Baking Cakes in Kigali

Baking Cakes in Kigali
av Gaile Parkin

Det här är förra månadens läsecirkelsbok. Alltså inte den vi diskuterade i onsdags, utan den som vi diskuterade den 28 augusti. Jag hann inte klart, okej? Jag ligger också ungefär tre veckor efter med bloggandet. Det blir så ibland. Jag har annat att göra. Jag har bland annat varit och hälsat på min syster som har flyttat till Stockholm och nu i helgen var det ju Bokmässa! Ett inlägg om det kommer när jag har fört över mina bilder till datorn. Bara för det lär ju alla bilderna vara helt suddiga ... Nu har jag inte lika mycket planerat de närmaste veckorna, så det borde ju bli mer tid över till både bloggande och framför allt till läsning. För det har det inte heller blivit så mycket av den senaste tiden. I onsdags var jag till exempel inte klar med den senaste läsecirkelsboken heller.

Jag tror det var "Mr Alis äktenskapsbyrå" som beskrevs som "etnomys" i en recension. Det var den och "Damernas detektivbyrå", och det passar även in på "Baking Cakes in Kigali" (som finns på svenska också: "Mrs Angels tårtbageri"). Kanske på Karin Brunk Holmqvists böcker också. Exotiska Skåne ... ;-) Det brukar ju finnas ett stänk allvar i berättelserna också. Inte enbart små konflikter som huvudpersonen reder ut. I "Damernas detektivbyrå" kan det till exempel vara aids. I "Baking Cakes in Kigali" är det både aids och folkmord. Boken utspelar sig några år efter det blodiga inbördeskriget i Rwanda (där Kigali förstås är huvudstad), och Angel Tungaraza från Tanzania bor i Kigali med sin man och deras fem föräldralösa barnbarn för att hennes man är en av många utlänningar som jobbar i Rwanda nu när landet håller på att byggas upp igen. Det var inte riktigt så här Pius och Angel hade tänkt sig att livet skulle bli på äldre dar. De var inte förberedda på att uppfostra fem barn till, och det är dyrt. Men i Rwanda kan man tjäna mer pengar än i Tanzania, därav flytten.

Och Angel jobbar med sin hobby, som är att baka och dekorera fantasifulla tårtor. Hon gillar färg och att få dem att likna saker. Cake Boss i Kigali. Det är förstås också en smart plan av författaren, för det finns tillfälle att berätta många människors historier när de kommer till Angel för att beställa tårtor till olika högtidliga eller festliga tillfällen.

Kombinationen feelgood och folkmord är verkligen udda. Folkmordet är faktiskt väldigt närvarande boken igenom, det är inget som sopas undan lite snabbt. Men det är ändå en trevlig bok. Jag tyckte den var helt okej. Inte fantastisk, den är nog lite för ytlig för det, men inte dålig heller.

En smakebit på søndag (vecka 38)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en bok som har kommit ut med två olika titlar i Sverige. Både "Mitt år med kött" och "Min amerikanska hustru". Den handlar om amerikansk-japanska Jane Takagi-Little, som jobbar med produktionen av ett japanskt TV-program om amerikanska hemmafruar som lagar kötträtter. Helt och hållet sponsrat av den amerikanska köttindustrin, som vill öka sin försäljning i Asien. Det handlar även om Akiko, en japansk kvinna vars man beordrar henne att titta på programmet och laga rätterna. Min smakbit blir beskrivningen, eller pitchen kanske?, av programmet, som Jane översätter till engelska.

Min amerikanska hustru!
Kött är budskapet. Varje veckan halvtimmeslånga episod av Min amerikanska hustru! ska kulminera i hyllandet av det kött som programmet handlar om, och höjdpunkten ska utgöras av en njutningsfylld måltid. Det är köttet (inte hustrun) som är stjärnan i programmet! Men "veckans hustru" är självklart också viktig. Hon måste vara attraktiv, aptitlig och genomamerikansk. Hon ska utgöra en sinnebild av köttet: yppig och rejäl, men aldrig seg eller svårsmält. Hon ska till de japanska hemmafruarna förmedla en äkta känsla av värme, komfort, av hem och härd - de traditionella familjevärderingarna symboliserade av mörkt kött på den amerikanska landsbygden.
(Ruth L. Ozeki, "Min amerikanska hustru", s. 18)

Hela Halland Läser

Igår var jag på biblioteket i Varberg och såg att det undet hösten kommer pågå ett Hela Halland Läser-projekt. Nästa vecka drar det igång och boken som hela Halland ska läsa är "Springa med åror" av Cilla Naumann. Det är nog en bra bok. Det tipsades om den på senaste läsecirkelsmötet i alla fall. :)

Jag har den lite på gång, men jag vet ju inte om jag kommer läsa den under hösten förstås. Jag hade snarare tänkt att under hösten ska jag läsa en del av alla spökhistorier och skräckromaner som jag visst har köpt på mig.

Läs mer om Hela Halland Läser:

Hallandspostens Hela Halland Läser-blogg

Halmstads biliotek har bl.a. författarbesök av Cilla Naumann på onsdag och här har de bloggat om projektet också.

Varbergs biblioteks blogg

Bilbioteken i Falkenberg

Laholms bibliotek

(Kungsbackabiblioteken deltar tydligen inte.)

Litteraturkvalster & småtankar har också skrivit om projektet

Jag såg förresten på affischerna på Komedianten (som kulturhuset, där biblioteket ligger, heter) att det också skulle arrangeras en ungdomsvariant där man läser Cilla Naumanns ungdomsbok "62 dagar" i stället. Jag vet inte om det bara gäller biblioteken i Varberg, eller alla kommuner. Men det är ju den som ska ha något med "Springa med åror" att göra. Är det en gemensam händelse i båda böckerna eller något? Det får man kanske bara veta om man läser båda två?

Ojingogo

Ojingogo
av Matthew Forsythe

Vaaa? Jag förstår inte så mycket av den här serien. Den är ordlös och innehåller en flicka med kamera samt en mängd märkliga varelser. Jag kan i och för sig förstå att man kan tycka att den är bra. Det är bara det att jag gillar när jag förstår vad som händer, så "Ojingogo" är inget för mig.

Vi som ska läsa om Gary Gilmore

Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi kom in på det ämnet, men plötsligt rekommenderade jag energiskt Mikal Gilmores "Shot in the Heart" för en kompis på jobbet. Hon ska försöka hitta den som ljudbok.

Själv beställde jag så fort jag kom hem Norman Mailers "The Executioner's Song". Det ska bli intressant att läsa en annan version av berättelsen om Gary Gilmore.

En smakebit på søndag (vecka 37)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.     

Jag sitter och bloggar hemma hos min syster, som just har flyttat till Stockholm. Eller ja, till Flemingsberg, för att vara helt sanningsenlig. Jag har varit och hälsat på henne hela helgen och idag kommer jag ta tåget hem igen. Det har inte blivit så mycket läst, inte ens på tåget eftersom jag reser ihop med en kompis som tidigare har bott i Stockholm, och som är på turné hos gamla vänner under helgen. Roligt med sällskap på tåget. :)

Men lite har jag hunnit läsa, och vad passar väl bättre att läsa på sin stockholmsresa än en gammal Sjöwall/Wahlöö?

Till och med för personer som hade till yrke att tidvis uppehålla sig på makabra och bloddrypande brottsplatser var detta i starkaste laget.
Martin Beck hade emellertid inte ändrat en min sen han kom in i rummet. För en utomstående iakttagare verkade det nästan som om alltsammans hörde till rutinen. Att gå på Freden med sin dotter, äta, dricka, klä av sig, knåpa ett slag med en båtmodell, gå och lägga sig med en bok. Och sen plötsligt störta iväg för att inspektera en massakrerad poliskommissarie. Det värsta var att han själv kände så.
(Maj Sjöwall och Per Wahlöö, "Den vedervärdige mannen från Säffle", s. 27)

Fredløs

Fredløs
av May Grethe Lerum

"Fredløs" är en direkt fortsättning på den förra boken i serien, "Ukjente stier". Här blir det dramatiskt värre, och jag tror att i nästa bok så kommer mycket att ha blivit annorlunda. För återigen är det livsomvälvande saker som händer för huvudpersonen. Serien följer kvinnorna i en släkt, och just nu heter huvudpersonen Johanna och lever i mitten av 1700-talet.

Genom hela serien handlar det om vanligt folks liv i Norge för några århundraden sedan. Och mest om kvinnors liv. Ibland utspelar sig en folk eller några stycken någon annanstans, det finns naturligtvis män med viktiga roller och i perioder tillhör släkten de rikaste eller mest inflytelserika i området. Men eftersom det också är så att kvinnorna i den här släkten ägnar sig mycket åt läkekonsten så lever de aldrig långt ifrån de människor som har lägre rang. jag tror dessutom att varenda en av huvudpersonerna har levt åtminstone en period i fattigdom. Ibland för att de har varit tvungna att hastigt lämna hemmet, som till exempel Johanna.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 

Några feta

Några feta
av Jan Bielecki
Förord av Nour El-Refai

Siri och Madde delar (säkert ganska) sunkig lägenhet i London. Madde borde söka jobb, och Siri borde verkligen göra sin läxa till designkursen på sin utbildning. Fast festandet tar ju ganska mycket tid, och är roligare ... Men det brukar ordna sig ändå. Jag kan inte påstå att jag ens förstår vad tjejerna säger hela tiden, men känner igen mig i uppskjutandet av saker till morgondagen. ;-)

Kul serie, och snygg. Jan Bielecki illustrerade ju även Liv Strömqvists Femisex-serie "Drift", men det här är känns som en helt annan teckningsstil, som passar den här historien. Det gillar jag.

En smakebit på søndag (vecka 36)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.     

Idag blir det en smakbit från Sagan om Isfolket igen. :)

Det är väl 1650-tal. Mikael Lind av Isfolket är (motvilligt) officer i den svenska armén och befinner sig just nu på uppdrag i en liten, i stort sett övergiven, by i Livland.

Uppe på altanen franför huset stod en svart skepnad.
Det var en kvinna. Och hon avtecknade sig dubbelt skarpt mot det vita huset och den vita snön. Allt var vitt - utom denna raka helsvarta gestalt.
Men det fanns ju ingen i huset? Inte för att de någonsin undersökt, men allt var så kallt och tillbommat, utan spår i snön. Grindarna stod öppna, och snön låg orörd och täckte hela uppfartsvägen fram till huset.
Hon såg på honom. Undrande, oavvänt. Men avståndet var för stort, han kunde inte se henne tydligt. Dock tycktes hon vara ung.
Mikael stod en stund utan att veta vad han skulle göra. Så vände han tillbaka till den usla, kalla förläggningen, medan den sjungande klagan om en okänd tragedi i byns historia genljöd i hans öron från den mäktiga rymden.
Skulle önska jag inte hade så mycket fantasi, tänkte han nyktert, och rymden teg.
(Margit Sandemo, "Den ensamme", s. 47-48)

Yotsuba&! 11

Yotsuba&! 11
av Kiyohiko Azuma

Jag ser i bloggen att jag läser Yotsuba&! mycket mer sällan än vad jag trodde. Det kommer väl bara ut cirka en pocket om året, antar jag. Det hade ju inte gjort något om de kom oftare, men serien skrivs väl inte fortare än så här. Det kanske är lagom så här. Man vill ju inte att det skrivs fortare/mer, men att det går ut över kvaliteten.

I början av serien beskrevs Yotsuba som någon sorts utomjording eller liknande, men hon blev snabbt som vilket femårigt barn som helst. En väldigt realistisk femåring, så vitt jag kan bedöma. Hon är nyfiken, gillar att testa nya saker, och har ett omväxlande humör och en associationsförmåga som de vuxna och grannens lite äldre barn ibland har svårt att hänga med i.

I den här boken testar hon pizza för första gången (pizza är kanske inte lika vanligt i Japan?), plockar kastanjer och så råkar stackars Juralumin (Yotsubas nalle) ut för något hemskt.

Människors barn

Människors barn
av P. D. James

När jag var tonåring och mest läste deckare så köpte jag "Människors barn" på bokrean. Men den var ju inte alls en deckare, som jag hade förväntat mig av P. D. James. Sedan stod den oläst i hyllan i många år innan den lämnades till loppis. Fast för ett tag sedan började jag bli lite mer intresserad av att läsa den. Den blev filmad, och numera läser jag ju ibland dystopier. Så det blev inköp av ett begagnat ex på Erikshjälpen i Kungsbacka för några månader sedan. De senaste veckorna har det bloggats en hel del om Boel Bermanns "Den nya människan", och beskrivningarna av de båda böckernas handling påminner om varandra. Jag blev plötsligt väldigt peppad på att läsa båda böckerna.

Båda lär handla om hur det plötsligt slutar födas barn över hela världen. Fast jag misstänker att likheterna slutar där. I Bermanns bok börjar det efter några år födas barn igen, men det är något som inte stämmer med dem. (Låter spännande. Jag måste läsa.) I James bok förblir världen barnlös. När boken börjar har det gått tjugofem år och nu är världen verkligen barnlös. Det finns bara vuxna. Numera är man inte ens särskilt intresserad av välgjorda dockor som barnsubstitut. Några år efter Omega, som slutet på barnafödandet kallas, var det annars väldigt stort bland de kvinnor som aldrig hann få barn. Fast det har blivit helt normalt att behandla födseln av kattungar som en stor familjehändelse.

Storbritannien är en diktatur och de flesta har inget emot det. Diktatorn lovar dem trygghet till slutet, bara de följer alla förordningar. Till slut kommer det ju bara finnas ett fåtal åldringar kvar, och vem ska då sköta om dem, och var ska de få mat och elektricitet ifrån om ingen kan jobba? Men det finns en del saker som regimen gör som man helst inte vill se. Hur är till exempel förhållandena i landets fångläger? Fast vem bryr sig, så länge man slipper ha brottslingar på gatorna? Det diskuteras mycket i boken hur man egentligen borde styra ett sånt här samhälle. Omständigheterna är ju ganska speciella.

De som bryr sig allra minst är omegorna. Så kallas de som föddes det allra sista året. De har alltid haft en särställning i samhället, över hela världen verkar det som, och de har vuxit upp till grymma och känslokalla vuxna.

Jag tyckte att det var väldigt intressant (och hemskt obehagligt) att läsa om hur samhället påverkas av sådana här extrema omständigheter. Det känns trovärdigt, och som om P. D. James har tänkt på allt. Det finns förstås också en spännande intrig, men den tycker jag faktiskt är lite mindre spännande att läsa om. Fast den är ju ändå bra. Det är lite svårt att komma in i boken till en början dock, men fortsätt läsa. Det är värt det.

Skulle man redan ha sett filmen så är det inget hinder för att läsa boken. Handlingen i filmen verkar skilja sig ganska mycket från boken.

Torka aldrig tårar utan handskar - 3. Döden

Torka aldrig tårar utan handskar - 3. Döden
av Jonas Gardell

Den sista delen i trilogin, och man vet ju vad som kommer att hända. Fast här är det mer av allt än i TV-serien. Inte minst om de andra vännerna, inte bara om Rasmus och Benjamin. Men Paul fortsätter att vara mystisk. Det finns säkert en tanke med det. Fast visst hade man velat veta mer?

Döden pågår ju egentligen hela tiden i serien, eftersom kronologin är som den är. Det kan komma glimtar från vilken tid som helst. Fast det var väl mest uppväxt i första boken, och kanske mest död i den här. Hela tider är det begravningar och många av begravningsgästerna är så sjuka i aids att de vet att de själva snart kommer dö. Rasmus tänker mycket på vad som kommer hända med hans kropp efter döden. Att den kommer läggas i plast och behandlas som farligt avfall, inte alls med samma respekt som andra döda kroppar behandlas med, trots att man vid det här laget vet att det försiktighetsmåttet inte är nödvändigt.

Så här i tredje boken så har jag vant mig vid faktaavsnitten och tycker inte längre att de avbryter berättelsen. Tydligen tycker jag inte att något avbryter, för jag läste hela boken på en kväll och en halv natt. Sedan klarade jag inte riktigt av att läsa på flera dagar. Till viss del berodde det förstås på att jag var så himla trött efter för lite sömn, men mest berodde det på att det var så mycket känslor i "Döden" och boken jag började på efteråt levde inte riktigt upp till det. Det enda jag tyckte kunde vara mindre intressant är utdragna skildringar av olika barndomar. Här var ju kronologin plötsligt mer sammanhängande. Fast samtidigt tyckte jag att det var fint att de fick vara med här. Alla de här helt vanliga killarna som sedan blev så föraktade.

Torka aldrig tårar utan handskar:
1. Kärleken
2. Sjukdomen
3. Döden

SUB och en heeelt normal bok

Idag var det 1273 böcker i min SUB. Måste läsa fortare!

En av böckerna i de olästa hyllorna handlar om Gregor Samsa som en morgon vaknar upp från oroliga drömmar och upptäcker att något inte är som det ska. Hans kropp känns annorlunda. Just det, han har förvandlats till en jättestor ... kattunge! För att citera baksidestexten: "His family freaks out. Yes, their son is OMG so cute, but what good is cute when there are bills piling up?"

Det här är en bok i samma stil som "Pride and Prejudice and Zombies", fast med Kafka och kattungar. Verkar inte klokt. Jag var ju bara tvungen att köpa den. ;-)
  
"The Meowmorphosis" av Franz Kafka och Coleridge Cook.

En smakebit på søndag (vecka 35)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.     

Jag håller på med två böcker just nu, men den ena har jag tagit en paus i så smakbiten får bli från den jag kommer läsa i idag. Det är en Livets døtre-bok igen. Läsningen av den serien går framåt sakta men säkert. Det är så många delar. Jag är på den nittonde nu.

Men han fryktet den store maven, og hun måtte smilende holde hendene hans fast intill den. Da våget han føle over det myke, spente skinnet, da fniste han toskete da en liten fot eller en neve traff ham med en bløt liten hilsen.
- Merkelig, sa han, og stemmen var så godt som edru.
(May Grethe Lerum, "Fredløs", s. 102-103)

Gloslista för svenskar. ;-)
Toskete - Fånigt
Bløt - Mjuk
Edru - Nykter