The League of Extraordinary Gentlemen, volume 1

The League of Extraordinary Gentlemen, volume 1
av Alan Moore
Illustrerad av Kevin O'Neill

Jag har läst den här ett par gånger tidigare, men den är alltid lika underhållande. Fast den här gången brydde jag mig inte om att läsa den långa novellen (inte en serie, utan vanlig text) om Allan Quatermains opiumdrömmar.

Det är kanske lite synd att jag inte hänger med i alla litterära referenser här. Jag har tydligen inte läst tillräckligt mycket litteratur från 1800-talet. Frågan är om någon förstår alla referenserna. Alla karaktärer är nämligen hämtade från andra böcker. Man kan avbryta läsandet för ungefär hur mycket googlande som helst. Fast det finns så klart även en wiki.

Handlingen är kanske inte så oerhört intressant egentligen. Inte så att man måste läsa seriealbumet flera gånger för den sakens skull. Det jag gillar är idén och stilen. Det är ju ändå en berättelse som är inspirerad av gamla tiders äventyrsberättelser och science fiction.

En smakebit på søndag (vecka 17)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en ungdomsbok. Jag har precis börjat läsa den, så än så länge vet jag inte riktigt vad den handlar om. Som jag har förstått det så har den inget med fantasy att göra i alla fall, även om titeln skulle kunna tyda på det. De onda krafterna verkar mer handla om att huvudpersonen Alexander tycker att han tänker för mycket på jobbiga och konstiga saker, och överhuvudtaget att det händer för mycket dåligt i hans liv.

Min mamma bor i Norrviken, i en stor gul villa med flaggstång och äppelträd och staket runt omkring. Det är ett lyxigt och felfritt hus, ett sådant som alla människor önskar att de bodde i.
Det tråkiga är bara att det inte är hennes, det är Nicoles och Lasses. De bor där med sitt adoptivbarn Maxine, och mamma hyr bara ett rum.
(Coco Moodysson, "Onda krafter i Sollentuna", s. 14)

De ulvgrå

De ulvgrå
av Helmer Linderholm

Månadens läsecirkelsbok var en samling spöknoveller av Helmer Linderholm. Nej, jag förstår om du aldrig har hört namnet förr. En av medlemmarna i läsecirkeln ägnar sig mycket åt äldre svenska författare och det var han som valde bok den här månaden. Han har förresten skrivit om Helmer Linderholm i sin blogg, om du vill veta mer.

Novellerna berättas av en läkare i Bergslagen på 1700-talet, en upplyst man som inte tror på spökerier. Men det är inte den allmänna inställningen i trakten. De allra flesta tror på spöken och oknytt, och även de som anser sig vara bildade faller in i vidskepelsen när de ställs inför det oförklarliga. Doktorns fru är inte den som tror minst på spöken. Hon är synsk och kan faktiskt se spöken, dessutom kan hon det mesta om alla slags skrymt och trolldom. Det är tydligen sånt man lär sig när man växer upp i finnskogen (på 1700-talet). Ofta tillkallas doktorn och hans fru tillsammans när folk stöter på något oförklarligt problem som antingen kan bero på spöken eller (möjligen) ha en vetenskaplig förklaring.

Jag vet inte om berättelserna är baserade på verkliga (eller traditionella, ska jag väl säga) spökhistorier från Bergslagen eller om det är Linderholm som har fantiserat ihop dem. Kanske lite både och? Det är en ganska snäll nivå på spökerierna i alla fall. De är säkert nog så hemska för de personer som drabbas i berättelserna, men läsaren blir aldrig riktigt skrämd. Det är trevlig läsning, får man väl säga. Jag kommer att tänka på alla samlingar med spökhistorier som man läste i mellanstadieåldern, såna som ofta heter nåt i stil med "De bästa spökhistorierna". Och så tänkte jag på den delen av Bra Böckers Folksagor (sju band, stora böcker, bundna i nån sorts sidenaktigt tyg i olika färger) som handlar om diverse otyg i svensk folktro. Varulvar och Bäckahästen, frimurare och tomtar och Fan och hans mormor (Djävulen tillägnas ett kapitel i alla fall, vet inte hur det är med hans mormor). Det är saker i den stilen (fast kanske inte exakt mina exempel) som uppträder i "De ulvgrå" också.

Fint omslag av Hans Arnold förresten.

Guttasnejken

Guttasnejken
av Stina Johnson
Förord av Elin Unnes

Det här är en minnesskrift över ett kollektiv i Stockholm. Numera är huset en vanlig respektabel villa, men för några år sedan var det något helt annat. Både roligt och nostalgiskt. Känslan i serien alltså. Jag har inget personligt förhållande till det här kollektivet, kollektiv i allmänhet och egentligen inte till Stockholm heller. Men jag gillar serien.

"Guttasnejken" ingår i Seriefrämjandets och Kolik förlags serie Grafiska novelletter, som är häften med korta, fristående serier. Jag har läst Sara Hanssons "Den hemliga kroppen" i samma serie. (Hur många olika betydelser av ordet "serie" kan man få in i samma stycke?)

Världsbokdagen

Hur firar man Världsbokdagen bäst? Kanske genom att läsa ett seriealbum där alla personer är hämtade från andra böcker?

Och titta på The Lizzie Bennet Diaries.

Kanske kanske köpa en och annan bok ...

Avgrunden

Avgrunden
av Margit Sandemo

"Avgrunden" är den tredje boken i Sagan om Isfolket, och det är boken om Sol. Sol Angelica av Isfolket, som nog är den allra mest populära av alla personer i hela serien. Hon är också en legend för senare generationer av Isfolket (serien följer släkten från 1500-tal till 1900-tal), och jag tycker nog att berättelserna om Sol efter hennes död överträffar vad hon hann med i livet. Överträffar hon verkligen alla de andra häxorna i släkten?

Sol är en av Isfolkets drabbade. Hon är trollkunnig och dessutom upplärd i häxkonster av en ond gammal häxa i släkten. De drabbade, oftast är det en per generation, har en inneboende vilja att göra ont. Jag antar att man kan påstå att det har alla människor, men här är det mycket mer extremt. Det är bara Sols morbror Tengel som bekämpar den sidan hos sig själv, och enbart använder sina kunskaper för att bota sjuka. Han har lyckats få Sol att sköta sig nåtsånär under hela hennes uppväxt, men nu när hon har fyllt tjugo år måste hon få bli fri. Tanken är att hon ska få resa till Köpenhamn för att besöka sin fosterbror Dag som studerar där. Men hon har en del andra planer med sin resa. Främst vill hon söka upp likasinnade, och det ska finnas en viss plats i Skåne där häxorna möts. Samtidigt vill hon inte svika sin familjs förtroende, åtminstone inte så att de märker det.

Så börjar hon ett maniskt flackande runt Danmark och Norge. Hon letar efter något och hon vet inte vad, så hon kan aldrig vila. Själv påstår hon att hon är ond, det är vad hon vill vara, men trots att hon begår mord då och då så är det väl ingen som tror henne. Utom myndigheterna förstås. (Det är omkring år 1600, och eventuella häxkonster bör undanhållas från myndigheterna.) Sol är nog faktiskt den karaktär där Margit har lyckats bäst med att beskriva motsättningarna som ska finnas hos de drabbade. Men jag kanske inte ska utse henne till "bäst skildrade drabbade" innan jag har läst om resten av serien.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten

En smakebit på søndag (vecka 16)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag kan jag tänka mig att jag kommer läsa ganska mycket. Igår råkade jag skada foten, jag gissar på en lätt stukning, så jag kommer inte gå omkring i onödan idag. Jag hoppas att månadens läsecirkelsbok kommer vara trevligt sällskap medan jag sitter still. Det är en bok med spökhistorier från Bergslagen. Det verkar som om alla historierna berättas av en läkare, som inte tror på övernaturligheter och inte kan förstå att någon annan gör det heller på det moderna och upplysta 1700-talet.

Tror ni att vi förde en skendöd till graven, så kan ni bara se efter i familjegraven. En flickas fantasmer om att hon efter fjorton år har mött den hängångna alldeles likadan som i hennes dödsminut har ju inget med förnuft eller verklighet att skaffa.
(Helmer Linderholm, "De ulvgrå", s. 17)

Jordens medelpunkt

Jordens medelpunkt
av Anneli Furmark

"Jordens medelpunkt" ingår i samma trilogi som "Fiskarna i havet" (det tredje seriealbumet är ännu inte utkommet), De är fristående, men alla ska tydligen handla om människor och natur. Och de har en liknande stil på illustrationerna, där landskapen tar stor plats och är mer färgrika än människorna som rör sig i dem. Människorna är mer eller mindre grå, ibland genomskinliga. Men det handlar om människorna också, mest, och deras förhållande till varandra.

"Fiskarna i havet" var riktigt bra, men "Jordens medelpunkt" är ännu bättre! Berättelsen fungerar så väl och personerna är så trovärdiga. De är tre. Sextonårige Axel, hans mamma Marie och mammans nya kille, Toralf. De är på semester på Island. Axel hade ingen lust att följa med, men hans pappa skulle på romantisk semester med sin nya, och då var ändå Island med mamma och Toralf snäppet bättre. Han fick inte stanna hemma på egen hand. Men han trivs inte alls med att bara följa efter mamman och Toralf.

För Toralf är det här resan han alltid har drömt om. Äntligen ska han få se Islands mäktiga natur och historiska platser. Fast han är väl inte så glad över att Maries son, som man knappt får ett ord ur, är med. Och Marie är väl inte heller så entusiastisk som han hade hoppats. fast jag tror ändå att han är ganska nöjd över att få visa "sitt" Island (där han aldrig har varit tidigare ...) för två som inte vet så mycket om landet. Även om responsen är ljummen.

Det blir dramatiskt, kan jag lova. Mer vill jag inte avslöja.

Stormsyn

Stormsyn
av May Grethe Lerum

Jag hade tröttnat på historien om Amelia och hennes försök att hjälpa de fattiga strandsittarna och hamnade mitt i maktkamper. Tur att den här boken utspelar sig flera år senare och handlar om något annat då. Numera är det Amelia som är frun på familjens storgård. Hennes mor Marja ägnar sig bara åt sin sjukstuga. Till sjukstugan kommer nu två främlingar, en man och hans underlige son, som har vandrat över fjället trots att det egentligen är för tidigt på våren för att det ska vara riktigt säkert. Marja intresserar sig för dem och deras historia. Men andra i bygden är mer misstänksamma.

Det var spännande att läsa om något nytt. Nya personer, mer information (eller ja, myter) om ett mystiskt smycke som har nämnts ibland och så var det till och med en liten deckarintrig. Det var visserligen inte svårt att lista ut vem som låg bakom, men det intressanta skulle väl snarare vara hur folk reagerar när det begås ett fruktansvärt brott i deras närhet och vilka konsekvenser det skulle få.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr

Berättelser från Engelsfors

Berättelser från Engelsfors
av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Illustrerat av Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam

Jag älskar att det blev ett seriealbum som spinoff på Engelsforstrilogin! Bara idén är ju helt fantastisk! Och det är ett bra seriealbum också. ;-)

Det är nio korta historier om personer från Engelsforsböckerna. Scener man inte har sett i de vanliga böckerna, som kanske ger lite mer bakgrundsinformation eller fördjupar en karaktär, eller är en aning om vad som komma skall i "Nyckeln". Det är normal seriealbumslängd liksom, uppdelat på åtta serier samt en ramberättelse med Mona Månstråle, så varje serie blir inte så lång. Det går snabbt att läsa och man vill ha mer.

Tecknarna (som tecknar några serier var) gör ett bra jobb med karaktärerna, och även om deras stilar skiljer sig något åt så är det lätt att känna igen sig från serie till serie. Hela albumet är i lyxig färg. (Jag läser ju mycket i svartvitt annars.)

Det verkar som om det inte är uteslutet att det blir ett seriealbum till, och igår fick man ju reda på att filmen är på gång igen. Hurra! och sista boken kommer väl till hösten. Jag ska nog läsa om de båda första innan den kommer.

En smakebit på søndag (vecka 15)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Den här helgen läser jag den sextonde boken i May Grethe Lerums serie Livets døtre. Det går inte så snabbt med läsningen av den serien. Visserligen brukar de vara spännande, men jag känner inget behov av att kasta mig över nästa bok när en är utläst. Å andra sidan så måste jag ju få veta hur det går.

I den här har det tillkommit några nya personer som verkar intressanta. Handlingen har gått framåt en 7-8 år sedan föregående bok och det brukar ju betyda att det blir nya saker att läsa om.

Dagens smakbit kommer från samma kapitel som omslagsillustrationen.

Ravi tenkte:
Jeg kan komme til å la ham ligge her og dø.
Jeg kan gå rett fra ham, ingen kan klandre meg, egentlig.
(May Grethe Lerum, "Stormsyn", s. 10) 

Skytsånden

Skytsånden
av Margit Sandemo

Det här är första delen i Margits nya serie Kiaras saga. En kort serie, bara en trilogi. Kiaras saga och en bok med roliga historier ska bli Margits sista. Sedan tänker hon dra sig tillbaka. Hon är ju 89 år. Men de här sista fyra böckerna är nödvändiga för att hon ska ha skrivit ett jämnt antal böcker under hela sin karriär. Det kommer då bli 180 stycken totalt.

Kiaras saga utspelar sig på Irland. Det är en miljö som Margit har nosat lite på i sina tidigare böcker, men som hon ändå inte har skrivit särskilt mycket om. Det finns en irländare med i Sagan om Isfolket, och det görs väl också ett hastigt besök på Irland. Följetongen "Kungakronan" utspelar sig i Norge, men det finns starka kopplingar till Irland. Jag har för mig att Margit berättar om en resa till Irland i sin "I riddarnas spår" (som jag tydligen läste innan bloggen kom till). I den berättar hon om resor till de olika platser där serien De svarta riddarna utspelar sig, men jag minns inte att de var på Irland. Antingen har jag glömt det, eller så var texten om Irlandsresan bara apropå en annan resa. Det är konstigt att Margit inte har skrivit något som utspelar sig på Irland tidigare, med tanke på att hon verkar vara intresserad av landet, folkmusiken, sagorna och ogham, som är deras motsvarighet till runor. Hon har ju skrivit böcker som utspelar sig över i stort sett hela Europa, och till och med i länder som Japan och Sri Lanka, och både i Nord- och Sydamerika.

Det handlar om Kiara, som har en tuff uppväxt på Irland på 1600-talet. Hennes mamma Brighid är en av Margits alla extremt egenkära karaktärer. Brighid är ointresserad av de flesta av sina barn, men Bran och Kiara, barnen hon fick med sin förste make, hatar hon. Det är de två som sköter gården och hushållet, medan modern och styvfadern latar sig och bråkar med varandra. Brans och Kiaras pappa försvann för en del år sedan, och när situationen blir ohållbar för Bran i hemmet ger han sig ut för att leta efter pappan. Att han skulle vara död tror Bran inte på. Nu är det Kiaras tur att bli angripen. Brighid och hennes nye man vill bli av med henne, och de har en oerhört hänsynslös plan för hur det ska gå till.

Nu klarar sig Kiara förstås undan. Annars hade det blivit en kort bok (den eländiga barndomen sammanfattas i bara något kapitel, det är inte det som boken handlar om egentligen). Hon lyckas börja ett nytt liv, och något år senare befinner hon sig i en situation som inte är helt ovanlig i Margits serier, eller i fantasyböcker. Hon och en grupp vänner beger sig ut på en resa för att lösa ett mysterium. Den här gången med koppling till gamla irländska myter.

"Skytsånden" är kanske inte en särskilt bra bok enligt normala kriterier, men den är underhållande. Man måste nog vara nere i Sandemoträsket för att uppskatta den, men vi är ju många som är det. Att den utspelar sig på 1600-talet måste vara för att berättelsen kräver att det ska anses normalt att avrätta häxor. Ingen av huvudpersonerna känns övertygande som 1600-talsmänniska. Men så är det ofta. Lustigt nog så brukar folk i Margits böcker inte kännas helt övertygande när det ska utspela sig på 2000-talet heller. De hör nog hemma några årtionden tidigare. På 60-70-talet kanske. Man får bara acceptera att en del saker inte går ihop. Men det kan man väl göra? Det är ju fantasier alltihop. Sagor för vuxna, som Margit säger.

This Body of Death

This Body of Death
av Elizabeth George

Nu börjar det likna något igen! De senaste böckerna jag har läst i den här deckarserien har antingen inte varit särskilt minnesvärda, eller minnesvärda på grund av nåt annat än deckarplotten, eller rent av inte deckare överhuvudtaget. Den senaste som jag verkligen har tyckt var bra var nog "In Pursuit of the Proper Sinner" från 1999. Men "This Body of Death" är inte så dum.

Lynley har fortfarande inte kommit tillbaka till jobbet på Scotland Yard efter den där händelsen för några böcker sedan ... Men det är klart att någon måste göra hans jobb. Nu har man tagit in en ny kommissarie, Isabelle Ardery, för att leda samma team - alltså Barbara Havers, Winston Nkata och de andra, inte lika minnesvärda, poliserna. Hon vet att hur hon hanterar sitt första fall kommer vara helt avgörande för om hon faktiskt får den här anställningen. Hon är också fullt medveten om att alla medarbetarnas lojaliteter ligger hos Lynley, och att de inte kommer göra det lätt för henne. Även om Lynley ju har slutat på egen begäran. Isabelle styrker sig med minatyrflaskor vodka och hon tänker stärka sin ställning genom att be Lynley assistera henne. Då kommer ju alla hans gamla medarbetare se att han står bakom henne.

Det dröjer ungefär hundra sidor innan det dyker upp något fall. Allt innan det bygger bara upp karaktärer och miljöer. Hade det varit Poirot hade mordet nästan varit löst efter hundra sidor! Men jag gillar faktiskt att det handlar så mycket om alla karaktärer, och kanske inte fullt så mycket om gåtan. Man lär känna folk som kändre mordoffret. Eller tror att man lär känna, för de har naturligtvis en del hemligheter. Och en del hemligheter är så viktiga att det är värt att riskera uppklarandet av fallet för.

Och så är det ju Lynley, som börjar komma tillbaka till verkligheten igen. Är det här jag ska skriva SPOILER!? Men det är väl klart att ni vet vad som hände vid det här laget. Att hans fru blev mördad. Av ett barn som inte vill eller klarar att förklara varför. Hela den historien berättas ju i "What Came Before He Shot Her". I "This Body of Death" återkommer temat med barn som mördar. Lite då och då dyker stycken ur vad som verkar vara en artikel eller annan facktext. Man förstår ju tidigt vad det är för sorts händelse som skildras, eftersom det är en fiktionaliserad version av mordet på James Bulger. Men vad har mordet på tvåårige John Dresser för betydelse här? "Vårt" mord är ju på en vuxen kvinna, på en kyrkogård i London. Det blir spännande att se. Man har ju sina aningar.

Undrar om det var kontroversiellt att använda sig av just det mordet. Det var ju väldigt starka känslor kring det, och är väl fortfarande. Men det är ju inte bara av sensationslusta som det används här, det finns en del intressanta poänger om hur man behandlar barn som har begått mord. Gitta Sereny har skrivit om mordet och rättegången i sin "Fallet Mary Bell".

Annars är det väl inte ovanligt att använda sig av verkliga brott när man skriver deckare och deckarserier för TV. Just nu pratas det ju mycket om Damien Echols, som dömdes till döden för sin inblandning i morden på tre åttaåringar på 90-talet. Det var bara det att både han och hans påstådda medbrottslingar (som dömdes till långa fängelsestraff) var oskyldiga. De släpptes för något år sedan, men de blev inte frikända utan tvingades i stället erkänna morden för att bli släppta. Nu har Echols självbiografi just kommit ut på svenska. Det här lät ju extremt bekant. Men inte för att jag har sett, eller ens hört talas om, de tre dokumentärerna om fallet tidigare. Nejdå, det här var ju handlingen i ett avsnitt av Cold Case, som jag slötittat på en dag efter jobbet. Och när jag berättade för en kompis om en bra bok om ett verkligt mordfall, "Doktor Romand", så kände hon igen det som ett avsnitt av Waking the Dead.


The Inspector Lynley Mysteries:
1. "A Great Deliverance"
2. "Payment In Blood"
3. "Well-Schooled in Murder"
4. "A Suitable Vengeance"
5. "For The Sake Of Elena"
6. "Missing Joseph"
7. "Playing For The Ashes"
8. "In The Presence Of The Enemy"
9. "Deception On His Mind"
10. "In Pursuit of the Proper Sinner"
11. "A Traitor to Memory"
12. "A Place of Hiding"
13. "With No One As Witness"
14. "What Came Before He Shot Her"
15. "Careless In Red"

Farligt att förtära

Farligt att förtära
av Maria Lang

Hittills är det här med att läsa Maria Langs deckare i ordning en bra idé. Visserligen är jag bara på den andra boken, men ändå. Den här var också bättre än vad jag egentligen hade förväntat mig.

Genom Eje har Puck fått ett lärarvikariat på ett läroverk i Stockholm. Studentexamen står för dörren och det gör även framförandet av en pjäs som Eje har specialskrivit för skolans teatergrupp. Många av lärarna har egna små lägenheter i skolbyggnaderna, och dessutom springer det omkring flera elever och andra utanför skoltid, antingen det är för att spela teater eller för att få klart något examensarbete. Så när ett giftmord inträffar så är det väldigt svårt att avgöra vem som har varit och nallat i giftskåpet på Kemikum - som dessutom borde ha varit låst.

"Farligt att förtära" är nog inte en av de böckerna som jag har läst tidigare. Jag har läst om flera andra giftmord i Langs böcker, men just det här förfarandet kändes inte bekant. Så då var det förstås lite extra spännande, när jag inte hade någon aning om vem mördaren var. Jag tror i och för sig inte att det kommer vara ett stort problem i kommande böcker, jag tror knappast att jag kommer ihåg varenda mördare och motiv. Jag får förlita mig på Christer Wijk.

Det här var ju tråkigt

Det här var ju tråkigt
av David Batra

Underhållning till halva reapriset. Man tackar.

Det här är en bok i samma stil som "Den som inte tar bort luddet ska dö!", med olika arga och/eller märkliga lappar från anslagstavlor, trappuppgångar och liknande. Och sånt är ju alltid kul.

Tydligen gjorde David Batra också en föreställning med samma namn som den här boken. Den gick på TV förra veckan. Det upptäckte jag när jag zappade runt, så jag fick bara sett slutet. Men den var säkert också rolig.

En smakebit på søndag (vecka 14)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Förra söndagen blev det ingen smakebit, för jag var och hälsade på en kompis i Norge hela påsken. Idag blir det så klart en smakbit ur en bok som jag fick med mig hem från resan. Konstigt att det alltid händer. ;-)

Egentligen är det här en bok som borde läsas på svenska, men jag har inte hört något om eller när den ska ges ut på svenska. Så då får det bli norska. Det handlar förstås om första delen i Margit Sandemos nya bokserie Kiaras saga, som utspelar sig på 1600-talets Irland.

Kiara hadde bråstoppet. - Men ... men ... Hva gjør vi her? Dette må jo være den gamle offerplassen - der man brente hekser!
- Ikke brente, sa kirkens mann mykt. - Brenner. Man brenner fortsatt hekser. Eller henger dem. Det går fortere. Og så er det mer diskré. Ikke så store folkemengder.
(Margit Sandemo, "Skytsånden", s. 14)

När mamma brände Gud

När mamma brände Gud
av Miriam Katin

En bok till om ett litet barn under andra världskriget. Det var inte meningen att det skulle bli ett tema, det var bara att mina deadlines råkade infalla tätt. En bok skulle läsas inför möte med läsecirkeln, den här skulle tillbaka till biblioteket.

Miriam Katin föddes i Budapest under andra världskriget. 1944 hade väl tyskarnas krigslycka redan vänt, men judeförföljelserna var inte över. Nu stod judarna i Budapest på tur. Miriam Katins mor skaffade falska identitetshandlingar och flydde med dottern ut på landsbygden. För modern var det en tid av skräck, när hon upplevde våld och våldtäkter. Men dottern är för liten för att förstå särskilt mycket av det. Men tron på Gud fick sig en törn.

Jag tror att boken är baserad mycket på Katins mammas minnen av den här tiden. Lite anmärkningsvärt är det att tonen i "När mamma brände Gud" är så mycket ljusare och gladare än den i "Liten Ida". Båda handlar ju om barn i krigsdrabbade länder under samma tid, men Miriam är ju faktiskt i större fara än vad Ida är. Men i efterordet skriver Miriam Katin om hur måna hennes föräldrar var om att kriget inte skulle få förstöra hennes barndom. Dessutom vill författarna väl författarna helt olika saker med sina böcker. "Liten Ida" är mer av en anklagelse, och en uppmaning att inte glömma att de som stod på rätt sida i kriget inte heller var helt igenom goda, medan "När mamma brände Gud" utforskar halvt bortglömda barndomsupplevelser.

Liten Ida

Liten Ida
av Marit Paulsen

En roman om en liten flicka som lever i Norge under andra världskriget. Hennes mamma jobbar för tyskarna i ett fångläger, är älskarinna till en SS-officer och är dessutom känd i området som angivare. Idas vuxna syskon står också på nazisternas sida. Hennes mamma har inte möjlighet att ta hand om henne alltid, och hon skickas runt mellan olika familjer.

Alla vet att Ida är dotter till "tyskhoran". Ida kan ju inte rå för det, och hon är inte ens så gammal att hon riktigt förstår vad det handlar om. Men hon får ändå lida för det. Jag har inte läst så väldigt mycket om "tyskertøser" och "tyskerunger", men jag blir så klart påmind om Herbjørg Wassmos böcker om Tora.

Vi läste boken i läsecirkeln och vi som var på senaste mötet var i alla fall positivt överraskade. Åtminstone jag har inte sett på Marit Paulsen som författare tidigare. I så fall av debattböcker och liknande, inte som romanförfattare. Men hon skrev flera romaner på 70- och 80-talet, och "Liten Ida" är väl den som man har hört titeln på.

Dåliga nyheter - Nedläggningar i Göteborg

Serieförlaget Optimal lägger ner. Tråkigt. Jag har läst en del av deras utgivning, bland serier av Daniel Ahlgren, Malin Billers "Om någon vrålar i skogen", Åsa Grennvall, Gunnar Krantz, Mats Källblad, Joakim Lindengren (Kapten Stofil), Karna Rusek, Li Österberg och Patrik Rochling och inte minst Allt för konsten-antologierna. Nu senast köpte jag Jenny Berggrunds "Med eller utan dig", som jag inte har hunnit läsa än.

Bara ett par dagar efter att jag hörde talas om den nedläggningen så får jag reda på att Partille bokhandel upphör. Också tråkigt. Och jag har ju inte ens hunnit besöka butiken efter att den flyttade in till Göteborg förra året. Det är nästan så att jag måste åka dit i helgen bara för att ha varit där åtminstone.

Fiskarna i havet

Fiskarna i havet
av Anneli Furmark

Helen läser sin tjugo år gamla dagbok från det året, 1990-91, hon gick på konstskola på västkusten någonstans. Det viktigaste var väl egentligen att komma bort från Stockholm och ett kraschat kärleksförhållande. Fast hon vill ju skapa god konst också. Men hon är inte alls lika talangfull eller insatt i konstvärlden som sin intensiva klasskompis Irene. För Irene är det här bara ett steg på vägen till att komma in på en bättre konstskola i en storstad där det händer saker. Helen tänker väl egentligen mest på relationer och drömmer om kärlek.

Jag tycker inte att serier måste ha vackra bilder. De kan se ut hur som helst, fina eller fula, bara det funkar. I "Fiskarna i havet" är bilderna vackra, och jag gillar det jättemycket. Älskar färgerna. Och det är en bra historia.

En kul grej är att "Fiskarna i havet" nämndes i "Smålands mörker", som jag läste precis innan. Jag lånade båda på biblioteket samtidigt. :-)

Smålands mörker

Smålands mörker
av Henrik Bromander

Alltså, jag har ju tyckt väldigt bra om Henrik Bromanders tidigare seriealbum, men "Smålands mörker" är det bästa. Det är också hans första serieroman. De tidigare seriealbumen har innehållit flera korta historier. Men det här är en riktig roman, som berättar inte bara om huvudpersonen Eriks liv utan också om det samhälle han lever i. Erik ska vara i min ålder ungefär, några år yngre bara, så det är mycket i tidsandan som jag känner igen. Fast jag har hållit på med helt andra grejer i mitt liv ...

Erik har en ganska dålig utgångspunkt i livet. Hans föräldrar är väl inte de mest balanserade ... I stället tyr han sig till sin farfar, som berättar historier om livet i deras hemstad Nässjö förr i tiden. Erik är intelligent och tillbakadragen, och intresserad av att läsa kultförfattare och serier. Han har också en dragning till högerextremistiska ideologier. Kanske till viss del för att göra uppror mot sin pappa, som är engagerad i ett lokalt parti till vänster. Erik är i alla fall väldigt engagerad i sin politiska uppfattning, men han är inte medlem i någon organisation. Överhuvudtaget har han väldigt få vänner. Han passar kanske inte riktigt in.

Hans intresse för alternativa serier leder till att han börjar skapa sitt eget fansin, med självbiografiska serier och texter av honom själv. Och några nummer av det fansinet är med i sin helhet i "Smålands mörker". Här får man läsa om Erik i första person. Ibland är det samma händelser som man redan har läst om, men Erik själv kanske minns dem på ett annat sätt. Ibland fördjupar han sig i politik, ibland är han lyckligt nyförälskad, sedan inte så lycklig längre. Det hinner hända mycket under de tretton år som fansinet sporadiskt utkommer. Jag gillar den här idén med att man får läsa fansinet, som Erik ju lägger ner så mycket tid på under seriens gång. Och så kompletterar det ju bilden av honom.

Slutligen så tycker jag att alla borde läsa "Smålands mörker". Det är den värd.

Min SUB och en deckare ur den

Idag har jag räknat antal böcker i SUB:en igen. 1176. Jag funderar lite på om jag kan ha räknat fel förra månaden. Har det tillkommit så mycket under mars? Fast det var bokrea förstås. Och jag köpte några när jag var i Norge under påsken. Och så har jag ju lagt till alla böcker i Johanna-sviten för omläsning.

Vilken bok ur SUB:en ska jag lyfta fram idag då? Det är påsk, så en norsk deckare kan väl passa? Jag funderade på att ha den som årets påskekrim (inte för att jag måste läsa deckare på påsk, men varför inte, när jag ändå har massor av olästa), men det blev i stället en av Elizabeth George. Hans Olav Lahlums "Menneskefluene" sparar jag till ett senare tillfälle. Den verkar vara lite annorlunda och bra. Det är del ett i en serie med historiska deckare - om man räknar sextiotalet som historiskt. (Jag har hört talas om någon tumregel att det måste vara för minst hundra år sedan om det ska kallas historisk roman, men det tycker jag inte verkar vettigt.) Det ska tydligen handla om ett mord på Torshov (i Oslo). Där känner jag ju faktiskt till det lite, eftersom en kompis bodde där i flera år. Jag har faktiskt fått den här boken av henne. :)