av Graham Joyce
Jag kände inte till författaren till den här boken tidigare. Jag fick syn på boken en gång när jag var på Science Fiction-bokhandeln och köpte den på vinst och förlust. Det blir nog inte det sista jag läser av Graham Joyce, för jag tyckte att den var riktigt bra.
När jag läste om den på nätet (efter att ha köpt den) så insåg jag att den utspelade sig runt jul, så jag har sparat den för att läsa på jul. Det måste man förstås inte göra.
I två hus i norra England firar man jul. Oftast brukar Peter Martin och hans familj äta julmiddag tillsammans med Peters föräldrar. Men i år blev det inte så. Dell och Mary ska just äta sin lilla julmiddag när de får besök. En ung kvinna. Dell känner inte igen henne först. Mary svimmar.
Efter över tjugo år har Dell, Mary och Peter lärt sig att leva med sorgen och ovissheten efter lillasyster Taras spårlösa försvinnande. De insåg ganska snart att hon med största sannolikhet var död, och att de aldrig skulle få veta hur hennes sista timmar i livet var. Hennes pojkvän Richie var misstänkt, men egentligen hade man ju ingenting att gå på. Richie hade varit Peter bästa vän genom hela uppväxten, och hade nästan varit som barn i huset hos Dell och Mary. Men efter det som hände så bröt man kontakten med honom. Peters fru känner till vad som hänt, men det var innan hon träffade Peter. Deras fyra barn vet inte att de egentligen skulle ha haft en faster.
Och plötsligt så står Tara i hallen hemma hos sina föräldrar, livs levande och egendomligt oförändrad efter alla dessa år även om hon ser lite sliten ut. Hon har en vag historia om att ha varit ute och rest. Men till Peter anförtror hon den verkliga historien, eller åtminstone den hon själv tror på. Den om älvor.
Utmärkt berättelse. Den känns faktiskt mer trovärdig än de fiktiva historier, i bok eller på film, där någon återvänder efter att ha varit bortförd av högst mänskliga förövare. Hur påverkar Taras återvändande hennes närmaste? Hur påverkar det Richie? Betyder det något att få upprättelse när det har gått så lång tid? Sedan gillar jag ju blandningen av mycket vardaglig verklighet och fantasy. Om det nu är älvor det handlar om, och inte något som bara existerar i Taras huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar