fredag 31 oktober 2014

Gone Girl


Gone Girl
av Gillian Flynn

Jag hade egentligen en annan Gillian Flynn-bok i hyllan, som jag hade tänkt läsa först av hennes böcker, men helt plötsligt, utan förvarning, gick det en filmatisering av "Gone Girl" på bio! Jag hade väl redan förstått att det är en sån där bok där en del av läsupplevelsen går förlorad om man får redan på slutet i förväg (nej, detta gäller inte alla böcker), det skulle finnas en klurig twist, så det gällde att fort läsa boken för att undvika spoilers.

Jag gillar sättet som boken är skrivet på. Språket alltså, jag liksom trivs med det. Tur det, eftersom folk i boken inte är lika trevliga. Det handlar alltså om Nick Dunne, som kommer hem en dag och upptäcker att hans fru är försvunnen. Dörren står öppen, i vardagsrummet är möbler omkullvälta. Var finns Amy?

Först är Nick förstående när polisen ställer frågor om sina förehavanden under dagen för bortförandet. Det är klart att det är rutin att undersöka maken. Men snart inser han att det inte är enbart rutin – de tror faktiskt att det är han som ligger bakom Amys försvinnande! Och det är ju inte en orimlig tanke. Ganska snart står det klart att Nick och Amy inte var det där perfekta paret som han gärna vill låta påskina.

Mycket spännande bok, och listigt konstruerad. Ju längre man läser desto mer inser man att författaren har strösslat med ledtrådar som man inte alls har uppfattat. Det gillar jag. Men jag tänker att det kanske inte är en sån bok som man läser om. Det bästa var ju när gåtan och spänningen byggdes upp, och det blir nog inte lika kul när man vet hur allt hänger ihop.

Imorgon ska Karin och jag se filmen på bio. Det ska bli intressant att se hur berättelsen gör sig som film. Boken är uppbyggd på ett sätt som jag tror gör sig bäst i just bokform. En sak i konstruktionen påminner om en annan bok jag läste ganska nyligen, men jag tänker inte ens avslöja vilken. Ingen av dem bör man nämligen berätta för mycket om.

torsdag 30 oktober 2014

Epepe


Epepe
av Ferenc Karinthy

"Epepe"
läste jag för många år sedan och mindes den som en rätt udda historia. Det är en sån där bok som bara hade hamnat i mina föräldrars bokhylla. Förr i tiden prenumererade man ju på olika uppslagsverk från Bra böcker, och då följde det med andra böcker också. När jag var tonåring fanns det massor av mer eller mindre bra böcker att läsa. (Bästa fyndet: Dorothy Parker!) För ett tag sedan kom jag på att jag ville läsa om "Epepe", men då kunde jag inte hitta den. Det är ingen vidare ordning i bokhyllorna där. Men det är en bok som är relativt enkel att hitta på loppis.

Budai är en ungersk språkvetare som är på väg till en konferens i Helsingfors. Men något går fel och han hamnar inte alls i Finland, faktum är att han inte vet var hamnar. I den här staden verkar ingen behärska några främmande språk, och Budai försöker ändå med en mängd olika språk, och deras språk är helt okänt för Budai. Han kan inte ens lista ut i vilken världsdel han är. Skrivtecknen liknar inget annat han har sett. Och inte ens Budai med sitt tränade språköra kan uppfatta språkljuden exakt.

Annars är staden precis som vilken annan modern storstad som helst. Dock verkar den innehålla ovanligt många invånare för sin storlek. Det är trängsel och köer överallt, och det mesta är dessutom omständligt och byråkratiskt. Hur klarar man sig i en byråkrati när man inget förstår och inte kan göra sig förstådd? Budai, som anser sig vara en sansad man, blir aggressiv i sin frustration. Och hur ska han komma därifrån? Han kan inte fråga efter vägen till flygplatsen eller nånting.

Det är nästan så att man blir frustrerad själv. Vad har hänt? Det är som nån sorts sci-fi, fast ändå inte riktigt sci-fi. Kanske mer som en dystopi, fast ändå inte riktigt. Befinner sig Budai i ett konstigt land? Det spelar förstås ingen roll. Det är idén som är viktigast. Självklart tänker jag "öststatsförfattare, kommunisttiden" ("Epepe" kom ut 1970 i Ungern) när jag läser om köerna och de besvärliga systemen för att t.ex. handla mat. Men mest är det om känslan av främlingskap. Jag tänker mig likheter med att komma till ett land där man inte förstår språket eller kulturen. Men det skulle ju också kunna finnas andra skäl att inte känna sig hemma i omgivningen. Kanske på grund av någon fysisk eller psykisk sjukdom – autism, demens, eller vad som helst. Eller att man befinner sig på en annan planet, som Budai faktiskt funderar på ett tag.

torsdag 23 oktober 2014

Nu var det 1914


Nu var det 1914
av Eyvind Johnson

För några år sedan läste vi en bok av Eyvind Johnson i Läsecirkeln – "Drömmar om rosor och eld". Det var nog ingen av oss som tyckte om den. Därför hade jag inte överdrivet stora förhoppningar på "Nu var det 1914". Jag tänkte väl mest läsa den för att det var lite kul att den utspelar sig för exakt hundra år sedan. Dessutom i en helt annan miljö. Norrbotten i stället för 1600-talets Frankrike.

Men, den här boken var ju riktigt bra. Jag gillar! Den lär vara ganska självbiografisk, och handlar om Olof, som snart ska fylla fjorton år och som tycker det är dags att lämna fosterföräldrarnas hem, där han sedan han slutat skolan har gått och gjort inget särskilt, och börja klara sig på egen hand. Han blir absolut inte utkastad, tvärtom hade de hoppats få ha kvar honom åtminstone något år till. Men Olof ger sig av och hinner jobba både med timmerflottning (eller inte flottning direkt, utan att rensa upp i ett område där timret har fastnat i älven) och potatisplockning under den tid som boken täcker. Timmerjobbet är livsfarligt! Ett arbete som kräver minst ett liv i varje arbetslag varje år. De andra arbetarna tycker att det är galet att en pojke i Olofs ålder ska jobba med det, men det verkar inte ha varit några större problem för honom att få jobbet. Jag tycker också att det är galet. En liten fjortonåring! Men fjortonåringar tycker väl själva att de är ganska vuxna. Olof tycker det absolut. Åtminstone vill han gärna verka vuxen, men det är inte alltid han är så vuxen.

"Nu var det 1914" är den första boken i Romanen om Olof. Det finns tre till.

tisdag 21 oktober 2014

Enhet


Enhet
av Ninni Holmqvist

Det är Sverige inte särskilt långt in i framtiden. En ganska ny lag säger att om du inte har barn, en partner, god inkomst eller ett ytterst samhällsnyttigt yrke så blir du vid 50 (för kvinnor) eller 60 (för män) års ålder klassad som Umbärlig. De umbärliga samlas in och förs till speciella institutioner. Där väntar en bekväm tillvaro där allt är gratis och det finns meningsfulla fritidssysselsättningar och folk att umgås med. Men också övervakning, medicinska experiment och organdonationer. Något ska de umbärliga ju vara bra till.

När Dorrit Weger växte upp hade samhället andra ideal. Det viktiga var att förverkliga sig själv, och sedan kunde man ju skaffa familj om man ville. Och det viktiga var att skaffa ett jobb man trivdes med, inte det som gav högst lön. Nu fyller hon femtio och blir hämtad.

"Enhet" har stått i olästa pockethyllan hos mig i flera år. Ett bevis på vilka skatter som kan gömma sig där. Riktigt bra och tankeväckande roman. Om, ja, livet och vad som egentligen är ett liv värt att leva. Vem kan bestämma det för någon annan? Om även om verkligheten naturligtvis inte ser ut som i boken så innehåller den kritik mot vårt samhälle. Det är väl det som bra dystopier ska göra?

söndag 19 oktober 2014

En smakebit på søndag (vecka 42)

http://www.astridterese.no/2014/10/19/smakebit-pa-sondag-19-oktober/
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Fast idag finns inte smakbitarna som vanligt hos Mari, utan Betraktninger (Astridterese) vikarierar. :-)

Den här helgen har jag skaffat mig en blogg till, en som handlar om film och TV. Jag ser ganska lite på film, så jag kommer väl inte direkt vara först med det senaste. Men jag tänkte att jag borde se fler filmer, eftersom det ju faktiskt finns filmer som jag skulle vilja se.

Kanske borde jag se filmen när jag har läst ut boken jag håller på med. Den går väl på bio nu? "Gone Girl". Jag läser säkert ut den under dagen, men min smakbit är från tidigare i boken. Man vill ju inte spoila nåt.

Amy Dunne försvinner spårlöst på sin och makens femåriga bröllopsdag. Statistiken säger väl att det i sådana här fall ofta är maken som ligger bakom. När vi kommer in i berättelsen har den allmänna opinionen inte riktigt bestämt sig än för vad man tycker om Nick Dunne.
The news reports would show Nick Dunne, husband of the missing woman, standing metallically next to his father-in-law, arms crossed, eyes glazed, looking almost bored as Amy's parents wept. And then worse. My longtime response, the need to remind people I wasn't a dick, I was a nice guy despite the affectless stare, the haughty, douchebag face.
So there it came, out of nowhere, as Rand begged for his daughter's return: a killer smile.
(Gillian Flynn, "Gone Girl", s. 71)

lördag 18 oktober 2014

Tideline


Tideline
av Penny Hancock

"Tideline" blev jag nyfiken på när den kom ut på norska och det gavs flera små söndagssmakbitar ur den. Spännande brittisk thriller, det lät bra.

Sonia bor i sitt barndomshem alldeles vid Themsen igen. Hon och hennes man fick överta huset efter att Sonias mamma flyttade till ett äldreboende. Det är inte en vacker strand att bo vid, floden bär med sig mängder av skräp, och den täta bebyggelsen gör att nästan alla rum i huset är mörka. Men för Sonia är det vackert och bär på så många minnen. Hennes man och dotter, och till och med mamman, tycker att de borde sälja huset – jag antar att man skulle få en del pengar för det, finns väl inget billigt i London? – men Sonia står på sig. Sonias man är nästan aldrig hemma. Dottern går på universitetet i en annan stad.

Så dyker Jez upp hemma hos Sonia en dag. Jez är hennes väninnas tonårige systerson, och Sonias man har lovat honom att få låna en gammal skiva som inte går att få tag i nuförtiden (ganska smickrad över att en cool tonårskille intresserar sig för musiken han lyssnade på som ung på 70-talet). Det är bara det att Sonia känner att hon inte kan låta Jez lämna hennes hus. Hon får för sig att hon vill behålla honom. Och eftersom Jez är en artig ung man som gör som vuxna säger så stannar han. Fast han vill inte stanna så länge som Sonia vill att han ska stanna, så hon tvingas ta till andra metoder.

Jag tycker det är intressant att läsa deckare där ett ögonblicks ingivelse leder till något som förövaren sedan inte kan ta sig ur. För även om Sonia skulle komma på bättre tankar, hur förklarar hon att hon höll kvar Jez mot hans vilja och allt annat som hon har gjort? Frågan är om hon ens har kommit på bättre tankar. Är det inte bara så att hon försöker undvika upptäckt, för då skulle Jez tas ifrån henne?

Samtidigt håller Jez släktingar på att oroa ihjäl sig, och de anklagar sig själva och varandra för att ha orsakat hans försvinnande, medan polisen gräver i deras hemligheter.

Det är en riktigt spännande bok, och en där det är svårt att veta vilken sida man ska stå på. Alltså, det vettiga hade ju varit att inte vara på Sonias sida, p.g.a. ... allt. Men å andra sidan, det är hon som berättar och hon berättar så att man förstår henne. Man vill ju att hon ska vara lycklig också. Eller?

fredag 17 oktober 2014

Steinhjerte


Steinhjerte
av May Grethe Lerum

Det här är den tjugosjätte boken i serien och den spinner väl mest vidare på saker som har hänt i de senaste böckerna. Johanna och hennes man har ett komplicerat förhållande, de har mäktiga fiender i bygden och det pågår också en sorts vårdnadstvist. I just vårdnadstvisten hejar man inte på Johanna. Bra att huvudpersonen inte alltid är den mest sympatiska och rättrådiga.

Ganska spännande bok ändå.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs
20. Trollkatt
21. Veiskille 
22. Mørke makter 
23. Fremmed måne 
24. Å jage en drøm 
25. Malstrøm

torsdag 16 oktober 2014

Chu's First Day of School

Chu's First Day of School
av Neil Gaiman
Illusterad av Adam Rex

Chu är ett pandabarn (djuren är ju också människor, ja, det är just vad de är) som nyser så kraftfullt att cirkusar, restauranggäster och biblioteksbesökare flyger all världens väg, vilket vi såg i den förra boken "Chu's Day". I den här boken ska Chu börja skolan och han är orolig för hur det ska bli. Kommer de andra barnen vara snälla och kommer de att tycka om Chu? Det är lite mer handling i den här boken än den förra. Det är också aningen svårare att läsa den högt på svenska, men det går. Bilderna har en lite gammaldags känsla och är fulla av roliga detaljer. Till exempel finns det en trappa upp till frökens kateder, med steg i tre höjder, för även elever som tillhör små djurarter måste ju kunna komma upp.

Mina brorsbarn, som är i mer rätt åldersgrupp och gillade den första boken, hade förhoppningar om att Chu skulle nysa så att hela skolan flög iväg (så tokigt!). Gaiman och Rex gör ingen besviken. Även om skolan inte precis flyger iväg.

Till våren ska det komma en tredje bok om Chu – "Chu's Day at the Beach".

tisdag 14 oktober 2014

Monsterkatten


Monsterkatten
av Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Áslaug Jónsdóttir

En bilderbok som min kompis Marie bokstavligen satte i händerna på mig – på parkeringsplatsen vid Göteborgs station medan hon packade om sina resväskor med nya bokmässeinköp och min syster satt i framsätet och spelade Gameboy 3DS. Tydligen finns det en hel serie om de här monstren. I den här boken har Lilla Monster fått en katt. Stora Monster har ingen katt, och nu har han dessutom knappt nån kompis, för Lilla Monster vill bara vara med sin katt hela tiden. Men så försvinner katten spårlöst ... Kan någon ha tagit den?

Fin berättelse om starka känslor. Som tur är reder de båda monstren ut allt och blir vänner till slut. Som sig bör i en bok för små barn.

måndag 13 oktober 2014

Sayonara September 3


Sayonara September 3
av Åsa Ekström

Sista delen i Sayonara September är lite tjockare än de tidigare. Nu ska allt klaras upp och vi ska få veta hur det går, inte bara med Alex utan även med kompisgänget. Hur ska det gå med alla lyckliga eller olyckliga förälskelser, med Alex svåra minnen och med Lillians framtidsdrömmar? Men det är inte bara ett hopsamlande av gamla trådar, det händer även nya saker, och nya personer kommer in i handlingen när tvåorna på utbildningen den här terminen flyttas till samma lokaler som Alex och de andra ettorna.

Jag tycker om serien och det är lite trist att den har tagit slut. Den har bra karaktärer och en bra blandning mellan allvar och skoj. Men berättelser ska sluta på topp och inte dras ut för länge. Så jag är nöjd.

- Sayonara September 1 (även här)
- Sayonara September 2 (även här)

söndag 12 oktober 2014

En smakebit på søndag (vecka 41)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/10/smakebit.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har kanske inte läst årets nobelpristagare i litteratur än, men jag kan ju läsa en som redan har fått priset. "Nu var det 1914" är den första av Eyvind Johnsons romaner om Olof. Den utspelar sig inte helt oväntat 1914. Olof är fjorton år och har lämnat sina fosterföräldrars hem eftersom han tyckte att det var dags att ge sig ut i världen och börja arbeta.

Det var ett gott potatisår, sade man. Svinen blev feta och bönderna snåla, och disponenterna klagade på de dåliga tiderna, trots det alldeles färska krig de fått denna sommar. Olof började på allvar förstå, att fjärran makter drabbat samman i ett mullrande kanonkiv. Fragment av tidningssidor nådde på underliga vägar ut till potatislandet: pappersbitar från dasset och omslagspapper, som höstblåsten tagit hand om. Han tog upp våta, jordklibbiga papperssjok, slätade ut dem och läste. Hans händer var spruckna och rödblå. Han hade några få tankar, till exempel, att det var bättre på många andra ställen, att han borde gett sig av härifrån medan det ännu var sommar, att han förtjänade en och femti om dagen och att det kanske skulle bli mycket bättre för honom när kriget slutade om några veckor, någon månad. Då när kriget var slut – om några veckor, någon månad – skulle han fara ner till staden vid kusten och försöka komma ut på sjön, ifall det fortfarande var isfritt.
(Eyvind Johnson, "Nu var det 1914", s. 129)

lördag 11 oktober 2014

Pärlor


Pärlor
av Celia Brayfield

När jag läste "Pärlor" för tjugo år sedan var den en av mina favoritböcker. När jag läste "Pärlor" för tio år sedan blev jag inte lika imponerad. Jag blev lite besviken på personskildringarna, men annars var den väl bra. För ett tag sedan chattade jag och en kompis om böcker i den här genren (tror jag, minns inte exakt hur vi kom in på det) och jag kom att tänka på "Pärlor" igen och fick lust att läsa om den.Cathy Bourton är en framgångsrik affärskvinna. Hennes ett år yngre syster Monty är lika framgångsrik inom sitt område, som är popmusiken. En dag hittar båda två varsin ask innehållande en stor perfekt pärla i sina egna sängar, i hem som inte ens ligger i samma världsdel. Det måste vara någon sorts meddelande, men vad betyder det?

Sedan får man följa systrarnas liv från tonåren och framåt. De hade en privilegierad uppväxt. Döttrar till en adelsman, vackert hus, samma internatskola som prinsessan Anne. Men deras pappa begår självmord och man upptäcker dessutom att hans pengar är slut. Och mamman har alltid tagit avstånd från flickorna. Visst tar deras farbror hand om dem, men de har egentligen bara varandra. De lever händelserika liv, med omväxlande lyckliga och olyckliga perioder.

Först och främst har det ju alltid varit meningen att de ska debutera, som vore det Downton Abbey. Nu när de inte har några pengar så går det inte. Men deras farmor, som alltid har ansett att meningen med livet är att ha älskare och vara inblandad i skandaler, men som är för gammal för den livsstilen nu, har längtat efter att lotsa sina vackra sondöttrar genom säsongen och in på samma liv som hon själv har haft. Minst en av dem borde kunna gifta sig med en lord! För det är inte acceptabelt att leva som hon har gjort om man inte är gift. Vad hon inte tänker på är att det är 1960-tal och nya tider.

Dessutom får man läsa om flickornas far, James Bourton, och hans liv. Han flyttade som ung till den brittiska kolonin Malaya och levde ett slitsamt liv där, långt ifrån överklassmiljön som han vuxit upp i. Men där trivdes han. Vilka vändningar i livet ledde fram till att han begick självmord några decennier senare?

En fjärde huvudperson är den unga Ayesha, som flyttar till Singapore från en eller annan liten by. Till en början är hon naiv och låter sig luras, men snart inser hon vad som gäller i staden och börjar en hänsynslös jakt på makt och pengar.

Nej, jag tycker inte att "Pärlor" är riktigt lika bra nu som jag tyckte för tjugo år sedan. Men det är ändå en härlig bok att bara sträckläsa. Spännande och dramatisk och full av hemligheter och exotiska miljöer. För mig är ju faktiskt London på 70-talet nästan lika exotiskt som den malaysiska djungeln under andra världskriget. Några detaljer i intrigen tyckte jag faktiskt att jag förstod mig bättre på vid den här läsningen, vilket gjorde att jag nog tyckte lite bättre om boken än förra gången jag läste.

Jag tänker mig förresten att om man gillar t.ex. Kate Mortons böcker, som jag inte har läst men som jag har förstått handlar mycket om familjehemligheter, så kanske man gillar "Pärlor" också.

torsdag 9 oktober 2014

Apburen


Apburen
av Mats Jonsson

En "vanlig" novell av Mats Jonsson, som i vanliga fall gör självbiografiska serier. Den här handlar om något annat, en tjej som jobbar på Hemköp i en norrländsk småstad och som ställer upp i en bröllopstävling som jobbet anordnar. Allt är vardagligt och lite fult.

Det är alltid svårt att skriva något om en novell. Speciellt när jag faktiskt inte vet om jag gillade den eller inte. Jag gjorde felet att avbryta läsningen efter kanske tre fjärdedelar av berättelsen, och sen kom jag inte riktigt in i den igen. Lite synd, men jag ville gärna gå av bussen på min hållplats.

tisdag 7 oktober 2014

Bakom fasaden


Bakom fasaden
av Margit Sandemo

Efter fantasybetonade och allmänt udda "Dödens trädgård" så är det ju perfekt planering att nästa bok är en klassisk Sandemosk romantisk deckargåta. Jag tror att Margit själv eller förlag insåg det, eftersom hon redan på slutet av "Dödens trädgård" skriver något om att nu ska det handla om någon som är alldeles vanlig, utan särskilda krafter, men som ändå får uppleva mycket spännande.

Elisabet tillhör Isfolkets norska gren, och någonstans där finns det ju ett par stänk adelsblod. Elisabet och hennes pappa bryr sig inte det minsta om det, medan mamman, som alltså är den som har gift in sig i Isfolket, gärna poängterar det. Särskilt när maken och dottern inte hör. Till hennes förtvivlan är Elisabet ganska ointresserad av att gifta sig ståndsmässigt, dessutom vägrar Elisabet bära de så moderna pudrade perukerna med motiveringen att pudret ger henne andnöd.

Det verkar ändå som om mamman får sin vilja fram när det gäller giftermålet, för plötsligt friar en av faderns bekanta, Vemund Tark, till henne - men för sin brors räkning. En bror som inte ens vet att Elisabet finns. Vemund Tark erbjuder henne också plats som sällskapsdam åt en ganska förvirrad kvinna, men hon får absolut inte säga något om henne till sin familj, som han för övrigt vägrar träffa med undantag för brodern. Det är tydligen ingen brist på familjehemligheter och mysterier för Elisabet att fundera på. När Vemund Tark letade efter en kvinna med lite jävlaranamma för de här båda "uppdragen" så hade han nog inte tänkt att hon skulle lägga sig i så mycket.

Det här är, som jag sa, en romantisk och spännande gåta i stil med Margits fristående följetonger. Men den passar också in i Sagan om Isfolket även om den inte direkt innehåller något nytt om den stora gåtan (förbannelsen). Men det har varit så mycket framåtskridande i den historien i de senaste böckerna att det passar bra med en liten paus. Skulle det bara handla om förbannelsen hela tiden så skulle det antingen bli en kort bokserie eller en tjatig. Man vill ju följa släktens öden också (mest) och hur förbannelsen påverkar deras liv. Just nu, en lugn period. Men en av släktens gamla drabbade muttrar om att det bara är tillfälligt. Ni ser ju hur man hela tiden lockas att läsa nästa bok.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård

måndag 6 oktober 2014

Kvarnby serier 2012


Kvarnby serier 2012
av Anette Bengtsson, Bue Bredsdorff, Maria Simone Büchert, Ellen Ekman, Isa Engström, Saskia Gullstrand, Amanda Hakim, Sara Hausenkamp, Thomas Hjorthaab, Karla Holmbäck, Diana Alv Iversen, Malin Lindroos, Anders Lundell, Therése Lundin, Karin Nyberg, Åsa Palmborg, Marie Post Riggelsen, Jens Rasmusen, Petter Sjölund, Helena Strömberg, Karoline Stjernfelt, Jenny Taravoch, Tarjei Östrem Svalastog, Emre Özdamarlar, Domon, Ditte Marie Eriksen, Doraya, H. Hellman, Robin Larsson, Robert Pettersson, Hanna Stenman, Joakim Waller, Anna Åhlén och Kolbeinn Karlsson

När jag nu läser Sayonara September, som handlar om elever på en serieskola, så passar det väl utmärkt att äntligen läsa den här tjocka serieboken som jag fick med mig hem från bokmässan för ett par år sedan. Det här är serier från alla som gick på serieskolan på Kvarnby folkhögskola 2012 (alltså, jag antar att det är läsåret 2011-2012 då). Massor av serier i alla möjliga stilar. Jag tycker att jag märker skillnad mellan de som gick årskurs 1 och de som gick årskurs 2, så det är säkert en bra utbildning.

Jag känner igen ett par namn från andra sammanhang. Det kanske är lite tidigt efter utbildningen för att ha hört talas om alla liksom. Joakim Waller är väl en av medlemmarna i Nosebleed Studio, som jag läste en seriebok av för ett tag sedan. Robert Pettersson har gjort en serie i Grafiska novelletter-serien, men den har jag inte läst. Saskia Gullstrand också, ganska nyutgiven, tror jag. Ellen Ekman gör ju Lilla Berlin i Metro! Och Kolbeinn Karlsson är etablerad sedan länge - han gick alltså inte utbildningen utan skolans kreativa friår, vad det nu är.

Sayonara September 2


Sayonara September 2
av Åsa Ekström

I den här boken blir det tydligt att Alex inte alls mår bra psykiskt, och Janne vill ta reda på vad som hände innan hon lämnade sin hemstad och började på serieskolan.

Dessutom är det en hel del om själva utbildningen och klassen. Sayonara September kanske rent av är något för de som älskar att läsa böcker som utspelar sig på universitet och liknande.

Jag har läst den här boken tidigare, läs mer om den här.

- Sayonara September 1 (även här)

söndag 5 oktober 2014

En smakebit på søndag (vecka 40)

http://gronneskoger.blogspot.se/2014/10/huset-er-stille-om-natten-en-smakebit.html

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Förra veckan var jag på bokmässa och hade så klart inte tid att läsa nåt på flera dagar. Lite komiskt att man ägnar sig så mycket åt böcker att man inte hinner läsa alls. Men nu är det en vanlig helg och jag läser igen.

Boken jag läser har jag faktiskt upptäckt genom smakbitarna. Kan det ha varit förra året som den kom ut på norska och "alla" i Norge läste den? På norska heter boken "Du tillhører meg", på engelska heter den tydligen BÅDE "Tideline" OCH "Kept in the Dark". Brittisk och amerikansk titel, antar jag.

Det är en spänningsroman. Sonia bor i sitt barndomshem vid Themsen. Hon älskar platsen och vill aldrig flytta därifrån. En dag har en tonårspojke ett ärende dit, och Sonia påminns så starkt om en person ur sitt förflutna att hon inte klarar av att låta honom lämna huset.

Hennes man (sällan hemma) och dotter (på universitet) vill sälja huset. När man läser miljöbeskrivningar som den här så kan man förstå varför, men också varför Sonia vill bo kvar.

The shore is clean these days compared to how it was when Seb and I played here. Yes, there's a car tyre washed up on the shore, a length of pipe, the usual discarded bits of electricals, kitchen appliances. Polystyrene burger containers. Even a pumpkin, hollowed, rolling on the shore, a relic of Hallowe'en, goodness knows how it's survived this long. But they're washed clean from the water and beneath them is sand, stones whitened, pieces of smoothed glass and china. The mud, the oil, the dense chemical stew that Seb and I played in is no more. I sit down on a concrete slab. Behind me the wall is coated up to the tideline in green river weed and above it soar the chimneys of the power station, towering over the great crumbling chalky-white walls. To the right of the power station is the little old hospital, now almshouses, with its black and gold clock on its pretty tower, its delicate crenelated eaves, two incongruous buildings juxtaposed. This is one of my favourite places to sit, the tall protective walls behind  me, the river in front.
(Penny Hancock, "Tideline", s. 199-200)


lördag 4 oktober 2014

Hjärta av jazz


Hjärta av jazz
av Sara Lövestam

Steffi går i nian på en skola där hon blir mobbad, hon har inga kompisar och hennes baslärare delar inte hennes musikaliska vision. Hemma är det bättre. Där kan hon spela som honpå sin bas som hon vill och hon kan lyssna på Povel Ramel och bli glad. Även om hennes storasyster kan komma med en spydig kommentar ibland.

En dag hör hon Povel Ramels musik från ett öppet fönster, och när hon stannar för att lyssna blir hon tilltalad av den som bor innanför fönstret. Det är Alvar Svensson, en man i nittioårsåldern vars rum på äldreboendet är fullt av gamla jazzskivor. Förr spelade han själv, och han har verkligen spelat med Povel Ramel. Han vill gärna berätta, för Steffi vill höra, men han måste ju börja från början. Och det börjar med hur han 1942 tog tåget från lilla Björke, orten i Värmland där han och Steffi bor nu, till Stockholm, för han ville uppleva jazzen.

Han berättar om hur det var att komma till Stockholm, om jazzmusiker och Nalen och den vackra Anita. Steffi går och hälsar på honom så att hon kan höra mer. Kanske en lite osannolik vänskap, men det är ju en spännande berättelse och Alvar har en massa bra skivor som Steffi får lyssna på. Dessutom pratar han om en värld utanför Björke. Kunde han flytta till Stockholm och bli musiker som sjuttonåring så kan väl Steffi också göra det!

Det fanns en risk att "Hjärta av jazz" skulle bli för mysig, ni vet, böcker om oväntade och omaka vänner, över generationsgränserna och allt. Men Sara Lövestam undviker den fällan på något sätt. Genom att skriva trovärdiga personer kanske, eller att alla problem inte bara blir lösta jättelätt helt plötsligt. Jag gillade boken. Verkligen en sån bok som man inte lägger ifrån sig, den blev läst på en dag. De andra i läsecirkeln var också positiva.

fredag 3 oktober 2014

The Sleepwalkers


The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914
av Christopher Clark

I den här boken förklaras bakgrunden till första världskriget, betydligt grundligare än bara det där med skotten i Sarajevo som man läste om i skolan. Här redogörs för det politiska läget i de inblandade länderna, vilka avtal som fanns mellan dem, vilken historia det fanns och vilka personer som satt på höga poster i länder som Serbien, Österrike-Ungern, Tyskland, Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Vad var de rädda för och vad hoppades de att vinna? Hade man kunnat undvika kriget, och i så fall, varför gjorde man inte det?

Superintressant. Det kändes som om man inte bara fick bakgrunden till första världskriget, utan också ett hum om det andra och till och med kriget på Balkan på 90-talet. Och här är det till och med viktigt med ett slag som stod 1389! Det hade jag faktiskt hört talas om i något annat sammanhang, medan mycket annat, som några oerhört brutala mord och en statskupp alldeles i början av boken, var helt okända för mig.

Jag kan fortfarande inte förklara för vad kriget berodde på. Men jag förstår åtminstone bättre än innan jag läste boken. Mina förkunskaper var obetydliga. Det går alldeles utmärkt att läsa "The Sleepwalkers" ändå. Men det tar tid. Det är så mycket fakta att ta in.

torsdag 2 oktober 2014

SUB och kanske dyster framtid?

Den här månadens SUB: 1445 böcker. Det ska väl räcka några år.

Vad finns i SUB:en: Eftersom jag lyssnade på bl.a. Ninni Holmqvist på Bokmässan, så kom jag att tänka på den här boken som jag har i en av min SUB-hyllor. Verkar vara någon sorts dystopi eller liknande.