torsdag 6 april 2017

Dogsbody

Dogsbody
av Diana Wynne Jones

Jag minns att jag tittade lite på "Hundstjärnan" på biblioteket när jag gick på mellanstadiet, men det blev inte av att jag läste den. De första sidorna var så konstiga. Inte vad jag letade efter just då. Men det är aldrig för sent. Jag läste i Neil Gaimans "The View from the Cheap Seats" att denna ska man läsa, så då gjorde jag det.

Sirius – alltså stjärnan, eller kanske snarare dess härskare eller rent av stjärnan personifierad – är anklagad för mord. Han ska ha kastat något, en "zoi", på en mindre himlakropp i raseri och dödat den. Han nekar, och det finns väl inga direkta vittnen, men alla känner ju till hans raseriutbrott. Men han får en chans. Han kommer återfödas som en levande varelse på en planet, och han har den varelsens livstid på sig att bevisa sin påstådda oskuld, och också att hitta sin zoi. Om inte ... ja, så dör han när varelsen dör.

Planeten visar sig vara Jorden. Och varelsen ... En människa då? Nej. Sirius föds som hund, och hans tankar och instinkter är en hunds. Men det finns något annat också, ett medvetande om att han en gång var något annat. Kanske inte det bästa utgångsläget.

En flicka tar hand om honom och Sirius, eller Leo som hon kallar honom, försöker se till att varken hon eller han hamnar i onåd. För Kathleen hör inte riktigt hemma i familjen hon bor hos. Hon saknar mamma och hennes pappa sitter i fängelse, så en inte särskilt nära släkting låter henne bo hos hans familj. Men det är inte alla i familjen som vill ha henne där. Detta är England, Kathleen är irländska och detta är i mitten av 70-talet. Kathleens pappa är fängslad för någon form av samröre med IRA. Så Kathleens närvaro är faktiskt ganska kontroversiell. Hunden är inte heller populär, med allt stök han för med sig. Och husets katter är inte lätta att komma överens med för en hund.

En bra historia, och en intressant huvudperson med två viljor i samma kropp. Å ena sidan en intelligens som kommer fram allt mer när "Leo" växer till sig, men samtidigt råder det ingen som helst tvekan om att han är en hund. Författaren glömmer aldrig att det här inte är en människa. Och mycket av spänningen ligger i att man inte begriper hur en hund ska klara av det här uppdraget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar