrell. Medan Norrell är inåtvänd och tråkig är Strange en person som man gärna vill umgås med. Och trots allt är det här en värld där fester, skvaller, kontakter och vad som skrivs i tidningarna tillhör väsentligheterna.

Ibland är det svårt att se på när de stackars karaktärerna missar att göra livsviktiga saker eftersom de inte alls har den infomation som läsaren har. Tragedier verkar ofrånkomliga och man får bara hoppas att någon på något sätt lyckas inse det. Hmm, jag hoppas att jag sa att boken är rolig också.