torsdag 28 mars 2013

Häxjakten


Häxjakten
av Margit Sandemo

"Häxjakten" spänner över flera år och det hinner hända en hel del. Jag antar att det är en av sakerna som gör Sagan om Isfolket så underhållande. Händer det inget speciellt under en period så hoppas den tiden över, och man får snabbt läsa om nästa dramatiska händelse i Isfolkets historia.

I början av boken lever Tengel och Silje med sina tre barn - ett som de verkligen är föräldrar till, ett hittebarn och Tengels föräldralösa systerdotter - i Isfolkets dolda dal. Det är ett hårt och fattigt liv, men här är i alla fall Tengel och hans systerdotter Sol trygga från omvärlden. Ingen av dem kan dölja att de är av Isfolket, och båda riskerar att avrättas för häxeri. Och de är ju faktiskt trollkunniga båda två. Men Tengel har för länge sedan fattat ett beslut om att bara använda sina krafter för goda ändåmål, som att bota sjukdomar. Sol har däremot en helt annan moral, där hon bara ser till vad som är gott för hennes närmaste.

Åtta år senare är familjen etablerad i en helt annan del av Norge, med en helt annan livsstil. Fast de viktigaste är sig likt, kärleken och sammanhållningen i familjen. Tengel och Silje kommer ses som ett ideal för senare generationer av Isfolket. Deras hem kommer dessutom ses som släktens riktiga hem. Det spelar liksom ingen roll att ättlingar i kommande generationer är födda i andra länder, det är två gårdar i Bærum (väster om Oslo) som är "hemma".

Det är spännande att läsa "Häxjakten" efter att man redan har läst hela serien. Det finns en del gåtor som kommer få sin lösning långt senare som man kan hitta ledtrådar till här. Men än så länge vet man inte ens om att de här mysterierna finns.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden

onsdag 27 mars 2013

Elizabeth George goes YA

Jag har helt missat att Elizabeth George har gett ut en ungdomsbok. Med övernaturliga inslag. Som utspelar sig på en ö nära Seattle. Men jag såg den i en bokhandel idag och blev väldigt förvånad.

"The Edge of Nowhere" heter den och den inleder vad som ska bli en serie på fyra böcker. Dem måste jag ju bara läsa!

Läs mer om boken på Elizabeth Georges officiella hemsida.

Rubbernecker


Rubbernecker
av Belinda Bauer

Efter tre deckare som har utspelat sig i byn Shipcott i Somerset, så har Belinda Bauer bytt miljö. Det finns väl en gräns för hur många mord som kan begås i ett ganska litet samhälle. Nu är det sjukhusmiljö i stället. I Cardiff.

Dels handlar det om Patrick Fort, en tonårskille med Aspergers syndrom. Han bor med sin mamma, och de två har alltid haft svårt att förstå sig på varandra. Patricks pappa var bättre på att kommunicera med sonen, men pappan dog för flera år sedan. Ända sedan dess har Patrick varit väldigt intresserad av att försöka förstå döden. Hittills har inget gett honom en tillfredsställande förklaring, och han hoppas att han kommer lära sig mer på anatomikursen på universitetet i Cardiff, som han just har kommit in på. Kursen består av att i mindre grupper dissekera en människa. Det är kanske inte en bok för känsliga läsare.

Främst ska studenterna (de flesta läser kursen som en del av en läkarutbildning) lära sig hur människan är uppbyggd. Men att lista ut dödsorsaken är en liten bonusuppgift. Det är bara det att Patrick tycker att det är något skumt med kroppen som hans grupp dissekerar. Blev personen mördad?

Vissa kapitel utspelar sig också på sjukhusets avdelning för komapatienter. Kanske inte heller något för känsliga läsare, fast på ett annat sätt.

Man känner igen sättet som Belinda Bauer bygger upp historien på från hennes tidigare böcker. Och jag gillade ju dem, så det är bra. "Rubbernecker" är väldigt spännande. Och det där som man är lite stolt över att man listade ut, det var det nog meningen att man skulle kunna lista ut. Till slut blev jag överraskad i alla fall.

Men favoriten är fortfarande "Blacklands".

tisdag 26 mars 2013

Vaka


Vaka
av Patrik Rochling & Li Österberg

Jag skulle ju läsa om hela Johanna-sviten, hade jag tänkt. Det blev visst aldrig av. Men jag vill fortfarande, de är så bra. Ibland (ungefär varannat år) upptäcker jag att det har kommit en ny del och då måste den köpas omedelbart. Jag gillar berättelserna, jag gillar Li Österbergs teckningsstil (och hennes solo-serier förstås), allt är bara bra.

Johanna-sviten är kanske inte rätt namn på serien? Första delen heter "Johanna", men det är inte alltid just Johanna tar så stor plats i varje seriealbum. I "Vaka" förekommer hon bara i minnessekvenser och som samtalsämne. Precis som i "Skaparens folk" handlar det i "Vaka" om Klara. Klara är präst i Svenska kyrkan. Hon är ung och har bakgrund i en frikyrka, och hon har massor av idéer på aktiviteter i kyrkan, som kanske inte uppskattas av de mer traditionella i församlingen. Men hon har det bra nu, och snart ska hennes fru Anna föda deras första barn. Klara vill inte oroa Anna, så hon pratar inte med Anna om knölarna som hon har i sitt bröst, och om sin oro inför provsvaren ... Hon verkar hellre vilja prata om andras bekymmer än om sina egna.

Läs de här seriealbumen!

söndag 24 mars 2013

En smakebit på søndag (vecka 12)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag läser en deckare den här helgen också, men av lite annan stil och årgång. Förra veckan var det en helt ny deckare med mycket blod i, och idag är det en riktigt gammal Maria Lang där titel och omslag tyder på att det kommer begås ett giftmord.

Men än så länge är jag inte i närheten av något mord. Först ska väl miljö och persongalleri presenteras i ett antal kapitel. Puck ska vikariera några veckor på skolan där Einar, som Puck numera är förlovad med, jobbar. Tidigare var skolan en privatskola och man har fortfarande kvar systemet med att det finns lärarbostäder i skolbyggnaden. Så Puck tar inte bara över lektor Stenlunds lektioner, utan får även bo i hennes lilla lägenhet på skolan. Einar hjälper henne att installera sig.
Helt oförmedlat tillade han: Jag borde nog gå nu. Om jag inte gör det kommer jag att bli kvar här i natt, och det är väl knappast nyttigt för lärarkårens rykte. När allt kommer omkring ska vi vid terminens slut ha intyg om "hedrande vandel" av rektor Oskarsson.
- Så länge det är din fästmö du tillbringar natten med tycker jag att vandeln är helt viktoriansk.
- Du har en egendomlig uppfattning om drottning Viktoria, mumlade Einar, men han hade redan tagit av sig kavajen.
(Maria Lang, "Farligt att förtära", s. 16)

"Farligt att förtära" är den andra boken i Maria Langs deckarserie, och den är en av de som just har kommit i nyutgåva på svenska. Däremot tror jag inte att den tillhör urvalet som har kommit ut på norska de senaste åren.

fredag 22 mars 2013

Høsten


Høsten
av Jan Henrik Nielsen

Det har gått fem år sedan apokalypsen. All växtlighet började dö och det är som om det har varit höst sedan dess. Det spelar ingen roll om det är varmt och soligt, inget nytt växer. Samtidigt kom Sjukdomen. Den var dödlig om man inte fick medicin, och det fanns alldels för lite medicin. Man kan ju tänka sig hur stämningen blev bland människorna. Nannas och Frides mamma och pappa började hamstra konserver och annat. De hade en sommarstuga på en för övrigt obebodd ö, och den stugan var byggd på en bunker från krigets dagar.

Nanna, Fride och pappa har levt i bunkern sedan dess. Mamma skulle komma efter så fort hon kunde. Hon kom aldrig. Fride var bara en bebis när de flyttade till bunkern. Hon minns inte världen utanför eller mamma, men ändå längtar hon ut. Pappa vågar inte låta dem lämna bunkern alls. De har ingen kontakt med omvärlden, och vet inte om faran är över. Allt de vet är att det var folk uppe i stugan i början, och att växterna fortfarande är vissna. Systarna har lektioner, läser, spelar spel och leker låtsaslekar, men Nanna blir ofta irriterad på att Fride är så barnslig. Nanna är tolv år och kan berätta för Fride om dagis och första klass och lägenheten de bodde i och mamma. Fride drömmer om att få gå på dagis.

Jag tycker att det är fascinerande att läsa om deras liv i bunkern. Hur överlever man? Annars är väl just den biten inte så spännande. (Eller tänker jag fel? Man har faktiskt en känsla av att det är förändring på gång.) Men så är det ju också bara inledningen. Större delen av boken bjuder på betydligt mer spänning.

Pappa blir smittad av Sjukdomen! (Han har kommit i kontakt med något som varit kontaminerat.) Nanna och Fride måste försöka ta sig in till stan och lägenheten. Mamma hade en hemlig medicingömma där, på ett säkert ställe som antagligen inte har blivit plundrat. Nanna vet ingenting om vad som väntar på fastlandet. Hon vet inte om det finns andra levande människor och om de i så fall kommer vara vänliga eller fientliga. Hennes minnen av staden är inte särskilt tydliga. Dessutom har hon ansvar för ett barn som inte ens har fyllt sex år. Men de är åtminstone två.

Jag får en väldigt olustig känsla av världen som målas upp i "Høsten". Det är obehagligt med alla övergivna och förfallna platser som systrarna passerar. Spöklikt tomma gallerior, som är ännu mer spöklika eftersom man inte vet om de verkligen är tomma. Det kan ju finnas fler överlevande och hur reagerar de i så fall på att Nanna och Fride letar mat i övergivna butiker. Inget växer ju, och de flesta djur verkar ha svultit ihjäl. Det går inte att producera ny mat.

Samtidigt är det en fin skildring av vänskapen mellan Nanna och Fride. Det är upp till Nanna att se till att de överlever, men hon tar sig ändå tid att låta Fride utforska något så underbart som ett äkta dagis. Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag kanske ändå kan säga att det finns hopp.

När jag började läsa blev jag förvirrad. Den var oväntat lättläst. Men så insåg jag att det så klart är en ungdomsbok även om jag lånade den på vuxenavdelningen. Antagligen har inte biblioteket en egen avdelning för ungdomsböcker på norska, utan allt norskt står på samma ställe. Jag tror nästan att språket är relativt lättläst även för att vara en ungdomsbok. Men det är absolut inte en barnslig bok.

Jag ser att "Høsten" kommer på svenska om ett par månader. Titeln kommer vara "Som om hösten kom på sommaren".

Når dagen gryr


Når dagen gryr
av May Grethe Lerum

"Når dagen gryr" är en fortsättning på föregående bok i Livets døtre. Amelia har lyckats vinna vissa strandsittares förtroende, och driver nu en sjukstuga för de fattiga. Strandsittarna är traktens kriminella och utstötta, som lever i misär. Amelia gör detta för att försöka sona en fruktansvärd synd hon har gjort sig skyldig till, och för att hon har förlorat sitt livs kärlek.

Dramatiska grejer, med maktkamper, hemligheter och anklagelser om brott. Nu börjar det bli ett tag sedan jag läste ut den dock, och de här böckerna är lite "fort läst, fort glömt".

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt

torsdag 21 mars 2013

Kod 400


Kod 400
av Sophie Divry

Ajdå, en kort bok som jag nästan läste ut i en sittning* och så ska jag försöka skriva nåt om den två veckor senare. Jaa-a ...

En bibliotekarie på ett bibliotek i en fransk småstad upptäcker att en låntagare har råkat bli inlåst i biblioteket hela natten. Hon är tidigt på jobbet, biblioteket har inte öppnat än och låntagaren kan inte släppas ut p.g.a. larmsystemet. Medan de väntar på att biblioteket ska öppna så pratar bibliotekarien nästan oavbrutet (det vill säga, hon låter sig inte avbrytas). Hon var ju redan upprörd över att hitta en övernattande låntagare och hon fortsätter i samma stil med att berätta om sina åsikter om livet, bibliotekspolitik och allt. Hon är inte alltid konsekvent.

Jag tycker att det är roligt, men också lite upprörande det som hon berättar om biblioteken. Undrar vad bibliotekarier tycker om boken. Håller de med bokens bibliotekarie?

* Jag sitter inte fint och stilla och läser böcker alltså. Jag brukar gå omkring och sätta mig på lite hur som helst på olika ställen, lägga mig lite på sängen eller snurra lite i min läsfåtölj kanske.

onsdag 20 mars 2013

The Sorrows of an American


The Sorrows of an American
av Siri Hustvedt

Förra månadens läsecirkelsbok, som jag var långt ifrån att ha läst ut när vi träffades och skulle prata om den. Det blir så ibland. Jag tyckte att det var en bra bok så långt, men de som hade hunnit läsa ut den verkade inte lika positiva. Jag minns inte exakt vad de inte gillade, men jag kan tänka mig att det var mot slutet, när alla frågor liksom ska besvaras. Jag tyckte att det kändes alldeles för konstruerat.

Det finns flera trådar i boken, och jo, ganska många frågor som personerna i boken söker svar på. Erik Davidsen är en medelålders psykiater, bosatt i New York. Han och hans syster Inga reser till Minnesota för att gå igenom sin norskättade fars efterlämnade papper. Fadern har skrivit en liten självbiografi och det finns brev och allt möjligt, men Erik och Inga har ändå en känsla av att deras far hade en hemlighet som han inte avslöjar. De är väldigt intresserade av att få reda på vad det var.

Erik är skild och har just hyrt ut en lägenhet i sitt hus till en ensamstående mamma och hennes lilla dotter. Där finns det också en hemlighet. Har hyresgästen en stalker?

Och Inga är änka efter en framstående författare och filmskapare, som också verkar ha haft hemligheter.

Mycket hemligheter. Men det jag tänkte mest på var som ett tema i boken var att det är så många som försöker skildra hela liv. Både sitt eget och andras, och på många olika sätt - de skriver eller fotograferar eller berättar för sin psykiater eller gör på något helt annat sätt. Jag tror i alla fall inte det är någon i boken som lyckas få med helheten av det de vill skildra. Det är alltid något man inte vet om andras liv, eller som man vill berätta om sitt eget liv och det finns olika tolkningar av händelser och personligheter. Erik konstaterar ju till och med i början att varje memoar är full av hål.

Förresten, är Siri Hustvedt en sådan författare som flätar ihop sina böcker genom detaljer? För vid ett tillfälle besöker Erik och Inga ett ställe som heter Ideal Café på någon mindre ort i Minnesota. Jag känner igen Ideal Café från "Lily Dahls förtrollning", som är den enda andra av Hustvedts böcker som jag har läst.

söndag 17 mars 2013

En smakebit på søndag (vecka 11)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag har börjat läsa Belinda Bauers senaste deckare. Hon skriver inte om den lilla byn Shipcott vid Exmoorheden den här gången. Där utspelade ju sig hennes tre första böcker. Nu är vi i Wales, och hittills har det mest varit i sjukhusmiljö. Men jag vill ju inte avslöja för mycket. Smakbiten kommer därför från första sidan. Här jämförs verkliga bilolyckor med hur bilolyckor brukar skildras på film. På film är händelseförloppet mer självklart.
The car pauses for dramatic effect.
And then bursts into flames.
The people step back, they shield their faces, they turn away.
In the movies, they don't even have to say it.
In the movies, the driver is dead.
(Belinda Bauer, "Rubbernecker", s. 9)



tisdag 12 mars 2013

Drömmare och kungar


Drömmare och kungar
av James Vance
Illustrerad av Dan Burr

"Drömmare och kungar" är ett seriealbum som skildrar livet på luffen i USA under depressionen. Tolvårige Freddie Bloch rymmer hemifrån för att försöka leta upp sin pappa, som har rest bort för att försöka hitta ett jobb. Han kanske kan finnas i Detroit, för det ryktas om att det finns arbete på Fordfabriken där. Freddie hittar en vän i en vuxen luffare, Sam. Freddie behöver hjälp att klara sig i den här okända miljön, och Sam behöver också hjälp eftersom han är lungsjuk.

När jag hade läst ut "Drömmare och kungar" kom jag att tänka på "Rasmus på luffen" och hur olika de båda böckerna är. Jo, jag inser att "Rasmus på luffen" är en barnbok medan "Drömmare och kungar" absolut inte är det. Men visst kan man se en viss likhet? Det var länge sedan jag läste "Rasmus på luffen", men jag är säker på att Rasmus inte levde i en lika skoningslös värld som Freddie. Och med det följer också att Freddies historia handlar mycket om politik. Det visar sig ju bland annat att det inte alls finns några jobb på Fordfabriken i Detroit, tvärtom, och Freddie hamnar mitt i en demonstration där arbetarna kräver att få sina jobb tillbaka. Han och Sam tillbringar också en tid i ett primitivt kollektiv, ett experiment som dess invånare har stora förhoppningar på.

Freddie tvingas bli vuxen snabbt. Åtminstone tycker han själv att han är vuxen. Han får lära sig mycket som man kanske inte borde veta i hans ålder. Inte bara att man skjuter arbetare, utan även varför han och Sam tvingas sitta vid ett eget bord i soppköket. Det anses tydligen misstänkt för en vuxen luffare att resa i sällskap med en ung pojke. Det verkar vara så att kunskap och beskydd i många fall byts mot sexuella tjänster. Dessutom upptäcker Freddie att han blir extra utsatt i världen på grund av att han är jude. Till och med hans vänner kan slänga ur sig en antisemitisk kommentar då och då.Freddie gör så gott han kan för att klara sig och för att hjälpa Sam när hans sjukdom förvärras. Att det finns vänskap och medmänsklighet är förstås upplyftande. Så här mitt i allt elände. "Drömmare och kungar" ger en allt annat än romantisk bild av luffarlivet, men det är ett riktigt bra seriealbum.

söndag 10 mars 2013

En smakebit på søndag (vecka 10)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag läser jag en kort bok som jag har sparat till en dag när jag inte ska göra något speciellt. Det kändes som en bok som ska läsas i ett svep. Den är inte så lång.

En bibliotekarie på ett bibliotek på en mindre ort i Frankrike upptäcker att en låntagare har råkat bli inlåst i läsesalen hela natten. Men den kan inte släppas iväg än p.g.a. något med larmsystemet. Biblioteket har inte öppnat än. Hela boken är en monolog från bibliotekariens sida. Man anar bara att låntagaren flikar in något enstaka ord.
Och förresten kan man inte vara nog vaksam mot besökarna. Jag tar inte om er utan om folk i allmänhet: egentligen kommer besökare enbart till biblioteket för att störa och ställa till oreda. Så om man vill begränsa skadeverkningarna måste man hålla ett vakande öga på dem. Det är i korta drag vad min uppgift går ut på: att hindra besökarna från att sabotera den rådande katalogiseringsordningen här i läsesalen.
(Sophie Divry, "Kod 400", s. 23-24)

lördag 9 mars 2013

Nattgjengar


Nattgjengar
av Siri M. Kvamme

Jag har inte läst Siri M. Kvammes debutroman "Vinterhjerte", men det har stått mycket om den i olika bokbloggar så jag vet att den handlar om en mamma vars barn har dött. Pappan backade över sin lilla dotter av misstag och hon dog. "Nattgjengar" handlar också om en mamma som har förlorat sitt barn, men det här barnet var en fjortonåring som försvann spårlöst. Föräldrarna vet inte alls vad som hände med Aksel, men nu har han varit borta i sex år. Pappan, Lars, har lyckats lägga det bakom sig, men mamman, Ellie, har inte bearbetat klart. Hon skulle nog gärna fortfarande vara ute och leta efter sonen. Hon ser för sig att Aksel hålls fången någonstans, kanske har han ont, eller ligger hans kropp på havsbotten och löses långsamt upp? Den första tiden kände folk förstås med henne, men nu har det gått för lång tid. Hon verkar mest galen som inte har kunnat gå vidare.

Ibland vet man knappt vad som är verkligt i Ellies liv. Hennes drömmar känns realistiska för henne, och de är inte så mycket konstigare än de nätterna hon inte kan sova och upptäcker att Lars inte ligger i dubbelsängen. Hon lyssnar på de inneboende genom väggen och kikar in genom grannens fönster. Jag vet inte om de senaste sex åren har känts på det här sättet för henne eller om det bara är de här dagarna kring sexårsdagen av Aksels försvinnande, men i slutet av boken har det hänt något med Ellie. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur det hände.

Min slutkläm kan kanske innehålla en sorts spoiler, inser jag. Även om det är en väldigt mild spoiler. Bäst att försöka dölja texten. Markera om du vill läsa.

Det är mycket man inte förstår i den här boken. Jag har kanske läst för mycket deckare och andra böcker där bokens går ut på att lösa mysteriet. Först kände jag mig lite frustrerad över att man som läsare bara vet precis så mycket som Ellie vet. Det finns så många saker som hon undrar över och som känns hotfulla. Men när jag tänker på saken så tycker jag ändå att det är bra så här. I verkligheten förblir ju vissa frågor obesvarade, och det får man bara leva med. Som Ellie gör.

onsdag 6 mars 2013

På tal om Margit Sandemo ...

Nu är det inte länge tills hennes nya bokserie kommer ut, hennes sista. Jag har ju skrivit om det tidigare.

Hos Tone kan man läsa mer om Kiaras saga, som den nya trilogin heter. Och via Tone har jag också hittat den här roliga artikeln om vad man tycker om norska underhållningsserier i Polen: Får inntrykk av at nordmenn er kåte.

Trollbunden


Trollbunden
av Margit Sandemo

Jag har läst Sagan om Isfolket flera gånger, men nu var det faktiskt tolv år sedan sist om man bortser från att jag har läst första delen på engelska. För tolv år sedan tyckte jag att jag kunde böckerna lite för bra och ville glömma bort lite av dem innan jag läste nästa gång. Tolv år ska väl vara tillräckligt! Jag märkte faktiskt nu när jag läste "Trollbunden" att jag inte hade texten i färskt minne, även om jag fortfarande minns handlingen i detalj.

Jag har inte oroat mig för att jag skulle ha vuxit ifrån böckerna. Jag läste serien flera gånger mellan jag var 16 och 22 år och nu är jag 34, så man skulle kunna tänka sig att jag inte gillar riktigt samma sorts böcker idag. Men jag har ju läst andra böcker av Margit Sandemo hela tiden. Antagligen sämre böcker. Och jag gillar ju dem. Så jag tänker att den här omläsningen blir bra. Jag ska mysläsa hämningslöst. ;-)

Så, vad handlar boken om då? Om du nu mot förmodan inte har läst den ... Jo, vi har det mystiska Isfolket, en grupp häxor och trollkarlar som lär bo i en otillgänglig fjälldal i norska Trøndelag. Det är i alla fall det som huvudpersonen Silje i den första boken har fått höra. Själv har hon fått för sig att det snarast är demoner som bor i fjällen. I verkligheten är det människor som har samlats i en dold fjälldal, men oftast för att de varit förföljda i världen utanför. Inte sällan för att de har begått brott, och några är faktiskt häxor. Fast det är egentligen en släkt, som har levt i Isfolkets dal i många generationer som är det egentliga Isfolket. Innebörden av begreppet Isfolket kommer ändras under seriens gång. Det är något av det jag tycker bäst om med böckerna, att man får reda på lite i taget. Från början vet vi inte så mycket om Isfolket, och inte ens Tengel, den manlige huvudpersonen, som faktiskt tillhör Isfolksätten, känner till hur hans släkt fick en förbannelse över sig. Det finns myter, men ingen känner längre till de verkliga omständigheterna.

Det är 1581. Silje är sexton år och har körts bort från sitt hem efter att hela hennes familj dog i pesten. Hon har tagit sig till staden, Trondheim, men ingen vågar släppa in någon i sitt hus när pesten härjar. Det börjar bli mycket kallt om nätterna, och Silje inser att hon måste ta sig ut till likbålen vid galgbacken för att inte frysa ihjäl. Och på vägen dit möter hon flera människor som kommer förändra hennes liv helt. Visst låter det spännande?

tisdag 5 mars 2013

Irma Voth


Irma Voth
av Miriam Toews

Jag trodde att "Irma Voth" skulle vara en rolig bok, men där hade jag fel, får man nog säga. Handlingen är egentligen ganska hemsk. Irma är nitton år och uppvuxen i strikta mennonitkolonier (vad ska man beskriva dem som? Amish light? Det känns inte helt korrekt), först i Kanada och sedan ett antal år i Mexiko. När hon var liten i Kanada hade familjen det rätt bra och de verkar ha levt ett friare liv, men efter att de flyttade till Mexiko är allt så konstigt och Irmas pappa verkar inte tycka om sina upproriska döttrar längre. För både Irma och hennes tolvåriga syster Aggie vet vad de vill. Men de får inte göra som de vill, för det är deras pappa som bestämmer allt. Kolonin är strängt religiös, men samtidigt håller man sig inte för god för att syssla med narkotikahandel och smuggling. Det känns som en oerhört deprimerande miljö.

Irmas största uppror var att i hemlighet gifta sig med en mexikansk kille, Jorge. Irma och Jorge tänkte flytta till någon stad, men Irmas pappa bestämde att de skulle bo på den tomma gården bredvid hans egen och jobba gratis i hans jordbruk. Han förbjöd också Irmas mamma och syskon att ha med henne att göra. Och nu verkar Jorge ha tröttnat på Irma också. Han har gett sig av och Irma vet inte vart.

När ett filmteam från storstaden flyttar in i ett tomt grannhus får Irma och Aggie en otillåten glimt av omvärlden och situationen i deras "campo" blir ohållbar på flera sätt. (Vad betyder campo? By? Gård? Det verkar bara avse de här tre gårdarna som ligger för sig själva. De tar bilen för att komma till andra campos, som alla heter saker som Campo 4 och Campo 6.5.)

Så varför trodde jag att det här skulle vara en rolig bok? Verkar den inte mest tragisk? Fast då har man inte räknat med Irmas lustiga formuleringar och hennes starka överlevnadsinstinkt, för att inte tala om Aggies totala förakt för auktoriteter (enligt Irma är det tydligen emot Aggies privata religion att göra som någon säger). Det är nästan det som som gör hela boken. Annars hade det bara varit deppigt. Som det är nu gillade jag den ändå ganska bra. Fast jag hade egentligen tänkt att den skulle vara bättre. Gör man inte alltid det med böcker? Tänker att den kanske kommer vara helt fantastisk. Fast mest blir det ju "den var ganska bra faktiskt". Som med "Irma Voth". Jag är spekulant på en annan av Miriam Toews böcker. Jag tror att "A Complicated Kindness" kan vara riktigt bra.

Intressant: Delar av boken verkar vara inspirerad av Miriam Toews upplevelser som skådespelerska i filmen Stellet Licht, som utspelar sig i ett mennonitsamhälle i Mexiko (själv är hon från Kanada och ja, hon är mennonit, fast en som inte lever traditionellt längre). Och jag läser på Wikipedia att alla mennoniter i Mexiko håller på att flytta till Ryssland, och att flytten beräknas vara klar nästa år. I så fall utspelar sig både Stellet Licht och "Irma Voth" i en miljö som snart inte kommer finnas längre.

måndag 4 mars 2013

Elfriede: en dystopi


Elfriede: en dystopi
av Åsa Grennvall                              
                                            
Det här är ett seriealbum om en medelålders kvinna, Elfriede Andersson. Visst ser hon ut som Elfriede Jelinek? Jag undrar vad det finns för tanke bakom namnet och utseendet. Jag har aldrig läst Jelinek, så jag kan inte säga om det finns någon likhet i t.ex. temat för hennes böcker och Åsa Grennvalls.

Elfriede Andersson föraktar sin omgivning, men mest av allt sig själv. Hon är säker på att alla ogillar henne, och hon har till och med skilt sig från sin man och låtit honom få vårdnanden om barnen, för det tycker hon är det bästa för dem. Elfriede älskar sina barn, men de tycker förstås inte om henne. Tänker Elfriede. Fast när man ser barnen och kollegerna utifrån så verkar det som att hennes uppfattning om omvärlden kanske inte stämmer. Folk kan ju inte se vad hon tänker om dem.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag gillar "Elfriede". Elfriede är en intressant personlighet. Jag har lite svårt att förstå mig på henne, men kanske ändå, när hon förklarar hur hon ser på världen, att jag anar.

söndag 3 mars 2013

En smakebit på søndag (vecka 9)


Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

NU läser jag boken som jag borde ha läst förra helgen, för att hinna klart innan jag skulle träffa läsecirkeln och diskutera den. Men förra helgen var jag sjuk och läste hellre Sagan om Isfolket. Nu är jag frisk (typ) och orkar läsa Siri Hustvedt.

"It's strange," my sister continued. "Taking a walk, even at night, even if you're upset, is such an innocent thing, and yet it was so secretive, so thick with feeling that it became terrible. I never knew whay caused it. It never followed an argument with Mamma or anything like that."
"There was a moment in medical school when I thought Pappa might be a fugueur."
"A fugueur?" Inga said smiling. "On a fugue?"
"Yes, it got a lot of attention in the nineteenth century, and it's still diagnosed as dissociative fugue. I've never heard of it happening to a woman. It's always men who suddenly run off and vanish for hours or days or weeks, even months, and then wake up somewhere without remembering who they are or what happened to them."
(Siri Hustvedt, "The Sorrows of an American", s. 33)


Mer om "fugue" (som jag inte minns om det heter på svenska) kan man läsa i "Melankoliska rum" av Karin Johannisson. Om man vill det.

lördag 2 mars 2013

Den glädjelösa ön


Den glädjelösa ön
av Enrique Fernández

En geolog reser till den trista ön Yulkukany, hem för valfångare och deras familjer, som alltid måste oroa sig för att deras make eller pappa inte kommer tillbaka från jakten. Ön och dess invånare har rykte om sig att vara dystra, men geologen är en dyster typ själv, så han kommer väl passa in.

Det visar sig dock att alla på Yulkukany inte är lika nedstämda. De vuxna vet att livet bara bjuder på bekymmer och umbäranden, så de går in för att låta sina barn vara sorglösa så länge det går. Mest energi och fantasi har Eli, och till geologens förtret verkar hon ha utsett honom till sin nya bästa vän.

Snygga bilder. Det påminner om tecknad film, kanske något av Hayao Miyazaki med alla udda fantasidjur. Jag har redan hunnit glömma en del av vad som hände i det (antagligen för att jag ligger flera veckor efter med bloggandet), men det var ett fint seriealbum i alla fall.

fredag 1 mars 2013

SUB och något oläst

1144 böcker i SUB:en nu. Ojdå.

Men nu till min nya "tradition", att presentera något ur SUB:en när jag bekänner månadens siffra. Idag är det en väldigt passande bok, nämligen Susan Hills "Howard's End is on the Landing". Det är en bok som handlar om att läsa de böcker man redan har i sina bokhyllor under ett helt år. Både olästa och gamla favoriter, tror jag. Det vore kanske något för mig, men jag tror inte jag skulle kunna låta bli att skaffa nytt. Jag vet nog hur jag är.