En smakebit på søndag (Skräckens timmar & andra rysare)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har bullat upp med chokladbitar och spökhistorier. Barnen i området borde ju inte komma förrän imorgon, men man vet inte riktigt. Spökhistorierna är till mig själv. Jag kanske kan få lite choklad också? Svårt att veta hur många som kommer.

Just nu läser jag en bok som jag också läste när jag var i 10-12-årsåldern. Jag läste många sådana här samlingar med spökhistorier då. Vissa av historierna kommer man ihåg, men ofta inte vilken samling den kom ifrån. Den här verkar i alla fall innehålla ett par av de berättelserna jag minns. Dessutom några som jag är säker på att jag läste för inte så länge sedan, när jag läste om ytterligare några spökhistoriesamlingar från när jag var liten. Det verkar som om man ofta har tagit med samma historier i flera samlingar. Dagens smakbit kommer från en av dessa. Det var inte alls länge sedan jag läste den sist. Kan det ha varit i "Världens bästa spökhistorier nr. 2"? Jag ser i bloggen att John Gordons novell "Skräckens timmar" är med i den som "Lämnad i mörkret", men boken är utlånad så jag vet inte om det är den här Bradburynovellen som är med där också. Jag var i alla fall nästan tvungen att välja just den här smakbiten, ni kommer se varför. :)

Martin är tio år och sängliggande, tydligen under en längre period. Hans hund, som helt enkelt heter Dog, springer fritt i grannskapet och tar med sig skräp och dofter i pälsen, och för Martin är det som att uppleva omvärlden. Dessutom har han en lapp i halsbandet om att Martin gärna vill ha besök, så ibland har han med sig vänner hem. Den trognaste besökaren är Martins lärare Miss Haight, men hon dör plötsligt i en bilolycka. Efter det är Dog inte som förr.

Den trettionde oktober sprang Dog ut och kom inte tillbaka alls. Inte ens när Martins föräldrar ropade på honom efter kvällsmaten. Det blev sent, gator och gränder låg övergivna. Vinden blåste kall kring husen. Ingenting syntes till. Ingenting.
Ännu långt efter midnatt låg Martin och tittade ut genom de kalla, klara glasrutorna. Nu fanns inte ens hösten kvar, när Dog inte tog den med in till honom. Det skulle inte bli någon vinter heller. För vem skulle komma med snö som Martin kunde smälta i handen? Pappa eller mamma? Nej, det var inte detsamma.
(Ray Bradbury, "Budbäraren" ur "Skräckens timmar", s. 43)

Det svarta vattnet

Det svarta vattnet
av Margit Sandemo

Man blir alltid besviken på den här slutstriden. I och för sig, blir man inte alltid besviken på slutstrider? Men i början av Sagan om Isfolket, när man talar om den onda stamfadern Tengel den Onde som en myt, så framstår han som skräckinjagande. När hans inflytande bara uppstår hos de i släkten som är drabbade, för att de liksom är programmerade att göra ont. Även när han börjar ge små livstecken ifrån sig, som att verkligen styra drabbade med sina tankar eller när han skickar någon varelse han har förslavat för att bekämpa Isfolket, så känner man ändå att han är ett hot. Fast i de sistqa böckerna, där man verkligen får se honom, så framstår han mer som löjlig. Fortfarande som ett hot mot världen – man vill ju inte att världen ska hamna i händerna på en sådan som han – men ändå löjeväckande. och det blir inte så dramatiskt som det kunde ha blivit.

Men nu är det slut. Det finns en bok till, som jag väl läser snart, men den är mer som en epilog till serien. Själva striden utkämpas här. Och trots allt på ett lite oväntat sätt.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen 
22. Demonen och jungfrun 
23. Våroffer 
24. Djupt i jorden 
25. Ängel med dolda horn
26. Huset i Eldafjord
27. Synden har lång svans 
28. Is och eld 
29. Lucifers kärlek 
30. Människadjuret 
31. Färjkarlen
32. Hunger
33. Nattens demon 
34. Kvinnan på stranden
35. Vandring i mörkret 
36. Trollmåne
37. Stad i skräck 
38. Små män kastar långa skuggor
39. Rop av stumma röster 
40. Fångad av tiden 
41. Demonernas fjäll 
42. Lugnet före stormen 
43. En glimt av ömhet
44. Den onda dagen 
45. Legenden om Marco

Nätterna på Mon Chéri

Nätterna på Mon Chéri
av Stefan Lindberg

Jag är lite för ung för att komma ihåg något om den misstänkte för Palmemordet som kallades 33-åringen. Själva beteckningen låter bekant, men inget mer. I Stefan Lindbergs bok kallas 33-åringen för Kenneth Swärd. Eftersom boken hela tiden kommenteras av författaren så vet vi att så länge han försökte använda 33-åringens riktiga namn så gick skrivandet trögt. Men när namnet blev ett annat gick det också att skriva om vad som hände under natten när Olof Palme mördades och flera år senare, när "Swärd" hittades mördad i USA dit han vid det laget hade flyttat. Det ska ha rört sig om ett svartsjukedrama.

Swärd är en minst sagt udda person som på kvällarna gärna åker in till centrala Stockholm och diskuterar politik med främlingar på sitt stamställe Café Mon Chéri. Han är kristen och högerextrem, och han hatar Olof Palme. Han var där under kvällen före mordet. En person som folk kom ihåg. Och det fanns fler saker som tydde på att han skulle kunna vara den skyldige. Det var väl inte så, men han vägrade ändå redogöra för vad han hade gjorde under ett par timmar den natten. Just den tiden som mordet begicks. Bara av ren motsträvighet? Han lär som sagt ha varit rätt speciell.

Boken handlar även om dagarna efter att han har släpps ut häktet. Hur Swärd möter folk och undrar vad deras uppfattning om honom är. Tror de att det var han? Innerst inne? Det här var nog de bitarna som jag tyckte var mest intressanta.

Och så handlar det om vad som ledde fram till mordet på Kenneth Swärd. Om han blev mördad. Kanske var det han som mördade Palme, och kanske var mordet på han själv fejkat. För att han bara var en liten del av en stor konspiration. Och om författarens eget privatspanande på 80-talet, när han var tonåring och hade en kompis som också hon hade egna teorier.

Jag kom att tänka på "From Hell" av Alan Moore. Den handlar om morden som begicks av Jack the Ripper och en av de som brukar misstänkas framställs som den skyldige där. Men saken är den att det inte spelar någon roll. Morden används bara för att berätta om något annat, om en tid och en myt. Det finns så mycket material och så många som lägger hela sina liv på att lösa gåtan, eller på att föra fram just sin teori. Men egentligen är det bara myten och vad den kan säga om sin tid som är intressant. Utredningen av Palmemordet pågår ju fortfarande och händelsen har inte försvunnit in i det förflutna på samma sätt än. Men det var ändå en annan tid. Och allt material och alla teorier, som folk lägger så mycket tid på. Visst finns det en likhet? Och när böckerna om fallet börjar vara som "Nätterna på Mon Chéri" i stället för att höra hemma bland facklitteraturen.

Ms. Marvel Vol. 2: Generation Why

Ms. Marvel Vol. 2: Generation Why
av G. Willow Wilson
Illustrerad av Adrian Alphona och Jacob Wyatt

Kamala Khan gör sitt bästa för att kombinera skola och familj med sina nya superkrafter. Superkrafter kräver ju nästan att man försöker rädda världen, eller åtminstone hemstaden Jersey City, och hon har redan träffat på en skurk med onda planer. Men det är ju krångligt när man inte får vara ute sent för sina föräldrar. Men hon får ett oväntat råd från en ungdomsledare i moskén.

Och så träffar hon en av sina favoritsuperhjältar – Kamala är en stor superhjältenörd. Nu måste hon kombinera räddandet av Jersey City med ohämmat fangirlande också.

Jätterolig serie! Jag gillade första delen, men tyckte nog bättre om den här. Nu har det liksom kommit igång.

See How Much I Love You

Jag har skrivit ett inlägg om "See How Much I Love You" av Luis Leante i min Jorden runt-blogg.

Knackningar

Knackningar
av Johan Theorin

En pensionär hör knackningar från en annan lägenhet och misstänker att någon hålls inspärrad där. Men hon kan inte räkna ut exakt varifrån knackningarna kommer, och dessutom verkar ingen tro på henne. Hon kanske hade druckit lite när hon ringde 112 ... Mycket spännande historia.

Legenden om Marco

Legenden om Marco
av Margit Sandemo

Hemma sjuk, då blir det Sandemo. Inte bara, men man vill ju gärna ha åtminstone något lättläst och mysigt. Fast jag är inne på slutstriden i Sagan om Isfolket och det är inte riktigt samma stämning i de böckerna.

Den grupp som är utsedd att utkämpa slutstriden mot Tengel den Onde är på plats i Isfolkets dal. Men deras taktik är att först oskadliggöra hans närmaste medhjälpare, som verkar vara någon historisk illgärningsman som Tengel den Onde har samlat på sig. Så har han gjort tidigare. Mycket tyder på att namnmagi har använts och därför måste man ta reda på så mycket man kan om den här personen. Eftersom det är 1960 så är det biblioteket i Oslo som är den lämpligaste platsen för efterforskningar. Så får några av de som inte direkt deltar i slutstriden också hjälpa till. Lite gulligt (och även lite löjligt) att man inte har problem med att överföra informationen snabbt till Trøndelag – det finns medhjälpare som behärskar tankeöverföring och det finns de som kan förflytta sig mycket snabbt – men att man begränsas av bibliotekets öppettider! Hade det varit 1860 så hade de väckt bibliotekschefen och fått hen att låsa upp, men det är som att sånt inte går för sig i "nutid". (Plus att vissa andra saker ska få tillfälle att hända medan man vänta på att de öppnar förstås.)

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen 
22. Demonen och jungfrun 
23. Våroffer 
24. Djupt i jorden 
25. Ängel med dolda horn
26. Huset i Eldafjord
27. Synden har lång svans 
28. Is och eld 
29. Lucifers kärlek 
30. Människadjuret 
31. Färjkarlen
32. Hunger
33. Nattens demon 
34. Kvinnan på stranden
35. Vandring i mörkret 
36. Trollmåne
37. Stad i skräck 
38. Små män kastar långa skuggor
39. Rop av stumma röster 
40. Fångad av tiden 
41. Demonernas fjäll 
42. Lugnet före stormen 
43. En glimt av ömhet
44. Den onda dagen

Weep Not, Child

Weep Not, Child
av Ngũgĩ Wa Thiong'o

Häromveckan tänkte jag att om ifall att, när det finns en författare som det talas om i nobelprissammanhang och som jag ändå har tänkt att jag ska läsa. Lika bra att passa på. Nu fick ju Ngũgĩ inte nobelpriset, inte i år i alla fall. (Och nu blev det lite otydligt om huruvida man kan säga att man har läst årets pristagare redan innan. Hur mycket måste man ha hört? Måste man ha läst?)

"Weep Not, Child" är Ngũgĩs debutroman, från den tiden han fortfarande skrev på engelska. Intressant bok. Jag kan tänka mig att läsa någon av författarens nyare böcker också.

Njoroges familj har bestämt att en av sönerna ska skickas till skolan och få en akademisk utbildning. Och det blir han, de andra har redan sina vägar utstakade. Den bror som är närmast Njoroge i ålder, Kamau, går t.ex. i lära hos en snickare. Njoroge har drömt om att få gå i skolan så han blir överlycklig. Han är en duktig elev och fortsätter till högre utbildning.

Samtidigt börjar Kenyas svarta befolkning göra uppror mot kolonialmakten. Man utlyser en strejk för bättre arbetsvillkor, och det talas om en gerilla, Mau Mau. Det sägs att Njoroges bröder är med i gerillan. Njoroge själv vill bara ägna sig åt sin utbildning, men omständigheterna är emot honom.

En smakebit på søndag (Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Fortfarande hemma och hostar. Ska det aldrig gå över? Det är visst många som är sjuka nu, med lite olika symtom tror jag, men ofta lika långvarigt. Jobbigt för oss. Men jag får ju läst en del åtminstone. Just nu en novell av Håkan Nesser.

"Jag är rätt säker på att jag har en historia som skulle intressera dig."
Jag plockade upp en tändsticksplån från disken och började läsa adressen till ett nyöppnat biljardkafé ute i Löhr.
"Om jag får berätta den och du efteråt säger att jag tagit upp din tid i onödan, bjuder jag på två drinkar."
"Två stycken", upprepade han. Jag memorerade telefonnumret till biljarden.
"Det handlar om din fru."
"Min fru? Marlene?"
"Har du flera?"
Jag släppte tändsticksplånet. "Vad i helvete har du att berätta om Marlene?"
"En hel del", sa Perowne.
(Håkan Nesser, "Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter", s. 5)

Farlig sanning

Farlig sanning
av Anna Jansson

Deckarnovell om en sköterska som jobbar på akuten och drar slutsatser om några av de patienter som kommer in. Jag tyckte inte att berättelsen var så originell, men en stunds underhållande läsning var det ju.

Eller: Problemet är att han älskar honom

Eller: Problemet är att han älskar honom
av Kristofer Folkhammar

Obehagligt om hierarkierna på en skola och hur de får eleverna att bete sig mot varandra. Det är 90-tal, så extra igenkänning om man är i ungefär min ålder. Men jag kan tänka mig att det inte har varit/är så annorlunda i andra tider.

Nana 10

Nana 10
av Ai Yazawa

Obehagligt det här med hur de båda Nana nästan lever i någon sorts fångenskap.

Nana O är ju ihop med Ren Honjo igen, men eftersom han är med i ett av Japans populäraste band, Trapnest, så måste de akta sig så att media inte får reda på något. Men media får reda på något. Mediabevakningen av det här verkar helt vansinnig, men var det inte någon verklig händelse i Japan för ett par år sedan där en kvinnlig popsångerska var tvungen att be om ursäkt offentligt för någon romans? Jakten på Nana O är kanske inte så osannolik ändå. Jag tycker att även brittiska tabloider (när man råkar halka in på dem) kan ha den här tonen, att de verkligen lägger en värdering i vad kändisar håller på med. Det kanske är ganska vanligt ändå.

Nana K är inte känd själv, men hon ska ju gifta sig med Takumi i Trapnest. (Vilket jag är emot att hon gör!) Men allt är topphemligt än så länge, och för att hon ska skyddas från media får hon bo i en lägenhet där portvakten har fått stränga order om att inte släppa in någon.

Så mycket man hinner glömma att man har läst på några år! Jag vet knappt vad som kommer ske härnäst.

Pojken som levde med strutsar

I min Jorden runt-blogg går det nu att läsa om Monica Zaks barnbok "Pojken som levde med strutsar". Den boken gav även ett kryss på min bokbingobricka. Jag hade rutan "A tale of survival (fictional or non-)" och hur mer survival kan det bli än att uppfostras av strutsar i Sahara?

Arra

Arra
av Maria Turtschaninoff

Äntligen har jag börjat på den här serien av Maria Turtschaninoff. Det kanske inte är en serie när alla böckerna är fristående? "Arra", "Anaché", "Maresi" och "Naondel" utspelar sig alla i samma värld, men på olika platser, i olika kulturer och även i olika tider tror jag.

Arra är ett oönskat barn – det åttonde barnet i en familj som inte har råd med åtta barn – och lämnas ofta ensam medan föräldrar och äldre syskon jobbar. Visserligen trivs Arra med att vara ensam i skogen, men hon längtar också efter att någon ska se henne och bry sig om henne. Men när man av en slump till slut lägger märke till henne slutar det i katastrof, det är då familjen upptäcker att hon är en "ofärding" och att hon aldrig kommer kunna göra rätt för sig.

Det visar sig emellertid att hon är duktig på konsthantverk, så visst får man nytta av henne. Inte minst när hon skickas till staden för att bo hos en storasyster som är ingift i en vävarfamilj. Och eftersom Arra är mindre vetande, det tror alla, så drar man sig inte för att utnyttja hennes arbetskraft hänsynslöst. Vi vet redan från början att Arra kommer låta tala om sig. Men hur ska det gå till, så kuvad som hon är?

Den här fantasyvärlden innehåller inte särskilt mycket magi. Det är en uppdiktad värld bara, med en egen historia och egna traditioner (älskar att läsa om traditionerna i Arras hemby – det är precis lagom så att man får en känsla av att allt är genomtänkt, men inte så mycket att det blir som att författaren bara vill visa upp alla detaljer som hon har hittat på). Å andra sidan, den magi som förekommer genomsyrar egentligen allt. Fast de flesta märker aldrig något av det, åtminstone inte de som Arra kommer i kontakt med.

Kul detalj att det står "Legender från Lavora" på omslaget. Lavora är landet där Arra bor och de andra böckerna har liknande undertitlar med de platser där de utspelar sig. "Maresi" och "Naondel" har samma, de utspelar sig båda i Det röda klostret. Det är som att en dag kan det mycket väl dyka upp ännu en legend från Lavora. Man vet aldrig. Att det ska bli tre böcker om Det röda klostret är väl redan bestämt.

En smakebit på søndag (See How Much I Love You)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Har varit hemma och hostat i flera dagar. Man skulle kunna tänka sig att jag också har hunnit läsa en del, men det har nog mest blivit Netflix är jag rädd. (Marcella och Broadchurch.) Men läste också ut en bok igår och har så smått börjat på en som är en del av mitt Jorden runt-projekt. Här kan man läsa min Jorden runt-blogg.

Boken jag läser nu har med Västsahara att göra. Tydligen lever stora delar av befolkningen i flyktingläger i Algeriet, så det är inte säkert att den utspelar sig inom Västsaharas gränser. Dessutom är huvudpersonerna från Spanien så det kanske kommer vara lite handling därifrån också. Vem vet? Jag har precis börjat läsa.

Still conscious, she cannot rid her mind of the image of the scorpion, which is more troubling than an ordinary nightmare. She can even feel its carapace and legs creeping up her calf. She tries to convince herself that it is not really happening. She tries to move, but has no strength. In reality the sting was short and quick, like the prick of a needle. If it had not been for that woman's shouts of warning: 'Señorita, señorita, careful, señorita!,' she wouldn't have seen it at all. But she turned to look as she was slipping her arm into the burnous, saw the scorpion hanging from the lining and knew that it had stung her.
(Luis Leante, "See How Much I Love You", s. 10)

Den tunna linjen: Acnegrundarens uppgång och fall

Den tunna linjen: Acnegrundarens uppgång och fall
av Mattias Göransson

Ett reportage från tidskriften Filter utgiven som faktanovell hos Novellix. Handlar om Jesper Kouthoofd, en av grundarna av Acne, ett företag där man skulle få göra vad man ville, obegränsad kreativitet. Men sedan växte företaget och reglerna ändrades. Och för Kouthoofd, som ville hålla fast vid företagets ursprungliga idé, blev det svårt. Intressant läsning.

Himmelstrand

Himmelstrand. Den första platsen
av John Ajvide Lindqvist

Från att ha stått på en helt vanlig campingplats står nu fyra husvagnsekipage på ett helt tom gräsmatta. Tio människor och två djur har följt med när de ... flyttades? För de måste väl ha blivit flyttade? Men var är de då, här finns bara jämn gräsmatta så långt man kan se och enligt gps:en är de kvar på samma plats. Det är som att de är utanför världen på något sätt. Mobilerna har ingen täckning och radion spelar utan avbrott gamla låtar av Peter Himmelstrand, något annat går inte att få in.

Konflikterna börjar ganska snart efter att man har insett att man inte kommer någonstans och att man bara har den mat och det vatten som råkade finnas i husvagnen. Människorna från de olika husvagnarna kände inte varandra sedan tidigare, men några bråkade redan sinsemellan. Och nu kommer alla deras värsta sidor fram. Dessutom verkar alla deras hemliga rädslor få form.

"Himmelstrand" var lite annorlunda jämfört med de andra böcker av John Ajvide Lindqvist som jag har läst. Där har det ofta utspelat sig i en miljö som känns verklig, men där något övernaturligt dyker upp. Här utsätts i stället vanliga människor för en helt främmande miljö. Just nu tycker jag bättre om de andra böckerna. Alltså, "Himmelstrand" är väl bra, men jag tycker ju t.ex. att "Låt den rätte komma in" och "Hanteringen av odöda" är fantastiska. Men man får ju tänka på att "Himmelstrand" faktiskt är första delen i vad jag tror ska bli en trilogi. Det kan hända att jag ser den på ett annat sätt när jag har läst de andra böckerna i serien.

The Tale of Jemima Puddle-Duck

The Tale of Jemima Puddle-Duck
av Beatrix Potter

Jag läste ju "The Tale of One Bad Rat" av Bryan Talbot nyligen, en seriebok där Beatrix Potters berättelser spelar en viktig roll. I förordet skriver Neil Gaiman om hur man ofta tänker på Potters böcker som gulliga – för att det finns många gulliga Beatrix Potter-produkter kanske – men om man läser dem så upptäcker man att de inte alls är särskilt gulliga. Och då måste jag ju läsa något av Potter! Den här hittade jag på Bokmässan, i en av second hand-montrarna. Och ... det är inte så gulligt. Verkligen inte.

Jemima Puddle-Duck bor på en bondgård och är ledsen över att bondmoran tar alla ägg hon lägger och låter hönsen ruva dem i stället. Jag antar att det var så man gjorde med ankägg. Jemima försöker gömma sina ägg men de blir alltid upptäckta. Så då fattar hon beslutet att flyga iväg och lägga dem på ett riktigt säkert ställe. Ett beslut som ska visa sig ödesdigert, eftersom Jemima är en ganska naiv anka.

Flambards

Flambards
av K. M. Peyton

Den här boken har jag hört mycket bra om. Det är en gammal flickbok/hästbok, från 60-talet tror jag. Den utspelar sig dock ännu tidigare, i början av 1900-talet. Christina Parsons är föräldralös och har flyttats runt mellan olika släktingar. När hon blir 21 kommer hon att få tillgång till ett stort arv, men nu är hon bara tolv. Hon trivs väl ganska bra hos tant Grace i London, men plötsligt vill onkel Russell att Christina ska flytta till honom och hans söner, som är bara lite äldre än Christina, på godset Flambards. Hans plan är väl att Christina ska gifta sig med sin kusin Mark så småningon, säger tant Grace när hon tror att Christina inte hör. Onkel Russell har visst inte så mycket pengar som man behöver för att driva ett stort gods. (Alla som har sett Downton Abbey vet precis. Det här är under samma tidsperiod.)

Christina möts av ett väldigt nedgånget gods, men där stallet och allt som har med rävjakten att göra är tipptopp. Efter en jaktolycka kan onkel Russell inte ens gå ut – dessutom får han vrdesutbrott och är alkoholiserad – men hans jaktintresse har inte minskat och han lever genom sönernas redogörelser för de rävjakter de deltar i. Mark (den som tant Grace menade var utsedd till Christinas blivande make) är nästan lika jaktintresserad som sin far, medan lillebror William hatar jakt av hela sitt hjärta. Han är i stället lika intresserad av maskiner och flygplan. Christina får veta att hon förväntas lära sig rida så att hon så fort som möjligt kan delta i rävjakten. Hon som inte har något som helst erfarenhet av hästar eller av livet på landet överhuvudtaget. Särskilt inte som herrgårdsfröken med makt över underlydande.

Ganska mysig bok, men jag tyckte inte att den levde upp till det jag hade hört. Man hade gärna fått lära känna Christina lite bättre, jag tycker inte riktigt att man gör det här. Men jag kommer ju läsa de två andra böcker jag har i serien. Det finns också en fjärde del, skriven mycket senare än de andra, men jag har läst att den inte ska vara så bra och att det ska vara en sån bok som "förstör" de tidigare. Så det kanske är bäst att undvika den då.

Räddaren den barmhärtiga

Räddaren den barmhärtiga
av Saskia Gullstrand
Förord av Tove Folkesson

Serienovell om ett djur som jagas i en mörk skog. Hjälpen är nära, men ... Ibland har den som hjälper andra motiv än bara en vilja att hjälpa. Kanske att det ska passa in i en fantasi om räddning och tacksamhet. Intressant historia. Man kan nog komma på ett antal situationer som påminner om det här, när hjälp bara erbjuds på vissa villkor.

The Tale of One Bad Rat

The Tale of One Bad Rat
av Bryan Talbot

En seriebok om Helen, en tonårstjej som lever som hemlös i London. Efter att ha blivit sexuellt utnyttjad hemma i många år fick hon till slut nog och rymde. Hon har ingen plan, men hon har Beatrix Potters samlade verk i väskan. Helen har alltid älskat och funnit tröst i hennes värld och ritar gärna av hennes bilder. När hennes situation i London börjar bli ohållbar bestämmer hon sig för att på vinst och förlust resa till Beatrix Potters älskade Lake District.

"The Tale of One Bad Rat" är tydligen en bok som används en del i arbetet med ungdomar som har utsatts för övergrepp. Man får följa hur Helen går igenom alla stadier med att bearbeta det som hon har varit med om. Intressant att läsa i efterordet att Bryan Talbot började skapa berättelsen i en helt annan ände. Han ville göra något om the Lake District och dess natur. Beatrix Potter och bilden av en tiggande tonåring i Londons tunnelbana dök upp, och övergreppen var mest något han drog till med. Det måste ju finnas en anledning till att huvudpersonen är hemlös liksom. Men när han satte i gång att arbeta insåg han att det inte är något som kan nämnas bara så där i förbifarten, hans huvudperson måste ha påverkats av sina upplevelser. Det slutade med att det blev själva temat för hela berättelsen. Det och Beatrix Potters liv och verk. Att det kan funka så bra ihop.

Jag tycker om hur platsen, bilderna och färgerna skiftar med Helens mående. Efter det mörka London och hennes barndomsminnen blir man nästan chockad av en plötslig ljus och luftig bild. Och Helens livliga fantasi, samma fantasibild kan uppfattas som allt från djupt oroande till hoppfull. För visst har ni väl redan räknat ut att det slutar hoppfullt, långt från Helens tidigare fantasier om att kasta sig framför tunnelbanetåget? Och ändå – också en snygg detalj – med samma bild som det började.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte
av Svetlana Aleksijevitj

Visst grämer man sig när man har pillat lite på en författares böcker i bokhandeln, men det har aldrig blivit av att läsa och sedan går hen och får nobelpriset? Som med Svetlana Aleksijevitj. Jag har fortfarande bara lyckats läsa en nobelpristagare i förväg. Är det inte dags för tillkännagivande av nästa pristagare den här veckan? Det blir spännande att se om det är något man har läst. Ha, som om jag läste massor av författare som kan tänkas få nobelpris!

Nu har jag i alla fall läst min första bok av Aleksijevitj och jag tycker om den! Alla känner väl till hur hon skriver sina böcker vid det här laget. De bygger på ett stort antal intervjuer, och ur dem har hon valt ut och sammanställt delar. Temat för just den här boken är de sovjetiska kvinnor som var vid fronten i andra världskriget. Att Tyskland gick in i landet verkar ha fått alla att vilja göra sin plikt, även om de bodde en halv värld bort. Och många kvinnor såg det som sin plikt att faktiskt strida vid fronten. Ofta försökte man övertyga dem om att de inte åka dit, att tonårsflickor kanske var bättre lämpade för andra uppgifter, men många av dem blev faktiskt soldater. Och sedan fanns det förstås kvinnliga läkare och sjukvårdspersonal, och de som hade andra sorters sysslor. Någon måste ju stå för maten t.ex. Här finns så många upplevelser och perspektiv på vad som händer i ett krig. Fast alla hade förstås den där övertygelsen, att de inte kunde tänka sig något annat än att strida för sitt land. De flesta kvinnor blev ju inte soldater, så det är en ganska speciell grupp.

Efter kriget blev männen hyllade som hjältar. Men det blev inte samma sak för de kvinnliga soldaterna. Många såg med misstänksamhet på dem, de hade ju tillbringat hela kriget tillsammans med män! Deras historier berättades inte. Själva höll de ofta tyst om sina upplevelser.

Boken utkom på 80-talet, när Sovjetunionen fortfarande fanns, och i ett nyare inledande kapitel får man läsa stycken som antingen ströks av censuren eller som Aleksijevitj själv tyckte att det var säkrast att stryka. Är det på grund av detta eller bara för att det är sovjetiska soldater som intervjuas – det vore ju förstås naturligt – som det gärna skrivs om vilka grymheter som tyskarna gjorde mot folket i Sovjet, men inte mycket om det motsatta (och i så fall beskrivs det som att enstaka rötägg gjorde si eller så). Jag har ändå en känsla av att ingen sida for särskilt varligt fram.

Hela min bild av hur det är i krig kommer vara baserad på den här boken nu. Men det är knappast den sämsta boken man kan välja för detta.

En smakebit på søndag (Arra)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Söndag, och jag ska nog mest ta det lugnt och läsa. Men jag funderar på att ta en liten tur till biblioteket också.

Äntligen har jag börjat läsa de av Maria Turtschaninoffs böcker som utspelar sig i hennes egen värld. Alltså, jag har läst "Underfors" tidigare, men den utspelar sig ju i det verkliga Helsingfors även om det också finns en dold värld i boken. Men hon har också skrivit fyra romaner som utspelar sig i en helt påhittad värld. Som jag förstår det utspelar de sig på olika platser, i olika kulturer rent av, och kanske också i olika tider (det vet jag inte), men de existerar i samma värld. Det är fantasy, men åtminstone i den boken jag läser nu är det ganska lite magi.

Den tredje av de här böckerna (de är väl alla fristående), "Maresi", såg jag förresten i nästan varenda bokhandel när jag var i London.

Huvudpersonen Arra är det åttonde barnet i en familj som verkligen inte har råd med åtta barn. Trots brist på mat, kärlek och uppmärksamhet överlever hon, men hon är inte riktigt som de äldre syskonen.
(Är du norsk så kanske jag ska förklara att by = landsby och tös = flicka, och inget annat.)

Hennes far satt tillbakalutad med ryggen mot den obehandlade stockväggen och sög på sin spruckna pipa. Röken från tobak, odlad av en gubbe i byn, hängde tung kring hans huvud. Han betraktade Arra en stund och vände sig sedan mot Joala.
"Har mor märkt att flickan är väldigt tyst."
"Det är väl för väl i det här huset", svarade Joala.
"Vad jag menar är", fortsatte Urd och drog ett djupt bloss på pipan som för att stärka sig, "har mor någonsin hört tösen säga ett ord?"
Joala stirrade en stund på honom och sedan på Arra, som kände hur moderns blick vilade på henne, kritisk och dömande. Blicken från modern som hon drömt om och längtat efter. Arra vände bort ansiktet och försökte göra sig liten och osynlig.
"Du har visst rätt, far." Klangen i moderns röst gjorde ont i Arras öron. Hon slank ner under bordet. Joala suckade.
"Ja, det fattades bara. En ofärding. Ingenting alls där uppe. Henne kommer vi då aldrig att ha någon nytta av."
(Maria Turtschaninoff, "Arra", s. 21-22)

Nu är det höst och jag räknar mina böcker

Ny månad. Höst! Jag gillar hösten, åtminstone så här i början.

Dags att räkna sina olästa böcker. Så här efter bokmässan. Och efter en loppisrunda. 1809. Jag får ta och läsa lite alltså.

Det är också dags att se vilken bok som lottas fram och som ska läsas den här månaden. Förra månadens bok är läst, men inte den från föregående månad. En som var ännu tidigare har jag lagt undan. Jag ville nog inte läsa den i alla fall. Men den är borta ur min SUB åtminstone.

Den här månaden blir det nummer 46, "The Cupid Effect" av Dorothy Koomson. Den ser väl mysig ut? Jag tror att den kommer att bli läst.