söndag 24 februari 2008

Blandet blod


Blandet blod
av Trude Brænne Larssen

Rimes liv har tagit en ny vändning, och bokserien också. Den har hela tiden haft inslag av både historisk roman och någon sorts fantasy, och nu har fantasydelen fått en större plats. Rime uppehåller sig nu på en ny plats, med andra seder än vad hon är van vid. Hon och dottern är säkra här, men samtidigt saknar Rime sitt gamla liv.

Jag saknar att läsa om Bork, Keiti och alla andra. I tidigare böcker har ju deras liv skildrats även när Rime inte har varit närvarande. Men nu får man bara följa Rime och invånarna på hennes nya tillflyktsort. Men det förstärker ju känslan av att Rimes kontakt med dem helt har skurits av, och dessutom kan jag tänka mig ett annat skäl till att man inte får veta vad som händer dem...

Eftersom jag såg så mycket på Six Feet Under (har köpt ett par säsonger på dvd...) så använde jag flera dagar på att läsa "Blandet blod", men egentligen hade jag lätt kunna läsa ut den på en enda dag. Läsningen flyter liksom bara på tills boken plötsligt är slut.

Jag skulle förresten tror att omslaget till boken är en ny version av omslaget till "Bergtatt" i serien om Rimes mor Ulva. Det är samma plats som avbildas, under omständigheter som både liknar varandra och skiljer sig åt.

Rimfrost:
1. "Bortført"
2. "Alvesang"
3. "Banesår"
4. "Tidevann"
5. "Vendepunkt"
6. "Korsveien"
7. "Malstrøm"
8. "Bergtatt"
9. "Vargvinter"
10. "Frierferd"

lördag 16 februari 2008

A Vision of Light


A Vision of Light
av Judith Merkle Riley

"A Vision of Light", eller "En vision av ljus" som den heter på svenska, är en gammal favorit som jag säkert har läst 5-6 gånger de senaste femton åren. De flesta gångerna för mer än tio år sedan. På svenska gavs den ut av Bra böcker, och den fanns därför i bokhyllan hemma hos mina föräldrar bara så där. Jag tror att om man prenumererade på uppslagsverk så fick man dessutom ett par andra böcker i varje paket. Det är så jag har fått nästan alla mina Stephen King-böcker till exempel, och Dorothy Parker-samlingen "En enda ros".

Ett par år efter att jag hade upptäckt "En vision av ljus" hittade jag en uppföljare i en mataffär - "I det gröna lejonets spår". Lite annorlunda än den första boken, men jag gillade den också. På bokmässan för några år sedan hittade jag både de här böckerna på engelska, originalspråket alltså, författaren är amerikansk, och köpte dem. Det skulle också finnas en tredje del, men den var inte lätt att hitta. Jag kunde inte hitta någon information om att den ens skulle ha kommit ut på engelska, och på svenska fanns den definitivt inte. Däremot på tyska. De två första har inte heller funnits att få tag i på engelska, utan det var ren tur att jag hittade dem begagnade. Men nu var jag inne på Adlibris och nu fanns alla tre att köpa där. Så jag la förstås in en beställning på den tredje delen, som jag inte ens har läst. :)

"A Vision of Light" utspelar sig i mitten av 1300-talen. Margaret är den unga hustrun till en köpman i London. En dag talar "Rösten" (d.v.s. Gud) till henne som den gör ibland, och säger åt henne att skriva en bok om sitt liv. Först är hon lite tveksam, för det kanske är Djävulen som försöker lura henne, och dessutom kommer det inte vara lätt att hitta en präst som vill skriva ned en kvinnas memoarer. Men hon blir hänvisad till en viss broder Gregory, en man som troligen inte är så mycket äldre än Margaret, och som har bestämt sig för att ägna sig åt kontemplation. Målet är att skåda Gud, men det hade säkert gått bättre om han inte hade varit så hungrig att han började tänka på mat hela tiden. Köpmän kan ju betala bra och uppdraget tar säkert inte så lång tid. Hur mycket kan en ung kvinna ha att berätta om sitt liv?

Ganska mycket, visar det sig, och broder Gregory blir motvilligt intresserad av hennes berättelse. Men han kan förstås inte undgå att tillrättavisa henne. Så här ska man inte berätta en historia! Ämnet är ju inte det minsta upphöjt. Man får följa både Margaret och broder Gregory i "nutid" (1355 alltså), och dessutom Margarets historia från att hon var en fattig, men inte livegen, flicka på landsbygdden och blev bortgift till en dålig man. Hur kan det komma sig att hon bara några år senare är rik och gift med en god man? Och hur har broder Gregory blivit en fattig munk som åtar sig udda skrivuppdrag? Det verkar inte heller stämma med hans bakgrund.

Jag har läst boken många gånger, och flera av karaktärerna är som gamla vänner. Favoriten är helt klart broder Gregory, som försöker briljera med sin ödmjukhet och som inte är så strikt som han tror att han är. ;-)

onsdag 13 februari 2008

Inu Yasha 15-20



Inu Yasha 15-20
av Rumiko Takahashi

Det var väldigt länge sedan jag läste Inu Yasha. Jag läste ju faktiskt inget av Rumiko Takahashi under hela 2007! Det kommer ut en ny del i den här serien varje månad, så jag ligger rätt långt efter nu. Men nu läste jag precis en hel hög böcker i serien, så jag börjar komma i kapp. (Nja. Serien börjar väl närma sig 30 delar nu.) Det gör egentligen inget att vänta ett tag och samla på sig några stycken delar att läsa i ett svep. Ofta fortsätter ju strider som påbörjats i en bok i boken efter, så det kan bli mer sammanhang på det sättet.

Det gör heller inget att göra små uppehåll i läsningen. Det är ju ofta ungefär samma saker som händer. Inu Yasha, Kagome och deras vänner ska bekämpa en demon som har en bit av den krossade Shikonjuvelen (som de försöker samla ihop) i sig. Så dyker den jätteonde demonherren Naraku upp. Han är också ute efter att samla alla Shikondelar. En annan typisk grej är att Inu Yasha och Kagome blir sura på varandra och att Kagome åker hem ett tag. Hon är nämligen från det nutida Japan, medan Inu Yasha och alla äventyr finns i en medeltidsaktig värld.

En av mina favoritelement i berättelsen är nog när Kikyô är med. Kikyô är så att säga Inu Yashas ex. Hon dog för många hundra år sedan, men har inte lämnat jorden. Man vet inte riktigt på vems sida hon är. Sin egen mest. Hon älskar fortfarande Inu Yasha, men är ganska likgiltig inför hans vänner. Kagome är den återfödda Kikyô, men känner sig som en egen person. En aning komplicerat, och mycket mer intressant än detaljerade stridsscener. :)



- Inu Yasha 1
- Inu Yasha 2
- Inu Yasha 3
- Inu Yasha 4
- Inu Yasha 5
- Inu Yasha 6
- Inu Yasha 7-9
- Inu Yasha 10
- Inu Yasha 11-12
- Inu Yasha 13-14

tisdag 12 februari 2008

Frierferd


Frierferd
av Trude Brænne Larssen

I Stjordalen skyller man den dåliga vintern* på trollkvinnan Rime, som inte är döpt. Ute på ön där Rime har gömt sig får man också höra talas om detta, men eftersom hon har hållit en låg profil där så tror man att det är Keiti som folket i Stjordalen letar efter. Rime kan förstås inte låta sin lärling tas tillfånga, utan beger sig själv till Stjordalen där hon ställs inför rätta på tinget, anklagad för att ha förstört skörden och ha orsakat vinterns svält.

Det inträffar fler avgörande händelser också, men jag kanske inte ska avslöja för mycket om en bok som är såpass sent i serien?

Jag ser förresten att serien Ulveøyne håller på att ges ut på nytt som "dubbelböcker" (alltså två böcker i en volym). Det är föregångarserien till Rimfrost, och handlar mest om Rimes mor Ulva, men också om Rimes barndom och ungdom. Jag tycker nog att Rimfrost är den bättre och mer välskrivna av de båda serierna, men det är ju inte fel att börja från början.

*Med dålig vinter menar jag alltså här en kall och lång vinter där folk svälter ihjäl, inte en sån som det är just nu.

Rimfrost:
1. "Bortført"
2. "Alvesang"
3. "Banesår"
4. "Tidevann"
5. "Vendepunkt"
6. "Korsveien"
7. "Malstrøm"
8. "Bergtatt"
9. "Vargvinter"

söndag 10 februari 2008

Ben, ute i världen


Ben, ute i världen
av Doris Lessing

Ganska nyligen läster jag om Doris Lessings "Det femte barnet". Den handlar om hur en tidigare lycklig familj faller isär efter att det femte barnet, som verka vara något slags monster, föds. Ben är oerhört stark och illvillig, och skrämmer bort sina äldre syskon och alla släktingar som brukade gästa familjen.

"Ben, ute i världen" sägs vara en fristående fortsättning på "Det femte barnet", men jag tror att det är bäst att läsa böckerna i ordning. Nu är Ben arton år och har lämnat familjen ett par år tidigare. Man får nu veta hur han själv ser på världen. Han vet att andra ryggar tillbaka inför honom. Han är muskulös och ser mycket äldre ut än han faktiskt är, men det finns också något som gör folk osäkra på om han verkligen är riktigt mänsklig. Världen är lite för avancerad för Ben. Han har svårt med lite mer abstrakta begrepp (pengar, tid, långa sträckor och liknande) och han vet att folk lurar honom. Han har också lärt sig att det ligger i hans eget intresse att han inte ger sig på den som gör honom arg.

Ben kan inte styra sitt eget liv, och han flackar omkring över världen i den här boken. han bara hamnar någonstans på grund av någon annan. Ibland träffar han någon som förstår honom och vill ta hand om honom. Ibland kommer någon på ett sätt att utnyttja honom. Ben förstår för det mesta vilka som är snälla och håller sig till dem, men han har inga förutsättningar att förstå när någon t.ex. vill använda honom som knarkkurir. Det han verkligen saknar är andra människor som är precis som han.

Jag tyckte att det var intressant att perspektivet vrids en liten bit till och att man verkligen förstår Ben den här gången. I den förra boken fick man ana sig till vad han hade för motiv och man var inte riktigt säker på om han verkligen var ond. Men jag tappade intresset en aning när han börjar skickas omkring i världen och folk kommer och går.

fredag 8 februari 2008

The Day I Swapped My Dad for Two Goldfish


The Day I Swapped My Dad for Two Goldfish
av Neil Gaiman
Illustrerad av Dave McKean

En bilderbok om vådan av att byta ut sin pappa mot två guldfiskar. Hur coola guldfiskarna än är så kommer din lillasyster få rätt i att eran mamma inte att bli glad när hon upptäcker det. Och sedan måste du och din lillasyster försöka byta tillbaka guldfiskarna mot din pappa igen. Fast då har din kompis redan bytt din pappa mot en elgitarr...

Den här boken är så himla bra, och bilderna är mycket snygga. (Visst är jag en oerhört duktig bokkritiker? Väldigt... hm, kritisk?) Läs, läs! Passar alla, från ganska små barn till alla åldrar efter det.

onsdag 6 februari 2008

Systrar i jeans: Andra sommaren


Systrar i jeans: Andra sommaren
av Ann Brashares

Oj, det var visst ett tag sedan jag läste föregående bok i serien. Sommaren 2005. Och jag nämner t.o.m. att jag köpte den här boken samtidigt som del ett. Det här med att försöka beta av högen med olästa böcker är nog en rätt bra idé...

Man antas nog ha läst den första boken innan man ger sig på den här. Huvudpersonerna och en del annat presenteras väl om på ett sätt, men jag upptäckte att det var en del personer och saker som jag inte riktigt kom ihåg och som inte förklarades särskilt tydligt förrän ganska långt in i boken. Tibbys marsvin Mimi är ett exempel. Namnet Mimi nämndes ett par gånger innan jag insåg att det var ett marsvin hon hade haft, men som har dött.

Böckerna handlar om fyra tonårsflickor i en ort nära Washington. Deras mammor lärde känna varandra i en gympagrupp för gravida, och det skiljer bara ett par veckor på den äldsta och den yngsta av de fyra huvudpersonerna de kallar sig ibland för "Septembrarna"). Mammorna är inte lika nära vänner längre, och en av dem är död, men döttrarna är bästa kompisar. Den första boken utspelar sig strax innan alla ska fylla sexton, den första sommaren som de inte ska tillbringa på samma plats. En av dem har köpt en par second hand-jeans, som mirakulöst nog passar alla fyra vännerna, och de bestämmer sig för att skicka jeansen emellan sig. De måste ju bara ge tur.

Nu har det gått ett år. De har bestämt sig för att jeansen är en sommargrej, och nu är det dags att plocka fram dem igen. Förra året skulle alla åka bort utom Tibby, men i år är det tvärtom. Tibby åker på en filmkurs på en college, där hon träffar några coola människor som hon gärna vill bli kompis med. Viktigt för Tibbys historia är att hon känner sig utanför i sin familj. När hon föddes var hennes föräldrar unga och alternativa, men när Tibby blev tonåring skaffade de två barn till och är nu den perfekta förortsfamiljen. I Tibbys ögon är det enda som inte passar in den där piercade tonåringen, d.v.s. hon själv. Uppdraget på filmkursen är att göra något på temat familj, och där har ju Tibby en del att ta av. Den ende som inte gillar hennes film är hennes töntige kompis Brian, som hon försöker gömma undan från de tuffare kompisarnas blickar.

Sportiga Bee har deppat hela vintern och slutat med fotbollen. Till hennes stora förtvivlan visar det sig att hon inte ens får på sig jeansen när det blir hennes tur. Det är Bees mamma som är död (som jag nämnde), och nu visar det sig att hennes mormor har skrivit till Bee och hennes bror flera gånger sedan dess, men att deras pappa inte har gett dem breven. Han är inte särskilt förtjust i sin svärmor, men han tänker inte hindra Bee från att resa dit om hon vill. Och det vill hon. När hon var liten var de alltid i Alabama på somrarna, men nu var det flera år sedan hon träffade sin mormor.

Både Lena och Carmen håller sig hemma i Bethesda. Lenas distansförhållande med grekiske Kostos funkade inte så bra, och hon gjorde slut med honom under vintern. Men det betyder inte att hon slutat älska honom. Nu får hon höra att han har en annan flickvän och börjar deppa totalt. Carmen går på ett par ganska misslyckade dejter, medan hennes mamma har mer tur i kärlekslivet. Mamman är faktiskt ute så mycket att Carmen börjar känna sig försummad. Carmen är sur på sin mamma och Lena råkar orsaka ett gräl mellan sin mamma och Carmens och Tibbys mammor.

Det är ganska många parallella handlingar. Själva idén är ju att de fyra vännerna ska hålla på med helt olika saker på helt olika platser. Men de håller kontakten via brev, MSN och naturligtvis jeansen hela tiden, så det är inte fyra helt isolerade handlingar. Även om boken är tjock går det fort att läsa, och det är underhållande och ibland rörande. Den första boken var nog lite bättre än den här, men jag äger ju redan del tre så jag kommer säkert läsa hela serien så småningom. Det finns fyra böcker totalt. Jag vet inte om det kommer bli fler, men Septembrarna borde väl bli lite i äldsta laget för att vara huvudpersoner i ungdomsböcker i så fall. :)

Bone: Out from Boneville


Bone: Out from Boneville
av Jeff Smith

Bone är en serie som Kristin har tjatat på mig om att läsa ett bra tag, och häromveckan dök del ett upp i posten. Hehe. Så nu har jag påbörjat läsningen av serien.

Bone kom först som serietidningar med oregelbundning utgivning, och dessa samlades till ett antal seriealbum, som även har översatts till svenska. När serien avslutades för ett par år sedan kom det även ut ett tjockt album med den kompletta serien. Det senaste är att de ges ut i färg. Från början var de svartvita. Det spelar nog ingen roll om man väljer färg eller svartvitt, men jag skulle ju vilja hålla mig till samma, så det kanske är bäst att jag köper resten av serien i bokhandlar i stället för på internet. Jag vill ju vara säker på att jag inte får fel. :) Min är i färg förresten. Alla albumen har inte färglagts än, men de verkar vara på gång.

De små varelserna som Bone handlar om tillhör arten "Bone" och det är dessutom deras efternamn. När historien tar sin början har Phoney Bone just blivit bortdriven från hemstaden Boneville (igen, tydligen) efter en del mindre ärliga affärer. Phoney är rik, girig och otrevlig. hans följeslagare är hans båda kusiner Fone Bone (seriens huvudperson) och Smiley Bone (glad och dum). Under flykten kommer de ifrån varandra och Fone Bone tillbringar vintern på en trevlig plats, där han får ett par djurvänner och träffar en vacker flicka. Mindre bra är de råttliknande monstren som verkar vara ute efter honom, och förstås att han inte vet vad som har hänt med kusinerna. Inför kommande böcker verkar det byggas upp till ett fantasyäventyr.

Jag vet inte vilken ålder serien är tänkt för egentligen, men den funkar nog för de flesta. Den är söt och rolig, och det är en del action. Jag kan tänka mig att det blir ännu mer äventyr framöver. Vad vill de där råttmonstren egentligen?

tisdag 5 februari 2008

Skumtimmen


Skumtimmen
av Johan Theorin

Egentligen är kanske ingredienserna i "Skumtimmen" inte så originella. Några osannolika "detektiver" forskar i något som hände ett par decennier tidigare och som har stor personlig betydelse för dem. Detta varvas med tillbakablickar från ännu längre sedan (i det här fallet glimtar från den närmast mytiske Nils Kants liv) som kanske har något med fallet att göra. Men jag tycker ändå att berättelsen känns ny, och den är spännande ända fram till slutet. Dessutom är den väldigt sorglig, inte bara när det gäller det självklara utan även i andra bitar.

När Julias lille son Jens försvann för tjugo år sedan stannade hennes liv upp. Hon har inte bildat någon ny familj, hon dricker för mycket och är just nu långtidssjukskriven av psykiska skäl. I en bättre del av samma stad (Göteborg) bor hennes lyckade syster, som har både familj och ett viktigt jobb, och som nog tycker att Julia är rätt hopplös som inte har kunnat glömma Jens.

Julia har svårt att acceptera att sonen är borta. Han försvann i ett obevakat ögonblick ifrån Julias föräldrahem på Öland. Man antar att han gick ner till stranden och drunknade, men både Julia och hennes far Gerlof känner på sig att det inte stämmer. De tror att han gick ut på alvaret och råkade ut för något där. Någon kropp hittades aldrig, så man vet inte säkert vad som hände med Jens. En dag ringer Gerlof från sitt äldreboende på Öland. Han har hittat ny information om fallet, och han och hans nästan lika skröpliga vänner har en del teorier. Skulle Julia kunna komma dit?

På Öland får Julia agera chaufför åt Gerlof, för att han ska kunna åka runt och hälsa på folk. Han kan inte röra sig så bra längre p.g.a. en ledsjukdom. Det är inte alltid klart om besöken verkligen har något med Jens försvinnande att göra. När Julia ifrågasätter syftet med ett av besöken menar Gerlof att det inte var bortkastat, de blev ju bjudna på kaffe. Han är mycket förtegen om vad han funderar på. Varken Julia eller läsaren förstår rikitgt hans antydningar. Vad skulle t.ex. den här Nils Kant, hur brottslig han än var, ha för relevans? Han dog ju nästan tio år innan Jens försvann. Eller gjorde han det? Det finns de som har andra teorier om det. Går han fortfarande omkring på alvaret?

måndag 4 februari 2008

Buddha


Buddha
av Karen Armstrong

Det här är en biografi om Buddha, Siddhatta Gotama (som det skrivs i boken, eftersom författaren använder en annan dialekt än den "vanliga"), som det egentligen inte finns så väldigt mycket information om. En del av hans liv kan anas i hans lära, när han använder sig själv som exempel. Sedan finns det en hel del väldigt utbroderade myter. Eftersom buddhismen mycket går ut på att utplåna jaget, så blir det ju inte så mycket personlighet att skriva om. Men det handlar både om vad man ändå vet eller antar, om myterna och vad de kan symbolisera och om själva läran. Jag skulle inte tro att det här är en bok som är tänkt för buddhister eller de som vill studera religionen mer ingående, utan mer för de som skulle vilja ha lite mer koll på buddhan och religionen. Såna som jag.

Jag tyckte att det var lagom ingående beskrivet, på ett sätt som går ganska lätt att läsa. Det är en tunn och översiktlig bok, bara 200 sidor. Det är intressant att Armstrong jämför och drar paralleller till andra religioner, och förklarar hur samhället såg ut. Tydligen uppstod flera stora religioner och filosofier vid samma tid som buddhismen, på olika ställen i världen. Jag tyckte förstås att "Myternas historia" (all religion och historia på 130 sidor) av samma författare var mycket mer spännande, men det beror ju på vad som intresserar en mest.


Malin, det är du som har min "Myternas historia", va?

söndag 3 februari 2008

A, A' [A, A Prime]


A, A' [A, A Prime]
av Moto Hagio

"A, A' [A, A Prime]" är egentligen bara namnet på den första novellen i boken. Den innehåller två manganoveller till. Alla handlar om en särskilt framodlad "människoart" som kallas "enhörningar" eftersom de har en remsa rött hår tvärs över huvudet, som påminner om manen på en häst. Meningen var att de inte skulle ha några känslor (enhörningarna skulle arbeta med vetenskap och teknik, utan att distraheras), men det lyckades inte riktigt. De är kanske lite mer likgiltiga än vanliga människor, men de har känslor, bara att de har svårt att uttrycka och hantera dem. Jag kanske ska tillägga att enhörningar inte är ett eget folkslag, utan snarare någon sorts genetisk mutation som dyker upp ganska sällan. Den var framodlad från början, men nu verkar det vara en slump att ett barn som är en enhörning föds. Enhörningarna saknar alltså andra människor som är som de.

Den första berättelsen handlar om enhörningen Addy, eller snarare om hennes klon. Addy har skickats på ett riskabelt uppdrag på en rymdstation, och då är det rutin att göra en säkerhetskopia. Klonen har alla den första Addys minnen, men den är ju tre år gammal. När hon kommer till rymdstationen känner hon ingen, men alla känner henne, som hon var när hon dog, inte längre som den hon var när hon kom dit. Alla gör sitt bästa för att den nya Addy ska finna sig tillrätta, utom Addys pojkvän som tycker att det här är en helt annan person än hans Addy.

De båda andra berättelserna ("4/4 [Quatre-Quarts]" och "X+Y") handlar om den vanliga människan Mori, som inte kan kontrollerna sina telekinetiska förmågor (vanlig = inte enhörning) förrän han träffar enhörningen Trill. Men mannen som tar hand om Trill oroar sig för att Mori har en störande inverkan på henne. Flera år senare träffar Mori en annan enhörning, Tacto, som förstås påminner honom om Trill. Han var förälskad i Trill, och nu känner han samma sak för Tacto. Men Tacto är ju en manlig enhörning. Och handlar det om Tacto själv, eller är det bara för att han är lik Trill? (Både Trill och Tacto framstår förresten som betydligt mer störda än Addy, som trots att hon har mångaproblem verkar funka ganska bra ihop med människor.)

Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken (efter att ha läst många goda recensioner), och tyckte väl inte riktigt att de infriades. Så ha lite lägre ställda förväntningar när du läser den, så blir du nöjd. ;-) Det är förstås någonting med saker som utspelar sig i rymden som tråkar ut mig. Hehe. Men när de väl har kommit fram dit de ska och det börjar handla om relationerna mellan vanliga människor och enhörningar är det spännande.

Logga

Ny logga!

Photoshop och jag är inte vänner. Jag skulle vilja ändra lite, men det är alldeles för mycket jobb.

Minibokkollo i min SUB!

lördag 2 februari 2008

Vårdcentralen Fontanellen


Vårdcentralen Fontanellen
av Coco & Lukas Moodysson

I "Coco Platina Titan Total" (som jag ändå tyckte om) av Coco Moodysson fanns det en del sidor som jag mest skummade. De som är som bilder man bara har råkat rita (medan man lyssnar på något), med maskin- eller handskriven text där ord och stycken strukits över. "Vårdcentralen Fontanellen" består bara av såna uppklippta bilder och texter. Nästan alltid fula och obehagliga. Ibland intressanta.

Jag misstänker att ingen riktigt vet vad det här är. Ett seriealbum? Dikter med bilder? På baksidan står det bara "En bok med ord och bilder av Coco och Lukas Moodysson". På bilderna på pärmflikarna ser det ut som om de hade trevligt när de gjorde boken i alla fall... (Varför har inte jag också en kopieringsmaskin hemma hos mig? Om det nu är hemma hos dem då.)

fredag 1 februari 2008

Mary, Lou och mysteriet Hilton


Mary, Lou och mysteriet Hilton
av Carolyn Keene

När jag var i den "riktiga" B. Wahlströms-åldern så var det Lotta som gällde för min del. Kitty var inte särskilt intressant (d.v.s. jag läste nog bara 20 böcker om henne), och jag läste inte en enda Mary, Lou-bok, som ju skrevs av samma pseudonym (i själva verket ligger en mängd olika författare bakom böckerna). Så jag tänkte att det får jag väl göra nu då. De kostar inte många kronor på loppis och inte tar det lång tid att läsa dem heller. "Mary, Lou och mysteriet Hilton" var ett helt slumpmässigt val, och visade sig vara den andra boken om systrarna Dana. Den är skriven på 30-talet. I motsats till Kitty-serien finns det inte ett oändligt antal böcker om Mary och Lou, men väldigt många ändå. Jag antar att det inte förflyter något tid i deras värld heller, trots att decennierna går och de löser en mängd fall.

Jag har alltid antagit att Mary och Lou är tvillingar, men Mary är tydligen ett år äldre än Lou (de är 16 och 17 år gamla). De är föräldralösa, går på internatskola och tillbringar loven hos släktingar som jag tror kan vara deras pappas syskon. I den här boken nämner de ibland sitt första fall, som inträffade på skolan och tycks ha handlat om en lampa. Den här gången är det en lärarinna som försvinner. Rektorn vill inte koppla in polisen (man tror väl till en början inte att det ligger ett brott bakom) och flickorna gör lite efterforskningar. Det visar sig att det bl.a. finns en dramatisk familjehistoria bakom, och att det handlar om en kidnappning. Med hjälp av sin farbror löser systrarna mysteriet och återförenar dessutom den splittrade familjen.

Faktiskt helt okej. Inte alls så dålig som jag egentligen hade trott och mycket bättre än alla de Kittyböcker jag har läst. Jag tror att det kan bero på att det är såpass tidigt i serien. Det finns fortfarande utrymme för att hitta på saker och berättelsen kanske inte riktigt har fastnat i en mall än. Flickorna har heller inte löst osannolikt många fall än, utan det finns bara ett gammalt mysterium som man refererar till. Ett problem med t.ex. Kittyböckerna (och kanske senare Mary, Lou-böcker) är ju att karaktärerna aldrig verkar lära sig någonting av sina upplevelser och inte utvecklas från bok till bok. Men så här tidigt i serien har inte det mönstret framträtt så tydligt än.

Jag kommer inte börja samla på Mary, Lou-böckerna och antagligen kommer jag inte behålla den här heller. Men jag förstår varför man gillar dem om man är yngre eller minns dem från barndomen.

Vargvinter


Vargvinter
av Trude Brænne Larssen

Rime, hennes nyfödda dotter, samt Keiti och Vigulf gömmer sig hemma hos en vän till Bork ute på en ö. Rime förstår inte hur hon ska kunna bo hos Stor-Helgi. Huset är smutsigt och vanskött, och hon tycker inte om hur han behandlar sin trälkvinna. Rime oroar sig dessutom ständigt för att någon ska tycka att hennes dotter är underlig. En av grannkvinnorna sa rätt ut att barnet är en bortbyting som borde sättas ut att dö.

För att inte dra uppmärksamheten till sig väljer Rime att inte hjälpa sjuka på ön, trots att hon är läke- och örtkunnig. Men hennes lärling Keiti kan inte förstå detta. Det är helt emot allt vad Rime har lärt henne tidigare, och dessutom emot Keitis kristna tro. Och det är många sjuka och svaga på ön, för detta är den svåraste vintern i mammaminne. Och det gäller inte bara ön. På fastlandet är det lika illa. På varje gård är det några som inte kommer överleva vintern, och man tvingas fatta beslut om vem som måste dö först.

Som vanligt en spännande bok i den här serien. Jag läste nästan hela i en sittning. :) Den slutar med en cliffhanger också, så nästa bok kommer läsas snart. Detta är den nionde och jag tror att del 13 kom ut idag(?). Jag trodde att det var den sista, men 14 ska det visst bli. Sista delen kommer ut i mars.

Rimfrost:
1. "Bortført"
2. "Alvesang"
3. "Banesår"
4. "Tidevann"
5. "Vendepunkt"
6. "Korsveien"
7. "Malstrøm"
8. "Bergtatt"

SUB-status

Min SUB innehåller 461 böcker, vilket ju är en viss ökning från förra månaden och inte alls som jag hade tänkt mig. Jag undrar om jag inte har räknat fel någon av gångerna, för så mycket nytt har jag väl inte köpt?

Efter omräkning: 448. Känns mer troligt.

Antalet har ju fortfarande ökat sedan förra månaden, men bara med två stycken. Det är ju inte så illa.