Huset vid Flon
av Kjell Johansson
"Huset vid Flon" var månadens läsecirkelsbok, men eftersom vi inte hade nån träff runt jul och nyår så hade vi ju två månader på oss. Vi träffas väl 9 gånger om året, inte 12.Som vanligt rådde det delade meningar om boken, men de flesta tyckte visst att den var mycket bra. Det var bara en som inte hade lyckats ta sig igenom den, eftersom hon har svårt för självbiografier. Även om det står att det är en roman så är den nog ganska starkt självbiografisk. Men den är inte alltid realistisk. Ofta avslutas en skildring av en händelse med en fras om att det kanske inte var så här, berättaren kan minnas fel eller inte riktigt förstått eller så var det bara önsketänkande. Kanske att mamman och pappan blev vänner och så blev allt bra, för det vore ju mycket trevligare att tänka sig det så.
Huset vid Flon är ett riktigt ruckel. Här bor pojken som berättar, hans lite äldre syster Eva och deras mamma på nedervåningen, och på övervåningen bor morföräldrarna. Så kommer pappan hem från sjön och sonen blir överlycklig. Men dottern har tydligen sett det hela på ett annat sätt. Hon är mer klarsynt och kritisk, och ser att pappan inte är så bra. Han har så många storslagna idéer, men det slutar mest med att han blir full och att det inte blev nåt med planerna den här gången heller. För de andra i Midsommarkransen (i Stockholm) är människorna i huset vid Flon ett avskräckande exempel. Så kan det gå om man inte sköter sig, och vilken tur att de andra, de vanliga, är så präktiga och ordentliga i jämförelse.
Det finns även en bok som berättar ur barnens uppväxt ur Evas perspektiv. Den heter "Sjön utan namn" och den har jag också tänkt läsa. Nyligen kom en tredje bok i samma serie (serien kallas De utsatta) ut. "Rummet under golvet" handlar visst om de äldre generationerna i familjen. Mormodern, mormoderns bror och även pappan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar