Marikas bokdagbok

Push/Precious

2012-02-17T22:09:00.006+01:00

Precious
av Sapphire

Undrar varför den här boken heter "Precious - Based on the novel 'Push'". Jag är ganska säkerpå att det här faktiskt ÄR romanen "Push". Jag tycker att det är lite väl långt att gå med hela "now a major motion picture"-grejen.

Filmen visades på TV för några veckor sedan. Jag såg bara bitar av den men kom på att just det, den boken vill jag ju läsa. Det är en fruktansvärd bok egentligen. (Som i hemsk handling, inte dålig. Verkligen inte dålig.) Nästan bara elände. Men samtidigt så var den ändå positiv på något sätt.

Precious är en svart, fattig och överviktig tonårstjej i 1980-talets Harlem. Hon har faktisktaldrig varit utanför Harlem och hennes mamma gör sitt yttersta för att trycka ner henne. Skolgången har inte funkat och Precious kan knappt läsa eller skriva. Hon missade också mycket skola när hon fick sitt första barn för ett par år sedan och nu har hon blivit utkastad från skolan för att det har börjat synas att hon är gravid igen. Pappan till båda barnen är hennes egen pappa och Precious tycker att det är orättvist. Hon kunde väl åtminstone ha fått lov att få sina barn ihop med en vanlig pojkvän. Nu blir hon straffad för något hon aldrig har velat.

Men hon får i alla fall lov att börja på en alternativ skola och börjar i en klass för ungdomar som ligger på en väldigt låg nivå i sina kunskaper. Alla har sina problem. Kanske har de varit missbrukare. Kanske har de blivit utkastade hemifrån. Här börjar de verkligen från början, med att lära sig bokstäverna. Och Precious börjar lära sig att hon inte är helt värdelös.

Det här är skrivet som Precious egen dagbok. Inte med så många stavfel som hon skulle ha gjort alltså, men på hennes egen dialekt, med "muver" i stället för "mother" etc. Jag gillar också att Precious inte är en helt perfekt människa, för hur skulle hon kunna ha blivit det. Hon hatar knarkare och homosexuella till exempel. Och hennes dotter HETER Little Mongo, för att hon har "Down Sinder". Över huvud taget är "Push" inget för den väldigt känslige. Men den är så himla värd att läsa!

Och filmen verkar bra också. Jag tror jag måste se hela nån gång.

Tistelblomman

2012-02-15T21:16:00.001+01:00

Tistelblomman
av Amanda Hellberg

Böckerna om Maja Grå är precis som de där böckerna man ville skriva på högstadiet, fast det fick man ju aldrig till så klart. För att man var för lat, dålig på att skriva och inte visste nåt om det man skrev om, t.ex. miljön. Till exempel envisades man med att låta böckerna utspela sig i kanske England, fast man aldrig hade varit där. Amanda Hellbergs böcker utspelar sig i bl.a. England och Skottland, de är spökhistorier och lite åt deckarhållet också. Precis de sakerna som man försökte få med i noveller man var tvungen skriva i skolan och så! Skillnaden är ju att Amanda Hellberg kan skriva och att hon vet något om sitt ämne.

"Tistelblomman" är den tredje boken om Maja Grå, som kan se spöken. Sedan hennes mamma lämnade familjen när Maja var barn så har Maja verkat ganska rotlös, men nu ska hon äntligen flytta till vad som kan bli ett riktigt hem. Hon och hennes brittiske pojkvän hyr ett ensligt hus i Skottland. Han har redan varit där i några veckor och renoverat (hur har stått obebott ett tag) medan Maja har varit i Sverige och ordnat upp i en del praktiska saker. Men nu ska hon äntligen åka till Tistelblomman, som huset heter, och återförenas med pojkvännen.

Men redan från början inser Maja att det är något skumt med huset. Visserligen tycker hon om det, men det verkar inte invånarna i det närmaste samhället göra. Taxichauffören (det finns bara en taxi) vägrar köra fram till huset när det är mörkt och ingen vill gå in i det. Det har hänt dåliga saker där, antyds det, men ingen vill berätta vad. Och är det inte konstigt att familjen de hyr av, utbölingar som förälskade sig i huset och köpte det, aldrig flyttade in utan i stället bosatte sig i ett helt annat huset inne i samhället? Och varför känns det ibland som att det har varit en främling inne i huset?

Spöklikt och spännande. Jag gillar hur stämningen byggs upp genom att man förstår att byborna vet mer än vad de vill säga och hur Maja inte riktigt vet om hon överreagerar eller inte. Man tänker ju annars att hon borde vara van vid spökerier och ha koll på det vid det här laget. Å andra sidan verkar hon ju ha svårt att skilja på vad som är spöksyner och vad som är "verkligt". (Verkligt inom citationstecken, för i böckerna är ju förstås hennes syner också verkliga.)

När jag vaknar finns du inte

2012-02-13T21:47:00.001+01:00

När jag vaknar finns du inte
av Cat Patrick

Jag hittade den här ungdomsboken på biblioteket och den såg lite spännande ut, men jag förväntade mig inte så mycket av den egentligen. Men den var ganska bra faktiskt. Slutet, och orsaken till huvudpersonens, hm, problem tyckte jag inte var lika intressanta som resten dock.

Londons (det är huvudpersonen alltså, hon heter London i förnamn) minne raderas varje natt. Hon kan gå och prata och så där alltså, men hon minns inget av sitt förflutna. Däremot "minns" hon framtiden. Det låter invecklat, men man får ganska bra koll på det efter några kapitel. London antecknar det viktigaste som hänt varje dag (t.ex. vilka kläder hon har haft i skolan) och med det hjälpmedlet klarar hon sig ganska bra. Hennes allra närmaste känner till allt om hennes minnesproblem, men de andra i skolan vet inget. Men ibland verkar hon ju väldigt konstig. Pinsamt!

Det här med minnet ställer till det. Hon vet till exempel precis vad som kommer hända hennes bästa kompis den närmaste framtiden, men kompisen vill inte veta. Men nu är kompisens framtid så illa att London måste göra nåt. Samtidigt träffar London en snygg och trevlig kille. Men hon "minns" ju honom inte, så de kan ju inte ha en framtid tillsammans, eller hur? Hur väl stämmer egentligen hennes framtidsminnen, och går det att ändra på framtiden? Och det har dykt upp ett nytt minne (London vet inte ALLT som kommer hända, precis som man själv inte kommer ihåg precis allt man varit med om), det är begravning och allt känns jättehemskt. Vem kommer dö och hur kan London förhindra det?

En del av de delarna som liksom ska vara spännande hade jag egentligen klarat mig utan. Men kul att läsa om Londons vardag och hennes komplicerade kärlekshistoria. Smart idé! Det blir nästan lite "Tidsresenärens hustru" möter "The Future of Us", fast med något eget också.

The Scrapbook of Frankie Pratt

2012-02-13T20:53:00.003+01:00

The Scrapbook of Frankie Pratt
av Caroline Preston

När Siv skrev om den här greps jag helt plötsligt av ett starkt behov av att beställa några böcker. Så det gjorde jag. :) Jag menar, en roman i scrapbookform som dessutom verkar cool. Klart man måste ha. Speciellt om man scrappar själv. Och det gör ju jag.

Frankie Pratt låter sin scrapbook vara en dagbok över nästan hela 1920-talet. Caroline Preston verkar ha modellerat den efter hur scrapbooks såg ut på den tiden. Tidningsurklipp och spelkort, sparade biljetter och menyer - inte så många fotografier och absolut inget från Panduros scrapavdelning. ;-) Texten är Frankies ganska kortfattade dagbokstexter, som hon skriver på sin fars gamla skrivmaskin. Hela boken är oerhört vacker och välgjord. Det verkar också som om de bilder och småsaker som fyller sidorna är autentiska 20-talsbilder som författaren har samlat ihop.

Frankies scrapbook börjar i New Hampshire 1920 när hon precis har tagit examen från high school. Hon berättar om sig själv och familjen, vännerna och livet. Egentligen hade hon velat läsa vidare, men eftersom familjen lever ganska knapert sedan Frankies pappas död några år tidigare bestämmer hon sig för att det är bättre att bli sjuksköterska i stället. Utbildningen är billigare och det kommer leda till att hon kan tjäna pengar. Men omständigheterna förändras plötsligt och Frankie har möjlighet att lämna sin lilla hemstad, se mycket mer av världen och verkligen uppleva 20-talet.

Om du gillar 20-talet: Läs! Eller kanske snarare: Se! För att vara en såpass tjock bok (inte jättetjock, drygt 200 sidor) så är den väldigt kort. Bilderna tar ju så mycket plats. Handlingen inte så invecklad. Men det finns en berättelse med början och slut alltså. Och den är inte bara för scrappare, långt ifrån. Däremot kan man säkert få lite inspiration till sina album.

En smakebit på søndag (vecka 6)

2012-02-12T18:52:00.003+01:00

Han skulle ha behövt armar och händer för att kunna resa sig upp, men i stället hade han alla dessa ben, som hela tiden rörde sig åt alla möjliga håll och som dessutom inte lydde honom. Försökte han böja på ett av dem, så rätade det omedelbart ut sig i stället, och lyckades han väl få detta ben under kontroll, så sprattlade under tiden alla de andra som om de släppts fria och råkat i våldsam, för att inte säga smärtsam, upphetsning.
(Franz Kafka, "Förvandlingen", s. 9)

Ja, Gregor Samsa har ju (som bekant) vaknat en morgon och upptäckt att han har förvandlats till en gigantisk insekt. Dessutom har han försovit sig. Det verkar faktiskt som om han tycker att det senare är det värsta. Nu har han ju missat tåget och kommer försent till jobbet. Men när han försöker stiga upp ur sängen visar det sig att det inte är så lätt.

Glimtar

2012-02-10T18:02:00.001+01:00

Glimtar
av Rikke Bakman

"Glimtar" är en liten och tjock serie- eller bilderbok som handlar om en enda dag i en liten tjejs liv. Det är 80-tal och mamma, pappa, storasyster och Rikke är på semester på Jyllandskusten. Det är en ganska vanlig semesterdag, men ändå spännande (och absolut värd att göra en bok om). Systrarna slåss och busar, pappan tar med dem och köper godis, de hittar en död hare och några vänner till föräldrarna kommer på besök och ställer till en scen. Huvudpersonen är väl Rikke Bakman, men man känner igen sig. Dels i hur man har sitt eget liv och tankar lite för sig själv, och att man inte riktigt förstår de vuxna. Om man var barn på 80-talet känner man också igen hur det var på den tiden. Och jag var ju väldigt ofta i Danmark just på sommaren också. :)

Stilen på teckningar, att allt är handtextat och det gamla fotot på omslaget passar väldigt bra till berättelsen. Det är ju så klart teckningarna som gör hela stämningen. Väldigt fin liten bok.

Ja till Liv!

2012-02-09T19:20:00.001+01:00

Ja till Liv!: Liv Strömquists ABC
av Liv Strömquist

Ett nytt roligt serialbum av Liv Strömquist, den här gången uppbyggt som en sorts ABC-bok med serier av varierande längd på ett tema för varje bokstav i alfabetet, från Arbetslinjen till Öde ö. Jag gillar hur hon använder en massa fakta och citat och får ihop det det något som är så smart och roligt att jag måste först skratta jättehögt och sedan citera långa stycken för mina vänner (som inte alls tycker det är lika kul eftersom de inte ser bilderna och jag inte kommer ihåg exakt hur det stod). Det är bättre om de läser seriealbumet själva. Det borde de göra.

The Suspicions of Mr Whicher

2012-02-07T20:43:00.006+01:00

The Suspicions of Mr Whicher or The Murder at Road Hill House
av Kate Summerscale

Var ska jag egentligen börja någonstans när jag beskriver den här boken? Kanske med brottet. En morgon år 1860 vaknade barnflickan hos medelklassfamiljen Kent på Road Hill House i engelska Wiltshire och upptäckte att familjens treåring inte låg i sin säng. Men det var inte ovanligt att mor bar in honom till sig under natten och barnflickan reagerade inte nämnvärt på pojkens frånvaro, så det dröjde ytterligare några timmar innan man insåg att pojken verkligen var spårlöst försvunnen. Senare på dagen hittades han dock brutalt mördad. Den lokala polisen lyckades inte lösa fallet och så småningom bad de om hjälp från kriminalpolisen i London. Därifrån skickades en detektiv, Jonathan "Jack" Whicher, som var en av landets bästa, och faktiskt en av de första detektiver som rekryterats till den här nya institutionen som kom att kallas Scotland Yard. En invecklad undersäkning tog vid. Mördaren måste vara någon av de andra i huset - men vem?

Det här är inte en deckare, utan berättelsen om ett verkligt mordfall. Att det påminner så mycket om en klassisk deckare, med ett begränsat antal misstänkta som alla verkar ljuga om något, beror på att det var ett av de fall som hjälpte till att utforma deckargenren. Britterna var överhuvudtaget väldigt fascinerade av det här fallet och brev med folks hemmasnickrade teorier strömmade in till Scotland Yard. Inte konstigt att det också inspirerade författare till att skriva liknande historier.

"The Suspicions of Mr Whicher" berättar om själva mordfallet, familjen Kent och deras tänkbara motiv, själva utredningen och hur en polisutredning såg ut på den tiden (det var inte direkt CSI, man hade inte ens bestämt sig för vad "fotavtryck" borde kallas - footmarks, foottracks eller footprints), ja, hur det fungerade med polisväsendet överhuvudtaget, och om det lilla man vet om Jack Whichers liv. Det handlar också om vad fallet fick för följder för familjen Kent och deras anställda, och en debatt som uppstod långt senare och som jag inte tänker skriva så mycket om här. Man kan nämligen läsa boken lite som en deckare också, även om man i så fall bör undvika att googla t.ex. "Road Hill House". Eftersom det är en verklig händelse så anses det ju inte vara en spoiler att tala om vem mördaren var ... Summerscale berättar också om hur allmänheten reagerade. Numera är det ju självklart att ett mord måste utredas och att polisen har rätt att få all information, men så var det inte riktigt på den tiden. Känslan för hemmets och familjens rätt till sitt privatliv var mycket stark. Men det var ju också det som gjorde fallet så pikant. Allt det här förklaras på ett mycket intressant sätt.

Emellanåt blir boken lite väl långrandig. Den är uppbyggd lite som en vanlig deckare, men det är ändå en fackbok och författaren kan ju inte hoppa över en massa viktiga detaljer för att öka spänningen på samma sätt som en deckarförfattare skulle kunna. Samtidigt vill man inte missa några detaljer. Även om jag visste vem mördaren var (det avslöjades faktiskt i en helt annan bok som jag läste för några månader sedan, och som egentligen inte alls handlade om det här) så var det ändå väldigt spännande att läsa. Men mest fascinerande var det att läsa om dåtidens polisarbete, och om hur det här fallet påverkade den tidens spänningsromaner.

Rekommenderas verkligen om man är intresserad av deckare eller av 1800-talets England.

.....................................................................................

Apropå att det idag är 200 år sedan Charles Dickens föddes så nämns han en del i boken. Han var visst ett stort fan av Scotland Yard-detektiverna och skrev ofta om dem i sin tidning.

En smakebit på søndag (vecka 5)

2012-02-05T09:26:00.003+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag läser faktiskt flera böcker just nu. En ljudbok när jag t.ex. packar upp flyttlådor. En pocket på bussen till jobbet (men jag kommer så klart inte åka buss till jobbet idag). Och så en "vanlig", som är för stor för att släpa med sig i väskan. Det är den jag garanterat kommer läsa ur idag, och det är den min smakbit kommer från.

Mrs Bennett had only accompanied her husband to Pemberley on two occasions. She had been received by Mr Darcy with kindness and forebearance but was too much in awe of her son by marriage to wish to repeat the experience. Indeed, Elizabeth suspected that her mother had greater pleasure in regaling her neighbours with the wonders of Pemberley, the size and beauty of the gardens, the grandeur of the house, the number of servants and the splendour of the dining table than she had in experiencing them.
(P.D. James, "Death Comes to Pemberley", s. 10)

Ja, det är en deckare i "Pride and Prejudice"-miljö. Den utspelar sig några år efter händelserna i Jane Austens roman. Det låter fullständigt vansinnigt. Jag är ju fortfarande ganska skeptisk till alla de här omskrivningarna av klassiker med vampyrer och zombies i (fast min svägerska Anna säger att "Pride and Prejudice and Zombies" visst är bra, så jag kommer nog läsa den en dag). Men det är ju P.D. James som har skrivit den här! Även om min första reaktion var att det lät galet, så kan det inte vara en dålig deckare.

Hittills har jag inte hunnit mycket längre än prologen, som sammanfattar det som hände i den riktiga boken fast ur grannarnas synvikel. De anser att Elizabeth var lite mer beräknande än vad hon var när hon "snärjde" Darcy. Man får också veta vad som har hänt i familjen under de senaste åren. Nu har jag påbörjat kapitel 1 och ser fram emot ett "gruesome murder" snart.

Parfymen

2012-02-04T22:34:00.003+01:00

Parfymen
av Patrick Süskind

Det här är berättelsen om en mördare, står det, men framför allt är det en berättelse om lukter. Huvudpersonen Grenouille har två egenheter. Dels har han ingen egen lukt och i 1700-talets Frankrike, en tid då människor verkligen luktade starkt, gör det att folk känner obehag inför honom utan att riktigt veta varför. Dels har han ett oerhört väl utvecklat luktsinne. Det är luktsinnet som leder till att hans liv blir väldigt annorlunda de flestas, och det är också det som gör honom till mördare.

Han känner inte så starkt inför att mörda, eller någonting alls egentligen om man bortser från lukter och dofter. Lukterna är väldigt väl skildrade, men det blir liksom det som är den stora grejen med boken. För jag bryr mig åtminstone inte så mycket om vad som händer med Grenouille. Man lär aldrig känna honom riktigt, för det verkar inte finnas något att lära känna.

Jag fick lust att läsa om Frobenius "Latours katalog" nu. Jag läste den för länge sedan ("Parfymen" har jag förresten också läst tidigare, för många år sedan) och vill minnas att de här två böckerna påminner en del om varandra. Huvudpersonerna har liknande förutsättningar, fast i Latours fall handlar det om oförmåga att känna smärta. Vallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia" känns också som den hör hemma i samma genre. Fast de här tre böckerna (och kanske "Dvärgen" av Lagerkvist som någon nämnde på Läsecirkelns träff) kanske ändå inte räknas som en egen genre.

Hungerhuset

2012-02-04T15:46:00.002+01:00

Hungerhuset: En spökhistoria
av Loka Kanarp och C/M Edenborg

Mamma är död, pappa sitter i fängelse och de båda barnen har hamnat hos fosterföräldrar som berömmer sig själva väldigt mycket över hur goda och uppoffrande de är som gör så att flickorna äntligen får ett riktigt hem. Men tonåringen Elsa trivs inte alls. Lillasyster Fredrike anpassar sig bättre och vill gärna vara till lags, men egentligen tycker hon inte heller om fosterföräldrarna. Under en påfrestande vuxenfest får Elsa nog och sticker ut i skogen. Fredrike följer med. I skogen finns ett ödehus som de har hört att barnen i trakten inte får gå till. Tydligen talar man helst inte om huset. Det blir spännande att utforska. Men när de kommer dit upptäcker de att huset hungrigt har väntat på att någon ska komma dit ...

Jag tycker egentligen bäst om den delen med systrarnas förhållande till de frånvarande föräldrarna och de stela fosterföräldrarna, men själva spökhistorien är också helt okej alltså. Och ödehus är ju aldrig fel. Det här huset har en extra spöklik stämning. Bra bra. Varför just det här huset har blivit "levande" förstår jag inte, men man måste kanske inte alltid få reda på allt.

Forsoning

2012-02-04T11:27:00.002+01:00

Forsoning
av Trude Brænne Larssen

"Forsoning" är den näst sista boken i serien Legdebarna och av titeln kan man nästan förstå att det ordnar upp sig lite i en gammal ovänskap? Men det händer också nya spännande saker. Karolines bröllop närmar sig, men mitt i alltihop gör hon något som kanske inte är så väl genomtänkt när hon tar med sig några "legdebarn" (fosterbarn) som behandlas illa på en gård i trakten. Nu måste de vuxna på gården Vik vara listiga för att dels rädda barnen från bonden som de är på legd hos, dels rädda sig själva undan rättsliga påföljder. Men det leder till att Karoline hamnar i en mycket obehaglig situation.

Marte är det av syskonen som det tidigast ordnade sig bra för när familjen på Vik hamnade i svårigheter. Medan de yngsta självklart hamnade på legd och de båda äldsta var gamla nog för att försöka klara sig bäst de kunde så fick den intelligenta Marte ett hem hos skolläraren och hans fru, och ett arbete som lärarinna för de allra yngsta skolbarnen. Läraren vill att skolan ska fortsätta drivas även när han blir för gammal, och därför ska Marte få en chans som hon tidigare bara har kunnat drömma om. Hon ska få gå på skola och bli lärarinna på riktigt. Fast nu är Marte inte alls säker på att hon vill åka. Det finns någon som hon inte vill lämna. Dessutom får lärarinnor inte gifta sig, och plötsligt har det börjat spela roll för henne.

Det är alltid spännande och underhållande att läsa en bok i Legdebarna. Synd att nästa bok, som jag håller på och läser nu, är den sista. Fast det ska förstås blir roligt att veta hur det går.

Det tråkigaste är att Trude Brænne Larssen inte tänker skriva fler böcker efter detta. Det kommer inte komma några fler bokserier av henne. Det är synd, för jag har tyckt om hennes böcker. Jag har ju förstås en kvar som jag inte har läst, Emilies tid, som hon skrev ihop med två andra författare.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"
10. "Heltedåd"
11. "Soldans"
12. "Flyktning"
13. "Smult farvann"

SUB-Aufbau

2012-02-01T19:54:00.002+01:00

Jag kan inte räkna min SUB på riktigt den här månaden heller. Har packat upp nästan alla de andra böckerna nu, men inte de i SUB:en. Men de har blivit fler, det kan jag säga. Min gissning är att det nu finns 1034 böcker i den där högen* med böcker som ska läsas alldeles strax. Jodå.

*Det är naturligtvis inte en hög. Just nu är det en okänt antal papperskassar, fulla av böcker som jag har tänkt mig är jättebra. Plus en och annan på stolen som får agera nattduksbord ett tag. Och under stolen.

En smakebit på søndag (vecka 4)

2012-01-29T10:43:00.006+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om du vill delta själv.

Jag läste ut en bok i natt, så jag har precis börjat på den boken jag läser nu. Det får bli en smakbit från första kapitlet.

Gravarna ser så hjärtskärande små ut. En kall kåre jagar under huden trots sensommarvärmen. Allt jag någonsin älskat ligger i en nygrävd grav. Var kommer det där citatet från? Mary Shelley? Det förföljer mig, det har det gjort ända sedan ... ja, i snart ett år. Hoppas jag slipper det nu. Nu när jag har gjort min plikt, satt upp en rejäl sten och tagit ett ordentligt avsked.
(Amanda Hellberg, "Tistelblomman", s.13)

För ett par veckor sedan tänkte jag på Amanda Hellbergs bok "Styggelsen", den första boken om Maja Grå. Undrar om det ska komma en tredje, tänkte jag sedan, och så kollade jag upp det. Och se, del tre, "Tistelblomman", hade precis kommit ut. Bara att klicka hem. Mer skräckmys till mig!

Tempelbranden

2012-01-28T13:09:00.004+01:00

Tempelbranden
av Catharina Ingelman Sundberg

"Tempelbranden" är bäst hittills i serien Släkten. Det är nog en fördel att välja författare som skriver historiska romaner även annars. Fast man kan ju aldrig veta, det kan säkert bli bra med författare som inte har skrivit historiskt tidigare. Jag läste att nästa del blir av Maria Gustavsdotter. Jag har inte läst något av henne, men hon skriver ju precis som Catharina Ingelman Sundberg historiska romaner. Det kan nog bli bra.

"Tempelbranden" i alla fall. Den utspelar sig i Uppland (väl? eller är det Sörmland?) under 1000-talet. Lilla Åsas familj håller fast vid sin hedniska tro, vilket inte är populärt bland många mäktiga män. Det kan hända att gårdar bränns ner och folk dödas. Och det händer. Åsa är den enda överlevande, och gärningsmännen tar med henne. Hon hamnar snart på den kristne stormannen Jarlabankes gård och växer upp som om hon vore hans dotter. Men Åsa vägrar låta sig kristnas. Hon minns sin familj och hur de dog, men det är viktigt att hålla det hemligt. Man vill egentligen inte ha några vittnen och det finns risk att gärningsmännen ångrar att de skonade henne.

Det trasslar till sig, så klart. Åsa kommer så småningom att hamna i en situation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur, eller ens om hon verkligen vill. Hedningarna blir färre och färre och det enda vettiga är kanske att bli kristen. Men hon tycker inte om att kristendomen ger kvinnor mycket sämre ställning. Och dessutom är hon ju asatroende och känner sig styrkt och tröstad av sin religion. Jag gillade att den aspekten av asatron togs upp. Annars tycker jag att böcker ofta skildrar blot och olika traditioner, men inte så mycket att det måste ha funnits någon sorts andlighet även i den religionen.

Något som jag saknar i serien är ett sammanhang mellan böckerna. Man märker knappt att huvudpersonerna är släkt. Någon person från föregående bok brukar nämnas lite snabbt, och det är väl ett par släktklenoder som skickas vidare genom genrationerna, eller hur? Men jag får egentligen ingen känsla av att det finns något band mellan huvudpersonerna i de olika böckerna, och borde inte det vara en av poängerna med att göra en serie som heter Släkten?

Tyska 2012

2012-01-28T12:05:00.003+01:00

Antal tyska böcker som jag har läst de senaste åren:

2001: 1
2002: 1
2003: 5
2004: 11
2005: 11
2006: 3
2007: 10
2008: 6
2009: 1
2010: 0
2011: 2

Har jag läst 10-11 tyska böcker vissa år?! Det kommer jag inte ens ihåg att jag har gjort. Det får ju de senaste tre åren att se extra dåliga ut.

I alla fall, jag skulle vilja ta mig upp till den nivån igen. Men samtidigt måste jag vara realistisk. Alltså tänker jag att jag ska försöka öka med (minst) en tysk bok per år. Så i år borde jag läsa (minst) tre böcker på tyska. Det borde jag klara utan att känna mig stressad över all måste-läsning.

Bokmoster har läst en tysk bok som jag också vill läsa. Och jag har ju läst Karen Duve förr, antagligen ett av de tidigaste åren som jag läste så himla mycket på tyska. Men ärligt talat behöver jag nog inte köpa nåt nytt för att få ihop tre tyska böcker. Det finns garanterat minst tre tyska i min SUB. Samtidigt är det ju bra för motivationen med något nytt ...

Jag bör alltså ha läst en tysk bok inom de närmaste tre månaderna. Tror inte detta ska bli såååå betungande.

Emma

2012-01-27T22:02:00.003+01:00

Emma
av Jane Austen

"Emma" var ju riktigt bra! Den är visserligen 200 år, men känns ändå modern. Seder och bruk är förstås inte moderna, och det märks så klart att det är en gammal bok, men det är något med den som gör att den inte känns så avlägsen i tid ändå. Det här är helt klart den Jane Austen-roman som har varit lättast att läsa av de som jag har läst. Den är roligast också.

Emma Woodhouse är en ung kvinna som visserligen är ganska sympatiskt, men också väldigt självsäker. Hon gratulerar sig själv till att ha gift bort sin guvernant (som inte behövs längre eftersom Emma är den yngsta i familjen och redan är tjugo år) så bra, och har vissa planer med att fortsätta med detta. Själv har hon bestämt sig för att aldrig gifta sig. Någon måste ju ta hand om den gamle fadern, som överdriver alla sina krämpor något kopiöst och avskyr all slags förändring. Att fröken Taylor numera är fru Weston ser han t.ex. som en stor olycka.

Det finns inga riktigt lämpliga vänner till Emma i området. Det finns ingen som är i hennes ålder och på samma nivå socialt och intellektuellt. Grannen, Mr. Knightley, är hennes jämlike, men han är mycket äldre och inte alls lika lättsam som Emma. Nu när guvernanten (som mer verkar ha varit som en väninna) har flyttat så umgås Emma mycket med en Harriet Smith. Harriet står under Emma i klass och är inte alls lika intelligent, men det passar egentligen Emma bra. Ingen vet vilka Harriets föräldrar är, inte ens hon själv. Hon är oäkta dotter till någon som uppenbarligen har råd att ge henne en utbildning (hon kommer kunna arbeta som lärarinna) och Emma är säker på att Harriets far måste vara en adelsman. Tur att Emma finns och kan hjälpa Harriet att passa in i de kretsar där hon hör hemma, alltså ungefär samma som Emma själv. Tidigare har Harriet ju haft ett alldeles för enkelt umgänge.

Persongalleriet är förstås mycket mycket större än så här. Man lär känna alla i bygden som har ungefär samma rang som Emma själv, och vad Emma tycker om dem. Hon har många åsikter och försöker agera äktenskapsmäklerska så gott hon kan. Själv tycker hon att hon vet bäst, men gör hon verkligen det? Betänk att hon är i tjugoårsåldern och kanske inte har hunnit bli särskilt förståndig än.

Enligt Wikipedia har Jane Austen skrivit att ingen utom hon själv skulle komma att tycka om hjältinnan i hennes nästa roman (alltså "Emma"). Fast det tycker jag nog att man gör. Det kanske är för att Emma har så många brister som boken känns modern? Ska man bara läsa en bok av Jane Austen så bör det nog ändå vara "Stolthet och fördom", men "Emma" är lättare att läsa.

Statistik 2011

2012-01-27T19:23:00.007+01:00

I år har jag inte varit så snabb med att ta fram statistik över förra årets läsning direkt. Men här är den. Ta-daa!

Antal lästa böcker: 249
Mycket mer än året före. Men det var snarare det året (2010) som var ovanligt, inte 2011.

Månad då jag läste mycket: Januari, 26 böcker.
Månad då jag läste lite: Maj, 15 böcker.

Språk:
Svenska: 157 (63 %)
Engelska: 77 (31 %)
Norska: 13 (5 %)
Tyska: 2 (1 %)
Jag borde egentligen läsa mer på norska. Varför gör jag inte det? Har massor som jag vill läsa.
Annars är jag ganska imponerad över att jag faktiskt har läst något på tyska i år. Visserligen inte mycket, speciellt inte om man vet att båda var mangaböcker med ganska lite text i. Men trenden har varit nedåtgående i flera år och 2010 läste jag inget på tyska över huvud taget, så det är åtminstone en förbättning. Men bra är det inte.

Jag delar upp topplistorna i seriealbum och andra böcker, helt enkelt för att serieförfattarna inte ska dominera helt. Sammantaget läste jag böcker av 164 olika författare eller "författarteam". Då räknar jag inte med novellsamlingar/antologier med massor av författare.

Dessa författarna läste jag flest böcker av:
1. Ester Ringnér-Lundgren* (11 st)
2. Trude Brænne Larssen, Margit Sandemo (7 st)
3. Holly Black** (5 st)
4. J.K. Rowling (4 st)

*Under pseudonymen Merri Vik.
**Här har jag lagt ihop hennes romaner (tillsammans med Tony DiTerlizzi) och seriealbum (tillsammans med Ted Naifeh).

Dessa författarna läste jag flest serier av:
1. Masami Tsuda (17 st)
2. Yoshiyuki Sadamoto/Gainax (8 st)
3. Gosho Aoyama (6 st)
4. Rumiko Takahashi (3 st)

Jag har faktiskt läst andra serier än manga, men tydligen inte så många av varje författare.

Let It Snow

2012-01-24T22:05:00.003+01:00

Let It Snow: Three Holiday Romances
av John Green, Maureen Johnson, Lauren Myracle

Självklart var även detta en bok som jag läste i julas. Det är en riktig julbok, med tre noveller som utspelar sig en extra snöig jul i en liten amerikansk stad.

Jubilee är bara på genomresa (att hon överhuvudtaget reser på jul beror på en mycket pinsam och mycket julrelaterad incident), men snön gör att hon inte kan ta sig vidare utan får tillbringa julen i en främmande stad. Hon känner sig väldigt ensam, speciellt som världens bästa pojkvän knappt svarar när hon ringer till honom. Men hon är inte helt ensam.

Tobin tillbringar julaftonskvällen med sina bästa kompisar medan hans föräldrar desperat försöker ta sig hem från en affärsresa för att tillbringa juldagen med honom. Fast själv bryr han sig inte så mycket om att det kanske inte blir någon traditionell jul med familjen. Han och kompisarna beger sig i stället ut på en vansinnesbilfärd i snöstormen. Men det är för ett gott ändåmål. En chans att umgås med cheerleaders! Bra att de kan prioritera ...

Och slutligen Addie, som är huvudperson i en berättelse som nästan blir lite åt A Christmas Carol-hållet. Okej, inte riktigt, men det kan ändå föra tankarna dit.

De tre novellerna är ganska fristående från varandra, men ändå ihopvävda på ett smart sätt. Och så är de väldigt roliga, alla tre.

Massor av snö, massor av humor och en del romantik. Jag var väldigt nöjd med mitt val av julläsning. Jag tror att det skrevs om "Let It Snow" i flera bokbloggar julen 2010, men jag minns inte vilka så här mer än ett år senare. Tack för tipset, den som känner sig träffad. :)

Disneys julafton

2012-01-23T20:46:00.003+01:00

Disneys julafton

Här kan ni se hur långt efter jag ligger med bloggandet. Naturligtvis läste jag den här lagom till jul, alltså för en månad sedan. Den passar bra att läsa till jul, men jag har inte så mycket att tillägga utöver det jag skrev förra gången jag läste den.

Jo, jag blev lite inspirerad till ett Disneymaraton. Efter jul såg jag och min syster tio Disneyfilmer av varierande årgång, från Snövit till Trassel.

En smakebit på søndag (vecka 3)

2012-01-22T23:03:00.006+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Idag kommer smakbiten sent. Det är mycket att göra i nya lägenheten. Jag har inte hunnit läsa så mycket den här veckan heller, och "The Suspicions of Mr Whicher", som jag gav en smakbit av förra söndagen, är ännu inte utläst. Men jag har gjort en paus i den för att hinna läsa månadens läsecirkelsbok och det är den ni får en smakbit av den här veckan.

"Omöjligt! Det är absolut omöjligt att ett spädbarn är besatt av Djävulen. Ett spädbarn är inte någon människa utan en förmänsklig varelse och äger ännu ingen fullt utvecklad själ. Följaktligen är ett spädbarn ointressant för Djävulen. Talar han kanske redan? Rycker det i honom? Flyttar han föremål i rummet? Utgår det en elak lukt från honom?"
"Han luktar inte alls", sade amman.
(Patrick Süskind, "Parfymen", s. 12)

Jag har läst "Parfymen" tidigare, men det var mer än tio år sedan. Jag tyckte inte särskilt mycket om den då, minns jag. Jag får se om jag gillar den mer den här gången.

Good Bones and Simple Murders

2012-01-18T21:08:00.001+01:00

Good Bones and Simple Murders
av Margaret Atwood

Nu var det nästan en månad sedan jag läste "Good Bones and Simple Murders", men jag vill minnas att jag hade trevligt med den. Fast det jag minns bäst är faktiskt att jag läste den på spårvagnen, och det kanske inte är ett så gott omdöme egentligen. Borde jag inte ha kommit ihåg novellerna bäst? Men de är så många och så korta. Flera av dem hänvisar till klassiska sagor minns jag. Kanske en av de böcker som man borde läst i mindre portioner? Det är roligt och smart dock, och inte alls fel att läsa på t.ex. spårvagnen.

En smakebit på søndag (vecka 2)

2012-01-15T09:32:00.005+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Jag håller på mycket med min flytt nu och det blir inte så mycket tid över för att skriva i bloggen. Men jag läser i alla fall lite. Igår började jag på en bok som handlar om ett verkligt mordfall i England år 1860. De lokala poliserna kunde inte lösa fallet och en detektiv från Scotland Yard skickades efter. Jonathan Whicher var en av de åtta första detektiverna i landet överhuvudtaget. Modernt polisarbete var något väldigt nytt. Det här fallet fick väldigt stor uppmärksamhet, och ska ha varit en av de avgörande faktorerna för att detektivromaner ser ut som de gör. Hittills har jag inte läst så långt, men jag tycker redan att jag kan rekommendera den till deckarfans.

Jag citerar ur inledningen:

A Victorian detective was a secular substitute for a prophet or a priest. In a newly uncertain world, he offered science, conviction, stories that could organise chaos. He turned brutal crimes - the vestiges of the beast in man - into intellectual puzzles. But after the investigation at Road Hill the image of the detective darkened. Many felt that Whicher's inquiries culminated in a violation of the middle-class home, an assault on privacy, a crime to match the murder he had been sent to solve.
(Kate Summerscale, "The Suspicions of Mr Whicher or The Murder at Road Hill House", s. xii)

En smakebit på søndag (vecka 1)

2012-01-08T17:23:00.003+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

"Vad hände med flickans familj?"
"De var avgudadyrkare och höll på med bloten. Bonden vägrade omvända sig så ..."
"Ni plundrar och bränner. Låt folk få ha sin tro." Fastvi vände ryggen åt sin man och visade med hela kroppen vad hon tyckte.
(Catharina Ingelman Sundberg, "Tempelbranden", s. 15)

"Tempelbranden" är den tredje delen i den historiska romanserien Släkten, där varje del skrivs av olika författare. Hittills har jag egentligen inte varit så väldigt imponerad av serien, men eftersom det är nya författare hela tiden så finns ju alltid chansen att nästa del blir bra. Den här har jag inte hunnit så långt i än. Just nu känns handlingen väldigt typisk för böcker som utspelar sig på den här tiden (1000-talet), men det kan ju hända något oväntat längre fram.

Utmaningar och hyllvärmare

2012-01-06T11:21:00.002+01:00

Det här är tiden då man brukar summera förra årets läsning och dess eventuella läsutmaningar och -projekt, och hitta på nya utmaningar för det nya året.

Jag kan tyvärr inte summera förra årets läsning än. All information finns på min dator, och min dator är nedpackad som allt annat. Nej, jag har inte laptop. De är så små. Jag kräver att få ha jättestora tangentbord som tål att jag skriver väldigt hårt.

Men jag hade ju en hyllvärmarutmaning 2011. Jag hade valt ut tolv böcker som hade stått olästa lite väl länge och målet var att läsa alla tolv under året. Det lyckades jag inte med. Fem stycken blev utlästa och en sjätte påbörjades, men jag bestämde mig för att lämna den till loppis oläst i stället. Det räknas också. Jag lyckades bara till hälften med utmaningen alltså. Det är ju alltid något ...

Utmaningar eller projekt 2012? Nej, tror jag skiter i det i år.

Rakt i plurret, Lotta!

2012-01-05T19:49:00.003+01:00

Rakt i plurret, Lotta!
av Merri Vik

I den här boken blir det stora förändringar i Lottas liv. Både hon och Giggi flyttar nämligen till Stockholm. Giggi för att påbörja sina läkarstudier (vilket hon gör med sådan entusiasm att Lotta måste tvinga ut henne på nöjen ibland) och Lotta för att jobba ett tag som sjukvårdsbiträde. Hon har ju alltid tänkt sig att bli journalist, men känner att hon också vill testa annat. Och så kan hon ju dela lägenhet med sin syster Malin, nu när den tredje systern Gerd har flyttat ut ur lägenheten de två har delat. Man får läsa en del om Lottas öden och äventyr på den vårdavdelning där hon jobbar, om de andra som arbetar där och om patienterna.

Lotta hinner också göra bort sig några gånger, så klart. Och hon lyckas också göra bort både Malin och Malins pojkvän Håkan. Det sistnämnda är inte utan betydelse för historien. Malin och Håkan har varit ihop i flera år, men han och Lotta har aldrig kommit överens. Lotta tycker inte att Håkan har särskilt många positiva sidor, men Malin har aldrig hållit med om det. Men den senaste tiden har Malin själv börjat se sidor hos Håkan som hon inte tycker om och hon har börjat ifrågasätta hela relationen. Jag kom knappt ihåg det här. Tydligen har jag inte fäst så mycket vikt vid det vid tidigare läsningar av boken. Jag har ju oftast inte läst böckerna i ordning heller, och då kanske Malin och Håkan-historien försvinner lite. De nämns väl inte ens i varenda bok.

Det här är annars en av de böcker som jag gillar bäst, tror jag. Kanske för att det finns så mycket nytt att berätta om, nu när Lotta hamnar i en helt ny miljö. Det är också en av de böcker där man märker att Lotta inte längre är en del av samtiden. Hon är ju sig lik från 50-talet och nu måste vi väl vara en bra bit in på 70-talet. Lotta försöker till exempel hitta en söt rosa blus, medan Stockholmsungdomarna har platåskor (styltskor, säger de, men jag gissar att det är nåt liknande eller samma sak) och försöker åla sig in i alldeles för snäva jeans (även om den trenden redan sägs vara ute i boken). Lotta ställer sig ganska oförstående till sådant.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"
31. "Heja Lotta!"
32. "Toppen, Lotta!"
33. "Fyndigt, Lotta!"
34. "Full rulle, Lotta!"
35. "Rena cirkusen, Lotta!"

En smakebit på søndag (vecka 52)

2012-01-01T19:31:00.007+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Roligt att Flukten fra virkeligheten-bloggen är tillbaka efter sitt jullov! :)

"I do not know what your opinion may be, Mrs. Weston," said Mr. Knightley, "of this great intimacy between Emma and Harriet Smith, but I think it a bad thing."
"A bad thing! Do you really think it a bad thing? why so?"
"I think they will neither of them do the other any good."
"You surprise me! Emma must do Harriet good; and by supplying her with a new object of interest, Harriet may be said to do Emma good. I have been seeing their intimacy with the greatest pleasure. How very differently we feel! Not think they will do each other any good! This will certainly be the beginning of one of our quarrels about Emma, Mr. Knightley."
(Jane Austen, "Emma", s. 27)

Gott nytt år! (SUB-Aufbau)

2012-01-01T11:15:00.002+01:00

Gott nytt år alla läsare! Jag hoppas att 2012 blir ett bra år på alla sätt och vis!

Jag har försökt räkna ut vad min SUB kan vara den här månaden, men eftersom alla mina böcker ligger nedpackade så kanske siffran inte är helt pålitlig. Men det borde vara 1022 böcker det här månadsskiftet. Det finns risk för att nästa månads siffra är lika opålitlig, men sedan ska jag väl ha fått upp böckerna i hyllor igen.

Jag håller på att flytta till Varberg med allt mitt pick och pack. Inte minst böckerna. Jag har säkert minst hundra bärpåsar fulla och ett antal lådor. Men Jan Myrdal verkar ju gå in för att bräcka mig. ;-) Jag hittar inte artikeln på nätet, men Hallands Nyheter skrev härom dagen om att Myrdal flyttar till Varberg med tusen lådor böcker.

Döden skall du tåla

2011-12-31T18:47:00.005+01:00

Döden skall du tåla

av Karin Fossum

I vanliga fall brukar Sejer och Skarre kopplas in när någon hittas mördad eller när dödsfallet åtminstone verkar onaturligt. Eller så har någon försvunnit. Men den här gången är det ett fall som egentligen verkar mycket oskyldigare. En bebis har sovit utomhus i sin barnvagn, och hittas badande i blod - någon annans blod. Och det är bara det första fallet av utspekulerade och makabra skämt som folk i området drabbas av. Ingen skadas allvarligt, men tryggheten försvinner. De drabbade inser att någon har bevakat dem, lärt sig deras vanor och lagt ner möda på att hitta på något som verkligen ska ge just dem en chock. Men vem skulle göra något sådant? Och varför?

Jag tyckte att "Döden skall du tåla" på många sätt var mycket obehagligare än en vanlig deckare, med ett mord eller ett par. Man har mycket mer distans till mord. Det händer i böcker och på TV, men mycket sällan i verkliga livet. Men det här, det skulle faktiskt kunna hända. Fossums deckare är ju också ofta mer sannolika än många andra deckare. Det är ingen som har suttit och klurat på det perfekta mordet, utan det är mer en rad olyckliga omständigheter som leder fram till att någon dödar någon annan. I den här boken är det ju till en början någon som ändå har funderat ut ett ganska perfekt brott, men det är ju inte alls mord det handlar om. Eller är det inte de sjuka skämten hon vill berätta om? För även här leder det ena till det andra.

Smult farvann

2011-12-27T19:27:00.002+01:00

Smult farvann
av Trude Brænne Larssen

Karolines syster Marte skulle egentligen ha konfirmerats förra året, men då blev det så mycket som kom emellan. Men är man inte konfirmerad så räknas man heller inte som vuxen, så den stundande konfirmationsdagen är verkligen efterlängtad. Familjen har bullat upp med mat och bjudit in släkt och vänner. Men nu ser det ut som om Marte inte kan konfirmeras det här året heller.

Samtidigt oroar sig Karoline för modern. Lina ser visserligen till att hon inte har ont, men hon är ändå väldigt trött och medtagen. Om det är något familjen Vik inte behöver så är det fler bekymmer och mer ansvar, men ibland går det bara inte att undvika.

Många spännande händelser här, men jag tycker ändå att det märks att serien går mot slutet. Det är fler saker som ordnar upp sig än nya bekymmer. Men det är fortfarande såpass mycket problem och konflikter att det är spännande. Och det är visst inte för sent för serien att ta en ny vändning. Det håller verkligen spänningen uppe. Det finns ju också ett kriminalfall som har funnits i bakgrunden hela tiden. Läsaren och huvudpersonen vet nog vem som ligger bakom, men kommer rättvisa skipas?

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"
10. "Heltedåd"
11. "Soldans"
12. "Flyktning"

Vad gör Marika?

2011-12-26T11:56:00.004+01:00

Flyttar.

Uppdateringarna i bloggen kommer vara väldigt sporadiska de närmaste veckorna. Jag bor hemma hos mina föräldrar, mina böcker bor i deras garage (alla finns där, men man kanske måste klättra över en motorcykel och igenom enVolvo PV för att komma åt de man vill ha) och min dator, den bor fortfarande i min gamla lägenhet. Den kommande veckan kommer jag att flytta ut de sista grejerna och städa, och sen ska jag komma i ordning i den nya lägenheten också.

Självklart läser jag böcker under tiden! Det kommer vara så mycket uppdateringar här i januari att hälften hade räckt. :)

Hoppas alla hade en riktigt god jul, fick många böcker och att böckerna som ni gav bort (vad ska man annars ge bort?) blev uppskattade.

The Future of Us

2011-12-20T22:02:00.002+01:00

The Future of Us
av Jay Asher & Carolyn Mackler

Hur väl minns man egentligen 1996? Vad man gjorde har man väl ett hum om, men hur såg tekniken ut? Vad fanns det för webbsidor? Jag hade internet hemma, men det var det långt ifrån alla som hade. I inledningen till "The Future of Us" står det att 1996 hade mindre än hälften av alla high school-elever i USA använt internet. En sak är i alla fall säker. Sommaren 1996 var det över sju år kvar till lanseringen av Facebook.

Sommaren 1996 är Emma Nelson sexton år och har just fått en dator i present av sin pappa. I USA var visst det enda man behövde för att koppla upp sig ett telefonjack och en CD-ROM från AOL. Grannarna bredvid skickar över sonen Josh med en AOL-CD-ROM som de har fått som reklam. Joshs föräldrar tycker att internet verkar skumt, men nu när Emma har fått en dator så vill hon kanske testa. Stämningen blir lite obekäm, för fram till ett halvår sedan var Emma och Josh bästa kompisar och var hemma hos varandra hela tiden. Men det hände något och efter det har de undvikit varandra.

När Emma har installerat AOL (detta tar så klart ett par timmar) så förväntar hon sig att få upp en AOL-startsida. I stället får hon upp något jättekonstig. En otroligt oöversiktlig och rörig sida med texten "facebook" längst upp, och det konstigaste av allt: en bild på någon som liknar henne men ser mycket äldre ut, har samma födelsedatum (år okänt) och heter Emma Nelson Jones. Jones? Emma är övertygad om att det är Josh som skämtar och har gjort något med CD-ROM:en. När hon visar Josh så är han också övertygad om att det är ett skämt, men han har absolut inte de kunskaper som skulle behövas. Det måste vara någon annan. Men vem? Och hur?

Emma blir mer och mer övertygad om att Facebook är på riktigt. Alltså en webbsida från framtiden. Då blir det extra jobbigt att Emma Nelson Jones, år 2011, inte alls verkar lycklig. Men om Emma ändrar något nu, innebär inte det att framtiden också förändras? Kanske kan hon göra så att framtida Emma blir lycklig? Men inser hon vilka konsekvenser hennes ändrade av samtiden får för framtida Emma? Och för framtida Josh?

Jätterolig idé verkligen, och väl utförd också. Egentligen är det väl en ungdomsbok, och för ungdomar måste ju 1996 vara för väldigt länge sedan. När de var bebisar. Säkert roligt att läsa om hur det var på den tiden, och inte konstigt att de behöver den korta inledningen om hur ovanligt internetanvändande var på den tiden och att Facebook inte fanns än. Det var ju inte så länge sedan, så vardagen liknar nutiden om det inte hade varit för teknikprylarna. En person i hela boken har mobiltelefon. Och telefonnummer kan man kolla upp i kataloger som finns på biblioteket. När man läser om det kommer allt tillbaka. Det är alltså den perfekta boken för den som är född under tidigt 80-tal eller tidigare, men som ändå läser ungdomsböcker.

Alberte og friheten

2011-12-19T21:42:00.001+01:00

Alberte og friheten
av Cora Sandel

Jag vet inte varför, men "Alberte og friheten" föll mig inte alls i smaken på samma sätt som "Alberte og Jakob" gjorde, och det tog ganska lång tid att läsa ut den. Kanske för att jag hade förväntat mig en helt annan miljö och handling. På något sätt har jag ändå undvikit att få reda på vad som händer i slutet, trots att det är många som har läst de tre böckerna om Alberte. Lite har jag väl råkat få reda på men långt ifrån allt märker jag.

Det har gått en del år sedan den förra boken om Alberte och hennes liv ser ganska annorlunda ut. Numera bor hon i Paris och rör sig i konstnärskretsar. Inga särskilt kända konstnärer förstås, men människor som är intresserade av konst och har ambitioner om att bli stora konstnärer. Alberte håller dock inte på med konst. Hon står modell för att få ihop pengar till det viktigaste och någon enstaka gång skriver hon en liten krönika (skulle man väl säga nu) för norska tidningar. Flera av hennes vänner klagar på Alberte inte gör någonting. Hon ägnar sig inte åt konst eller skrivande, jobbar inte med något, studerar inte något. Franska förstås, men hon är ju inte fransk och är inte särskilt efterfrågad som språklärare i Paris. I Norge hade det säkert varit en annan sak, men hon är inte intresserad av att återvända. I stället hankar hon sig fram, fryser och svälter, utan något särskilt mål. Här i Paris har hon visserligen en vänkrets, men det finns mycket av den ensamma flickan från "Alberte og Jakob" kvar.

Jag ska väl läsa den tredje boken också, "Bare Alberte", och hoppas att den kommer fånga mig mer än vad "Alberte og friheten" lyckades med. Men jag ska också säga att jag fortfarande inte var riktigt frisk när jag läste "Alberte og friheten", och det är en bok där koncentrationen kanske borde ha varit mer på topp.

Inu Yasha 40-42

2011-12-18T21:52:00.001+01:00

Inu Yasha 40-42
av Rumiko Takahashi

Åh, det är så irriterande när bokserier slutar översättas till svenska, om det nu är svenska man har börjat läsa dem på. Jag har ju vetat det länge när det gäller Inu Yasha. Jag har inte alls legat i fas med utgivningen. Del 42 var den sista på svenska, den kom ut i juni 2009 och efter det slutade man ge ut serien i Sverige. Nu är frågan - ska jag fortsätta på engelska eller inte? Jag tycker egentligen inte att det är en jättebra serie. Karaktärerna har inte alls gjort ett lika stort intryck som i t.ex. Ranma ½. Men jag vill ju ändå veta hur det går.

En annan konstig sak - kunde de inte avslutat med ett kapitel som var någon sorts avslut på en händelse? Det är tio kapitel i varje bok, vilket gör att det ibland slutar mitt i en strid. Som i t.ex. volym 42. Volym 41 slutade ju "vettigare" i så fall. Men jag antar att det var precis där som man bestämde sig för att projektets budget var slut.

- Inu Yasha 1
- Inu Yasha 2
- Inu Yasha 3
- Inu Yasha 4
- Inu Yasha 5
- Inu Yasha 6
- Inu Yasha 7-9
- Inu Yasha 10
- Inu Yasha 11-12
- Inu Yasha 13-14
- Inu Yasha 15-20
- Inu Yasha 21-22
- Inu Yasha 23-26
- Inu Yasha 27-30
- Inu Yasha 31-34
- Inu Yasha 35-37
- Inu Yasha 38-39

Kapitulera omedelbart eller dö

2011-12-18T21:43:00.000+01:00

Kapitulera omedelbart eller dö
av Sanne Näsling

"Kapitulera omedelbart eller dö" är en bra bok. Både rolig och sorglig samtidigt. Jag kan inte riktigt beskriva handlingen händer det något särskilt. Bästa kompisarna Mary och Lovely umgås med varandra, går i skolan, går på någon fest och Lovely har problem med sin panikångest och överhuvudtaget. Vänskapen blir komplicerad.

Det är mest sättet det är berättat på, och Marys och Lovelys vänskap och interna jargong, som jag fastnar för. Mycket bra. Rekommenderas till alla ungdomsboksläsare.

The Story of English in 100 Words

2011-12-16T21:24:00.002+01:00

The Story of English in 100 Words
av David Crystal

Intressant bok om hur det engelska språket har utvecklats genom tiderna. Väldigt populärvetenskaplig så klart, det är inte som om jag är någon expert på engelska. :) Man får historien bakom hundra utvalda ord i kronologisk ordning, från gamla ord som "and" (700-tal) och "riddle" (900-tal) fram till betydligt nyare ord som "twittersphere" (ja, när tror du?). Ofta är det roligt, och hela tiden lärorikt.

Kul också att ett ord som "mipela" är med. Det läste jag ju om alldeles nyligen i Ola Wikanders "Orden och evigheten".

Ethel & Ernest

2011-12-15T21:44:00.004+01:00

Ethel & Ernest: A True Story
av Raymond Briggs

"Ethel & Ernest" ar något helt annat än "Fungus the Bogeyman". Det här är ett realistiskt seriealbum om Briggs föräldrars liv tillsammans. Det börjar 1928 med att mjölkbudet Ernest och pigan Ethel lägger märke tillvarandra, och följer dem genom hela livet. Det handlar om vardagslivet, deras lycka över att kunna skaffa ett bättre liv än föregående generation, deras små meningsskiljaktigheter (Ernest tycker oftast att det är spännande med nymodigheter och framåtskridande, medan Ethel, som är några år äldre, gärna vill att saker och ting ska vara som förr) och glädje och oro över det enda barnet, som måste evakueras under kriget och som vuxen envisas med att studera konst och se ovårdad ut. Ett väldigt fint seriealbum. Det händer kanske inte så mycket, utan är mer små scener ur livet, men det måste ju inte vara en massa action hela tiden. Och man kan egentligen inte säga att det inte händer något eller att det inte är actionfyllt. Det är ju två personers liv det handlar om och det utspelar sig ju faktiskt delvis i London under blitzen.

Seriemagi

2011-12-14T21:47:00.000+01:00

Seriemagi - en handledning
av Gunnar Krantz

"Seriemagi" är både en riktig handledning i serietecknandets konst (tydligen utgiven i samarbete med bl. a. Göteborgs universitet) och en personlig berättelse om hur Gunnar Krantz själv upptäckte serier och tecknande. Det ser så enkelt ut, särskilt med Krantz teckningsstil, men så är det knappast i verkligheten. Men det är en uppmuntrande handledning, allt som behövs är övning och bra verktyg och så kan du också rita serier.

Flyktning

2011-12-13T19:12:00.001+01:00

Flyktning
av Trude Brænne Larssen

Jag kan tyvärr inte säga något om handlingen här. Det är för långt fram i serien och skulle avslöja för mycket. Men Marte har gjort något som gör att hon måste fly. Det är ju ovanligt att det är hon som gör något som inte verkar ogenomtänkt, men samtidigt är hon ju väldigt ung. Hon är inte ens konfirmerad än. Karoline och de andra i familjen vet inte vart Marte har tagit vägen eller varför hon är försvunnen. Men de anar.

Det är alltid någon ny och spännande vändning i Legdebarna, och typiskt nog slutar den också när det händer något dramatiskt. Nu måste jag läsa nästa del med en gång!

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"
10. "Heltedåd"
11. "Soldans"

Min salig bror Jean Hendrich

2011-12-12T21:01:00.001+01:00

Min salig bror Jean Hendrich
av Carina Burman

Den senaste boken som vi läste i Läsecirkeln, och som jag tyvärr inte kunde vara med och diskutera p.g.a. nära-på-lunginflammation. Vilket även romanens huvudperson har problem med, fast allvarligare och mer åt TBC-hållet. Han är Johan Henric Kellgren (stavning av namn var inte så standardiserad förr, och de säger Jean i boken) och dog av sin lungsjukdom, bara 43 år gammal. Men han hade redan hunnit göra sig ett namn som poet och var en av de första medlemmarna i Svenska Akademien.

I romanen har han nyligen dött, och en av hans vänner ska skriva förordet till kellgrens samlade verk. Men han vill gärna ha lite mer bakgrundsinfo och veta mer om tiden innan Kellgren blev känd och han själv lärde känna honom. Alltså ber han två personer nedteckna sina minnen av poeten, och det är de biografierna som den här romanen består av. Den ene skribenten är prästen Jonas Kiellgren, bror till Jean Hendrich. Den andra är köpmanshustrun Hedda Falk, som var Kellgrens nära vän och älskarinna. Men ingen av dem har vett att tiga om händelser som verkligen inte borde nämnas och som kastar en dålig dager över Johan Henric Kellgren. Alltså ska de båda skrifterna ha legat undangömda i ett arkiv i 200 år, fram till slutet av 1900-talet.

Jag tyckte bra om romanen. Jag gillar alla detaljer, som jag ju visserligen inte alls kan veta något om eller om de är realistiska, men som bidrar till 1700-talsstämningen. Men Burman skrev romanen kort efter att hon skrivit en doktorsavhandling om Kellgren, så hon lär ju veta mycket om ämnet. Att Carina Burman är så bra på att härma gammaldags språk, fast inte i större doser än att det fortfarande är lätt att läsa, gör ju också väldigt mycket för atmosfären. Det är nästan så att man kan tro på att det är skrivet på 1700-talet. Att det dessutom är en bok med mycket humor gör ju inte heller något. Jag är nöjd att jag äntligen fick en anledning till att läsa boken. Den har ju stått i hyllan i några år, sedan jag kom över den billigt på Ålidshemsbiblioteket.

Moab is my Washpot

2011-12-09T23:32:00.002+01:00

Moab is my Washpot
av Stephen Fry

Det har blivit mycket Stephen Fry på sista tiden. Dels lyssnar jag ju på Harry Potter-ljudböckerna som han har läst in, dels har jag fastnat för BBC-frågesportsprogrammet Qi som han leder. Dessutom har man ju sett lite Blackadder, lite Jeeves & Wooster, lite A Bit of Fry and Laurie och allt vad det kan vara. Småbarns-TV-programmet Pocoyo, om man är min brorson eller någon av hans föräldrar. Alltså tyckte jag att det kunde vara intressant att veta mer om vem Stephen Fry är. "Moab is my Washpot" är hans självbiografi, som handlar om de första tjugo åren av hans liv. Det utspelar sig alltså till stor del på olika internatskolor, för på den tiden, den platsen och i den samhällsklassen var det en självklarhet att pojkar skulle gå på internatskola. Det blir också något av ett försvarstal för den traditionen, mest på grund av att folk tydligen brukar reagera med att fördöma hela internatskolesystemet. I det nyskrivna förordet (boken kom ut 1997) så nämner Fry att så här många år efter att boken skrevs så verkar hans skolgång kanske väldigt gammaldags och Hogwarts-aktig.

"Moab is my Washpot" är en väldigt ärlig bok, och jag hade egentligen en mer positiv bild av Stephen Fry innan jag läste den. Han försöker inte direkt dölja eller ursäkta sina mindre sympatiska sidor, vilket i och för sig är ganska sympatiskt. Hans problem kan inte bero på hans uppväxt, för som han påpekar så hade hans lite äldre bror en i det närmaste identisk uppväxt, och han var väldigt välanpassad. Stephen däremot började redan som väldigt ung ljuga och stjäla, ofta utan att ens få fördelar av det verkar det som. Det verkar ändå som att det ska gå bra för honom. Han är ju intelligent och har en privilegierad uppväxt. Men han inleder ändå sitt vuxenliv med att begå ganska avancerade brott. Det avslöjas ganska tidigt i boken att det är så att det kommer gå, men det kom ändå som en överraskning. Nu måste jag läsa nästa del av memoarerna också. Det känns som att "Moab is my Washpot" slutar vid en punkt där det är svårt att sjunka lägre. Åtminstone om man inom några år ska hinna med att bli TV-kändis. Alltså borde "The Fry Chronicles" vara positiva och en framgångsberättelse. Fast är inte Fry också manodepressiv? Så kanske inte i alla fall.

Songs to Make You Smile

2011-12-08T16:01:00.001+01:00

Songs to Make You Smile
av Natsuki Takaya

En samling serienoveller av serieskaparen bakom Fruits Basket. Mest drama och romantik i skolmiljö, som kan påminna lite om Fruits Basket, men även en helknäpp version av Snövit. Ganska sött och roligt. Min favorit är serien om den onda Snövit.

Fungus the Bogeyman

2011-12-08T15:04:00.002+01:00

Fungus the Bogeyman
av Raymond Briggs

Barnbok eller vuxenbok? Lite av båda kanske. Jag läste "Fungus the Bogeyman" när jag var liten och hade ett vagt minne av den här lite udda, men bra, boken. Men vad var det den hette? Titlar och författare var inget man direkt lade på minnet som barn, om det inte var något som räknades som en klassiker och som man därför har påmints om genom åren. Det är ingen större risk att man glömmer av vad "Ronja Rövardotter" heter är vem som har skrivit den. Men "Illvätten Svampe" blev aldrig någon klassiker i Sverige. Men som tur är verkar den vara något av en klassiker i Storbritannien. Raymond Briggs är i alla fall ett känt namn. Så av en ren slump lyckades jag komma boken på spåren. Och den fanns så klart i Penguinutgåva, bara att beställa.

Jag förstår att jag gillade den när jag var liten. Det händer egentligen inte så mycket, men livet för en "bogey" beskrivs in i minsta detalj genom att man följer en helt vanlig bogey, Fungus, under en dag. Eller snarare under en natt. Bogeys tycker inte om dagsljus, utan är vakna nattetid. Jag älskade allt som beskrev annorlunda världar i detalj när jag var liten.

Bogeyvärlden, eller Bogeydom som den kallas, är väldigt lik vår egen, bortsett från att bogeys vill ha det mörkt, smutsigt, fuktigt och äckligt. Frukostgrapefrukten ska vara ordentligt rutten och möglig, och det är viktigt att smörja in sig med smuts och slem så att man inte torkar ut under nattens arbete. Fungus arbete består av att cykla upp till ytan (Bogeydom ligger i underjordiska tunnlar) och skrämma s.k. drycleaners (alltså människor, de som gillar att ha det torrt och rent). Bogeys tycker om att filosofera, men är inte så bra på det. De uttrycker sig mest i plattityder och felaktiga citat. De ogillar förändring. De har t.ex. gammalheter i stället för nyheter i sina tidningar, och egnagerar sig inte särskilt mycket i något. Men de är mycket lugna, fredliga och visar alltid hänsyn mot varandra, och framstår överhuvudtaget som mycket sympatiska.

Det som jag inte förstår att jag gillade som barn är att den lilla handling som finns mest är att Fungus har en medelålderskris. Medan han är uppe och skrämmer drycleaners och medan han cyklar hemåt (förbi olika intressanta företeelser i Bogeydom) så funderar han på vad som egentligen är meningen med livet. Är det inte mer än så här? Var det så intressant att läsa för ett lågstadiebarn? Men det kanske bara bidrog till att förstärka den dystra och märkliga stämning som vilar över Bogeydom. Det vill säga, det är inte en så märklig stämning när jag läser nu och förstår allt, men jag minns det som konstigare. Och det viktigaste för att jag skulle gilla "Illvätten Svampe" var säkert att det faktiskt är ett seriealbum! Alla serier var bra när man var liten, och speciellt sådana som "Fungus the Bogeyman" som faktiskt ÄR bra och fortfarande håller. Det kan man kanske inte säga om alla serier.

Att packa alla sina böcker

2011-12-07T20:47:00.004+01:00

Jag ska flytta. I verkligheten alltså, inte bloggen. Just nu håller jag på att packa ner alla mina böcker i papperskassar och flyttlådor (av den mindre sorten, man ska ju kunna lyfta dem också). Det går åt enormt många papperskassar. Hittills har jag fyllt 6 flyttlådor och ungefär 75 papperskassar. Finns det böcker kvar i hyllorna? Ja!

Men nu är papperskassarna slut och jag kommer inte åt hyllorna med t.ex. manga eller norsk kiosklitteratur, som är tillräckligt lätta för att packa i lådor. Någon har ställt en massa kassar i vägen. Vem kan det vara?

Men jag har nog ansträngt mig tillräckligt för idag. Jag är ju också konvalescent efter en nära-på-lunginflammation. Så jag varvar lite mellan att packa och att ligga dubbelvikt i en hostattack.

Av någon obegriplig anledning är inte min bokflytt sponsrad av Henning Mankell. Lite dåligt, va? ;-)

Darkside

2011-12-06T23:24:00.001+01:00

Darkside
av Belinda Bauer

Jonas Holly är den ende polisen i den delen av Somerset där han växte upp. Det är så lantligt det kan bli, och det händer inte mycket mer än att ett och annat får fastnar i någon buske. (Förutom att seriemördaren Arnold Avery begravde sina offer i trakten, men det var länge sedan nu. Det var vad Bauers förra bok, "Blacklands" handlade om.) Det är ett lugnt jobb för en äldre polis i slutet av sin karriär och egentligen inget för en ung man som Jonas. Han hade också tänkt sig något helt annat när han utbildade sig, men så blev hans fru svårt sjuk och han behövde ett jobb som inte var så krävande för att han skulle kunna lägga mer tid på att hjälpa henne.

Men plötsligt händer det något i lilla Shipcott! En äldre dam blir mördad i sin säng. Helt oförklarligt, eftersom hon var förlamad och knappt kunde kommunicera. Om det nu inte var någon sorts barmhärtighetsmord. Hur som helst så är det inte Jonas sak. Han är bara en village bobby, och mordutredningar sköts av riktiga kriminalare från Taunton. Normalt sett skulle väl ändå den lokala polisen få en roll i utredningen, med tanke på hans ovärderliga lokalkännedom. Men så jobbar inte kommissarie Marvel. Han anser att Jonas är en fullständig idiot, och det är inte utan att Jonas faktiskt känner sig som en idiot när folk frågar honom om utredningen och han inte kan svara. Han har också skuldkänslor för att han inte lyckades förhindra mordet. Är det inte hans jobb som village bobby att skydda människorna i trakten? Och så börjar de hånfulla lapparna dyka upp ... "Call yourself a policeman?"

Jag är lite osäker på vad jag tycker lösningen av fallet. Var det så det hängde ihop? Var inte det ett populärt knep i thrillers som jag läste på gymnasiet (oftast skrivna på 80-90-talet)? Är jag besviken? Lite. Men samtidigt så är det så himla snyggt gjort. Ledtrådarna som inte verkade leda någonstans ... Så klart de ledde hit! Jag förstod hur det hänger ihop innan det faktiskt avslöjades, men jag tror nog att det är avsiktligt att läsaren ska förstå precis då. Det ökade bara spänningen inför upplösningen.

Jag kan rekommendera både "Blacklands" och "Darkside". Man får en liten bonus om man läser dem i rätt ordning. Man får veta lite om hur det gick för några av personerna i "Blacklands", eftersom "Darkside" utspelar sig i samma lilla by några år senare. Det är inte så att de har några större roller här, men Jonas känner ju alla i byn.

Allrakäraste syster

2011-12-05T23:18:00.001+01:00

Allrakäraste syster
av Astrid Lindgren
Illustrerad av Hans Arnold

Plötsligt fick jag väldigt många exemplar av "Allrakäraste syster". Dels är det ju en saga i en sagosamling som jag har haft länge, men det man egentligen vill ha är ju bilderboksversionen. Den verkar ha kommit i nytryck för inte så länge sedan, eftersom bokhandlarna plötsligt började ha den framme, så då köpte jag den. Men jag fick den också i present nu när jag fyllde år. Men bättre att ha flera exemplar än inget.

Alla har väl läst den här boken, hoppas jag. Om Barbro, en vanlig flicka som inte får lika mycket uppmärksamhet som familjens nya baby får, och om Barbros tvillingsyster Ylva-Li, som är drottning i ett hemligt sagoland. Ylva-Li tycker mest om Barbro och Barbro är i hennes land och leker hela dagarna. Men det finns ett hot, för när Salikons rosor, som växer vid ingången till Ylva-Lis värld, vissnar så kommer Ylva-Li inte finnas mer.

Bilderna gör väldigt mycket för den magiska känslan i Ylva-Lis värld. Det är de man kommer ihåg. Och man bör ha läst boken när man är barn. Det är inte riktigt samma sak att läsa den som vuxen, och utan minnet av tidigare läsningar vet jag inte om man hade uppskattat den särskilt mycket. Jag har för mig att nästan alla sagorna i sagosamlingen "Nils Karlsson-Pyssling", där bland annat "Allrakäraste syster" ingår, handlar om ensamma barn och deras låtsaskompisar. Men det är inte lika magiskt när man inser att Ylva-Li och Nils Karlsson-Pyssling och allt vad det är bara är på låtsas. Precis som Nangijala och hela "Mio, min Mio" också lär vara. Ni vet den där tråkiga tolkningen att det bara är Skorpan och Bosse som fantiserar ihop det hela.

Tio fingrar lång

2011-12-04T20:15:00.001+01:00

Tio fingrar lång
av Jamil Mani

Ett charmigt och uttrycksfullt seriealbum utan ord. Det handlar om ett par vantar. Jo, det är roligare och mer spännande än det kanske låter.

En smakebit på søndag (vecka 48)

2011-12-04T12:58:00.007+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Men jag förirrar mig från marsbalen, där både Jean och jag spenderade för mycket och oklokt blandade malaga med rhenskt. När vi kommit hem, och Jean gått och lagt sig, talade vi en stund om den lyckade kvällen. Jean var allt lite förälskad. Han jollrade om mamsell Clewberg, och jag förmanade honom att tänka på hennes ställning.
"Tror du mig verkligen om att förföra en flicka av bättre klass, som tillika är min bäste väns syster?" minns jag att Jean förnärmat frågade och satte sig upp i sängen. Och det var just vad jag trodde.
(Carina Burman, "Min salig bror Jean Hendrich", s. 57)

Ännu en smakbit från en bok av Carina Burman, men den här gången från hennes debutroman, och inte från en av hennes deckare. Den här utspelar sig på 1700-talet och handlar om skalden Kellgrens liv, som det kunde ha berättats av hans bror och en av hans älskarinnor. Jag ska inte säga att jag har kämpat med boken i ett par veckor, för det är inte en bok som är jobbig att läsa. Däremot har jag kämpat med feber och inte orkat läsa så mycket åt gången. Det var också därför jag inte deltog med någon smakbit förra veckan. Jag läste ingenting på hela dagen.

SUB och läkarens ordination

2011-12-02T17:54:00.004+01:00

Jag är fortfarande sjuk, elfte dagen med feber idag, så jag gick till vårdcentralen. Läkaren sa åt mig att vila, dricka te och läsa böcker. :) Ja, och så fick jag ju antibiotika också (så det var nog tur att jag gick dit, det är ju inget man får i onödan), och det allra viktigaste var att jag gick raka vägen till apoteket. Sedan hem, vila, te, bok.

Faktiskt har jag ju inte läst särskilt mycket den senaste veckan. Jag tittar mest på TV eller så tittar jag bara rakt ut i rummet på ingenting. Så mycket energi har jag haft ... Men nu tycker jag nästan att jag redan känner mig bättre. Ska nog läsa lite i den där Carina Burman-boken jag håller på med. Doktorns order!

Igår skulle jag ha räknat SUB, men jag orkade inte. Men den är exakt lika stor idag. 1039 böcker.

Fallet Thurneman

2011-11-30T17:52:00.003+01:00

Fallet Thurneman
av Arne Sundelin

Det här är en roman om Sigvard Thurneman (efternamnet var taget och lär vara ett anagram av ordet Manhunter), som ledde den mystiska klubben Den Magiska Cirkeln, som sysslade med hypnos, yoga och, eh, en rad brutala rånmord under 1930-talet. De kallades också Salaligan efter att brotten hade avslöjats och det mycket märkliga fallet rullades upp.

Thurneman verkar ha varit rätt mesig, men lyckades ändå få makt över de andra medlemmarna, som ju trodde att han hade kunskap om magi och dessutom var representant för den internationella föreningen DMC. Det verkar dock som att den bara bestod av Thurneman och några få andra. Han var en väldigt udda människa av den här romanen att döma. Och han bedömdes ju också vara psykiskt sjuk, i motsats till de andra ligamedlemmarna. Bland annat ansåg han inte att det var fel att döda en människa, det var ju bara en förändring av dess tillstånd.

Boken känns nästan mer som en faktabok än en roman. Fast det är ju ändå en roman, så man ska väl inte lita på allt. Arne Sundelins bror Anders Sundelin har skrivit en bok om Salaligan som verkligen är en faktabok, "Den magiska cirkeln". Det kan säkert vara intressant att läsa den också, men jag tror nog inte att jag kommer att göra det. Så intresserad är jag inte av Salaligan. Om man bara ska läsa en av dem så vet jag egentligen inte vilken man bör välja. Jag valde i alla fall romanen. För att jag gillar romaner. Och jag var mer intresserad av hur Thurneman tänkte, och det kan man väl ändå inte riktigt veta. Men det kan ju ha varit så här.

Umbra

2011-11-28T23:39:00.000+01:00

Umbra
av Elin Fahlstedt

Ethel har vuxit upp på ett kloster. Tid och plats är lite suddigt. Det finns fotografier, men religionen som utövas på klostret verkar vara fiktiv. Alla säger att Ethel är föräldralös, men själv påstår hon att hennes pappa lever. Alla säger också att det är farligt för barn att vara ute när månen är röd, för då är barnätare ute och letar efter offer. Men det tycker Ethel är dumheter. Hon vill ut och undersöka, men prästerna kommer på henne och när hon flyr undan dem hamnar hon i en annan värld.

En snygg och spännande serie med sagokänsla. Speciellt imponerande att den är faktiskt är skriven som ett specialarbete på gymnasiet. Mitt specialarbete var kanske inte riktigt så här ambitiöst ...

Orkar inte läsa

2011-11-24T21:01:00.004+01:00

Nej, faktiskt inte. Har hållit på i flera dagar med Jessica Schiefauers "Pojkarna". Nu när den fick Augustpriset måste jag ju passa på innan biblioteket vill ha tillbaka den. :)

Jag har feber och hosta, fast inte att det är så illa att jag inte kan jobba. Alltid hittar man någon Alvedon längst ner i väskan eller i en skrivbordslåda. Men när jag kommer hem orkar jag bara sova och titta på TV.

Jag har flera utlästa, men icke ombloggade, böcker också. Blogga om dem? Näh! För jobbigt!

Orden och evigheten

2011-11-22T18:09:00.003+01:00

Orden och evigheten: Tankar om språk, religion och humaniora
av Ola Wikander

"Orden och evigheten" är en samling kortare texter (mest artiklar ur olika tidskrifter) av han som kan alla de där utdöda språken, ni vet. Här handlar det om allt från sumeriska språksnobbar till vackra programmeringsspråk. Det finns texter om hur man använder latin och gammaldags stavning, ofta felaktigt, för att förhöja stämningen i filmer och datorspel. Och att Nefertiti troligen inte uttalde sitt namn just så. Extremt märklig, extremt gammal fantasy! Belldandy i "Oh My Goddess!"! Klippdassar!

Det här är perfekt om man är lite språknördig av sig. Man behöver dock inte kunna massor av språk för att uppskatta "Orden och evigheten". Ofta handlar det ju dessutom om språk som man verkligen inte kan förutsättas ha förkunskaper i. Hurritiska någon? Åh vad jag tycker om att läsa det här, och åh vad jag gläder/plågar min omgivning med språktrivia nu.

Men det finns även debattartiklar i boken. Till exempel om hur man bara satsar på de "nyttiga" naturvetenskaperna på bekostnad av "onödig" humaniora, och varför det inte är bra. Jag ska försöka få en av mina kompisar att läsa boken eftersom Ola Wikander uttrycker tankar som jag tror att hon skulle hålla med om. Men hon tycker mest om att läsa brittiska deckare, så vi får väl se om jag lyckas.

En smakebit på søndag (vecka 46)

2011-11-20T11:26:00.006+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

He didn't want to hurt her. Only wanted her dead.
As he suffocated Margaret Priddy with her own well-plumped pillow, the killer felt a rush of released tension, like an old watch exploding, scattering a thousand intricate parts and sending tightly wound springs bouncing off into nowhere as the bounds of the casing broke open around him.
He sobbed in sudden relief.
(Belinda Bauer, "Darkside", s. 3)

Det kanske framgår av smakbiten så läser jag en deckare den här söndagen. Det handlar om den ganska unga och ganska känsliga polismannen Jonas Holly. Han hade egentligen tänkt söka in till en anti-terrorstyrka, men för att kunna ta hand om sin sjuka fru bättre blev han i stället "village bobby" i sin gamla hemby vid Exmoorheden. Lantligare kan det knappt bli. Jonas känner alla och alla känner Jonas.

Men så blir en gammal dam mördad. Jonas känner att han har brustit i ansvar, men han får inte ens vara med och utreda fallet. Ett team från staden, ledda av en osedvanligt bufflig kommissarie, tar hand om det fallet. Jonas har inte den specialkompentensen. Så nu känner han sig verkligen värdelös. Han måste gå omkring och t.ex. be folk att inte rasta sina hundar där det är förbjudet, samtidigt som en mördare går lös i hans distrikt.

Jag har bara hunnit läsa några kapitel men så långt är det väldigt bra. Det utspelar sig i Shipcott förresten, samma by där Belinda Bauers förra bok utspelade sig. Men de handlar om helt olika saker.

Ladies

2011-11-19T21:05:00.005+01:00

Ladies
av Johan Hakelius

Av någon anledning fastnade jag inte alls lika mycket för "Ladies" som för "Döda vita män". Varför vet jag inte. Förutsättningarna är ju de samma. I "Döda vita män" handlade det om excentriska brittiska män. I "Ladies" är det de excentriska brittiska kvinnornas tur. Men det är som att det inte är lika underhållande att läsa den här boken. Kanske är det så enkelt som att det här är en bok till i samma stil som den förra, och att idén kändes roligare första gången.

Men det finns mycket underhållande fakta i den här boken också. Om man är anglofilt lagd så är det inte fel att läsa "Ladies", men läs i första hand den tidigare boken.

Och precis som med "Döda vita män" tillåter inte Blogger att man har så många etiketter som skulle behövas för att tagga alla som det handlar om.

Bortom världen utanför

2011-11-19T10:26:00.001+01:00

Bortom världen utanför
av Hedvig Andersson

I början av "Bortom världen utanför" är det omöjligt att säga när handlingen utspelar sig. Det handlar om Flickan, som har levt hela sitt liv instängd i en jordhåla. Hon vet inte varför, och dessutom vet hon ju inget annat. Hon har inget språk, men man förstår att hennes avskildhet har någon rituell betydelse för människorna runtomkring. Det här skulle kunna vara allt från bronsåldern till framtiden till en fantasyvärld.

Så småningom får flickan komma ut ur jordhålan. På något sätt misslyckades det. Avskildheten var inte tillräcklig, man kunde inte hålla henne ren och opåverkad. Så får man läsa om livet i en något större värld, men även den är avskild från omvärlden och hårt styrd med hjälp av religionen. Flickan trivs inte. Det måste finnas något ännu större. Men hennes mor och bror vet hur det är ute i världen, och de längtar inte dit.

Genom att kapitlen har olika huvudpersoner, och att man ibland får ta del av Flickans familjs minnen, så får man en bild av vad som har hänt. Men trots att berättelsen på så sätt förankras i tid och rum så känns det ändå som att allt händer i en sagovärld. Fast det är ingen vacker sagovärld, utan en riktigt obehaglig sådan. Välskrivet och hemskt.

Zombies In Brighton!

2011-11-18T23:28:00.002+01:00

Zombies In Brighton!
av Ben Bailey

Mer Brighton! Hurra! Nu med zombies. Jag köpte den här pyttelilla boken (som en pixibok, och med ungefär samma omfång också) i en seriebutik i North Laine (stadens lite mer alternativa shoppingstråk). Gissar att det är någon lokal förmåga som har skrivit den. Det är en sån där bok där man hoppar till olika sidor beroende på hur man väljer att hantera olika situationer. Soloäventyr, verkar det heta. Eller bokspel.

Brighton är fullt av zombies! Vad gör du? Jag läste igenom ett par gånger och det verkar finns ungefär tre huvudsakliga sätt att ta sig igenom spelet på. Det finns i alla fall tre tänkbara slut. Alla är ganska korta, och för att det ska vara riktigt kul krävs nog viss lokalkännedom.

Sugar Rush

2011-11-18T23:17:00.001+01:00

Sugar Rush
av Julie Burchill

Kims mamma (Stella, som Kim kallar henne) har alltid varit udda, inte särskilt moderlig liksom, men hennes senaste infall var ändå extremt. Hon har lämnat man och barn för att flytta ihop med en ung rik kille i hans lyxvilla i Västindien. Kims pappa är deppig, men också lite ... nöjd?, och hennes lillebror uppför sig allmänt märkligt. Det blir inte bättre av att pappan tillkännager att han inte har råd att betala för Kims fina privatskola längre och att hon kommer få börja i den kommunala värstingskolan Ravensdene Comprehensive i stället. Hur ska hon, den lite töntiga medelklasstjejen, klara sig där?

Ganska okej, visar det sig. Åtminstone efter att hon blir kompis med Maria Sweet, a.k.a. Sugar, som är den tuffaste tjejen på skolan. Men Kim börjar misstänka att hennes egna känslor för Sugar inte bara är vänskap. Hon är nog kär i Sugar. Var det så himla lyckat? Speciellt, tycker ju jag, när Sugar inte ligger långt efter mamma Stella när det gäller självupptagenhet.

I Sugars sällskap händer det massor. Och som sig bör i en brittisk ungdomsbok så tar de extremt mycket droger. Och dricker alkohol typ hela tiden. Är det ens realistiskt? Så mycket?

Väldigt rolig bok dock. Och jag läste den ju mycket för miljön. Det utspelar sig i Brighton, där jag var på ett kort besök härom veckan. Jag bodde där under några månader för flera år sedan, och det var kul att se staden igen. Och roligt att läsa om den. Jag känner ju inte till alla platser, speciellt inte olika bostadsområden, men när de är i centrum vet jag hur det ser ut.

Det finns en bok till, "Sweet", som jag tror handlar om Sugar (men inte om Kim?). Och så finns ju "Sugar Rush" även som TV-serie. Där kan man nog få alla Brightonmiljöer man vill ha.

Krig eller fred

2011-11-17T21:29:00.002+01:00

Krig eller fred
av Silke Scheuermann

Berättaren är en kvinna som har en pojkvän, men samtidigt är nästan besatt av en kollega. Den ene lyssnar på henne och vill flytta upp. Den andre kan tänka sig att ha sex med henne och att prata om sig själv. Naturligtvis är det "fel" man som hon är mest kär i.

Jo, men den här novellen tyckte jag också var helt okej. Bra att inte alla de tyska novellerna var jättesvåra. De två första (som jag läste) ur Novellix tyska fyra förstod jag mig ju inte alls på. Men alla de tyska känns väldigt tyska på något sätt. Det känns som att det är en klar skillnad på dem och de fyra svenska Novellix-noveller som jag har läst tidigare. Kanske är det något med att originalspråket liksom lyser igenom. Kanske är det att de tyska författarna ställer högre krav på sina läsare.

Nödvärn

2011-11-17T19:52:00.000+01:00

Nödvärn
av Ferdinand von Schirach

Hurra, en tysk Novellix-novell som inte är lite för svår! Ferdinand von Scirach är jurist och hans noveller lär vara inspirerade av verkliga rättsfall. I det här fallet blir en försynt man hotad av två ligister. Men sedan går det inte som ligisterna hade tänkt sig. Det hela berättas av den advokat som kallas in för att ta hand om det rättsliga efterspelet.

Jag gillar det här, och de TVÅ novellsamlingar av von Schirach som ska komma ut på svenska under hösten hamnar genast på den mentala önskelistan.

Eva - Asbesthjärtan

2011-11-16T23:59:00.006+01:00

Eva <3 Asbesthjärtan
av Tinet Elmgren

Jag vet inte hur jag ska skriva titeln. Ska hjärtat vara med? Det är med i den där lilla texten med tryckår och grejer i början. Förresten, varför har jag aldrig sett det här seriealbumet förrän på årets bokmässa trots att utgivningsår tysdligen är 2009?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av "Eva <3 Asbesthjärtan". Jag har inte läst särskilt mycket av Tinet Elmgren tidigare, och när jag var inne på hennes hemsida häromveckan så kändes hennes fiktiva värld mycket invecklad. Men man hade säkert kommit in i den om man hade läst lite av serierna. Antagligen har världen utvecklats och blivit mer detaljerad under många år. Serierna om Eva verkar vara en sorts spin-off till Elmgrens webbserie Driftwood. Eva är statligt prostituerad i en storstad i ett kinesiskinspirerat land. Hon gör också som hon vill och ibland kan det bli tvunget att döda någon. Eller kanske ett tiotal människor.

Kanske en skum mördare, eller en maffiamedlem eller ett störigt moppegäng. Hennes timide pojkvän, brevbäraren Ting Yay, kan alltid fås att städa upp efter eventuella mord. Fast ibland vaknar Eva upp bredvid lik som hon är ganska säker på att hon inte har mördat själv. Mystiskt. Vem kan ligga bakom?

Jag gillade det här mycket! Så kul med den här världen och Eva och den överdrivet våldsamma handlingen. Fast ibland är det mer vardagligt också, eller lite knäppt och gulligt. Jag kanske skulle börja läsa Driftwood.

The Daughter of Time

2011-11-13T20:55:00.002+01:00

The Daughter of Time
av Josephine Tey

Om jag har förstått saken rätt så var Josephine Tey (egentligen Elizabeth Mackintosh) en av de stora deckardrottningarna som var ungefär samtida med Christie och Sayers. Men hon skrev ganska få böcker och dog relativt tidigt, och ingen av hennes böcker översattes till svenska under hennes livstid. De flesta verkar ändå ha kommit ut på svenska, men några år senare. Just den här heter "En gammal skandal" på svenska.

"Daughter of Time" var den sista bok som Josephine Tey gav ut innan hon dog 1952, och den enda av hennes böcker som jag har läst. Hennes detektiv, kommissarie Alan Grant, löser tydligen fall i flera av de andra böckerna och då gissar jag att det är mer traditionella fall. Här ligger han på sjukhus efter att ha skadat sig under en ingripande och har enormt tråkigt. Hans glamourösa skådespelarväninna Marta Hallard hittar på en aktivitet åt honom. Hon tar med sig porträtt på historiska personer som det finns något mysterium kring. Någpn för Grant att klura på medan han är sängliggande.

Men det ansikte som drar till sig hans intresse är ett som hon egentligen bara hade med som bakgrundsinfo kring ett annat fall. Grant är säker på att det tillhör en ansvarsfull och ädel man, och blir chockad när han får veta att det är ett porträtt av monstret Rickard III. Han som mördade de två små prinsarna i Towern. Det är inte ett mysterium, det är ett historiskt faktum. Eller är det verkligen så? Alla verkar veta precis hur mordet på barnen gick till, det står ju i historieböckerna. Men vilka källor baserar de sig på? Grant börjar nysta i fallet, men god hjälp av en av Martas bekanta som forskar på British Museum.

En deckare som inte innehåller så myclet action egentligen. Grant är sängliggande och morden inträffade för många hundra år sedan. Men det är ganska spännande ändå. Fast mer att det är intressanta resonemang än att det händer så mycket. Grant och de andra har förresten mycket mer personlighet än många andra personer i deckare från den här tiden, tycker jag. Diskussionerna är kvickare och jag har väl knappt läst något med mer sarkastiska utredare. Roligt.

En smakebit på søndag (vecka 45)

2011-11-13T12:19:00.004+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Förra söndagen var jag inte med eftersom jag var i London då. Men nu är det en helt vanlig söndag och jag är hemma och läser lite och planerar att göra en uppryckning i köket om en stund.

Flickan sträckte armarna högt över huvudet för att räta på ryggen, och det var då hon kände det.En känsla hon aldrig känt förut, från utanför. En vindpust mot fingertopparna.
(Hedvig Andersson, "Bortom världen utanför", s. 11)

Jag har inte kommit särskilt långt i boken än, men den beskriver en väldigt annorlunda tillvaro. Flickan, som nog inte är särskilt gammal, har tillbringat hela sitt medvetna liv instängd i en mörk jordhåla. Hon får mat, men har väldigt lite kontakt med andra människor och har till exempel aldrig lärt sig tala. Det hela verkar ha någon sorts rituell betydelse för folket i området. Det ska bli spännande att se vad som händer.

The Best A Man Can Get

2011-11-12T21:45:00.003+01:00

The Best A Man Can Get
av John O'Farrell

Det är roligt när man äntligen läser någon second hand-pocket, som man har köpt för att "varför inte?" och som har stått oläst i hyllan i många år, och den är riktigt bra. "The Best A Man Can Get" visade sig vara en sådan.

Michael Andrews delar en lägenhet i London med tre andra ungkarlar. De har spontana triviatävlingar och går ibland varandra på nerverna men möjligheten att vara ostörd i sitt eget rum finns alltid. Michael har specialinrett sitt rum för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt i sängen. TV:n står bra till. Bredvid sängen finns ett litet kylskåp och så klart brödrost och vattenkokare. Han får t.o.m. morgontidningen levererad till fotänden av sin säng! Emellanåt jobbar han lite, men inga längre stunder.

Men när helgen kommer lämnar han lägenheten och tar Northern Line till ett trevligt villaområde på andra sidan Themsen. Här har han hus, fru och två småbarn som alltid är glada att se honom. Hans fru tror att han jobbar häcken av sig under veckorna och inte hinner komma hem. Och Michael låter henne tro det. (Han har inte heller berättat för killarna i lägenheten att han har fru och barn.) Han kan ju inte direkt tala om att han tycker det är tråkigt och utmattande med småbarn. Men hur länge ska han lyckas dölja sitt dubbelliv? Antagligen inte så länge, med tanke på de allt skarpare formulerade breven från banken, som tycker att han borde börja betala av huslånet igen.

Det låter kanske som om Michael är självisk och otrevlig, men han är riktigt sympatisk faktiskt. Men han har vissa dåliga egenskaper, som t.ex. att sticka huvudet i sanden när en katastrof som han själv har orsakat är på väg. Det här kan ju inte gå väl. Men det är samtidigt väldigt kul. Även om situationen snarare blir hemsk efter ett tag så är detaljerna och formuleringarna otroligt roliga. Jag satt och skrattade högt flera gånger, och läste upp särskilt roliga stycken för min syster. Om du inte redan har gjort det, så läs den här boken.

Klona mig långsamt älskling

2011-11-11T23:22:00.001+01:00

Klona mig långsamt älskling
av Henrik Lange

"Klona mig långsamt älskling" är mycket långt från de snabbversioner av böcker och filmer som Henrik Lange är mest känd för. Det här är enskilda teckningar som visserligen kan ha en humoristisk poäng, men mest är märkliga. Mycket aliens och brinnande kaniner och en hel del teckningar av rum. Speciellt.

England och illvättar

2011-11-09T22:44:00.004+01:00

Att jag inte har uppdaterat på ett tag beror på att jag har varit i England. :) Lyckades faktiskt begränsa mig till att bara köpa de här fem böckerna.

Det syns inte så bra på bilden, men den bakersta boken är ett seriealbum - "Ethel & Ernest: A True Story" av Raymond Briggs. Raymond Briggs som är väldigt aktuell varje jul (det är jul nu, av reklamen att döma) eftersom den tecknade filmversionen av en av hans böcker tydligen visas på TV då. Jag har inte hunnit läsa "Ethel & Ernest" än, men jag bläddrade i den och såg den inte lite bekant ut i stilen? Lite enkelt googlande och jodå, Raymond Briggs har också skrivit en barnbok (eller snarare ett seriealbum för barn) som heter "Fungus the Bogeyman". Eller "Illvätten Svampe" på svenska. Det är en bok som jag läste när jag var liten och har försökt leta reda på i flera år. Det enda jag hade att gå på var att det handlade om några Shrek-liknande varelser som kallade varandra "läsking" i stället för älskling. Inte tillräckligt mycket information ... Det är nackdelen med att låna på biblioteket när man är liten. Hur ska jag komma ihåg en boktitel i 25 år om jag inte har den hemma?

Nu är "Fungus the Bogeyman" beställd från en internetbokhandel nära mig. :)

Någon som kan hjälpa mig med en annan bok som jag letar efter? Den handlar om några barn som av någon anledning ska bo ihop, troligen är de styvsyskon. En äldre flicka (säkert 11-12 år) påstår att hon är häxa och att de andra barnen också ska bli det. Viktigt är att ett av plaggen i ens häxutstyrsel är stulet. Själv har hon snattat sina strumpbyxor. Jag tror att ett av barnen heter Blair. Ni förstår svårigheten med att försöka googla fram nåt va?

Soldans

2011-11-03T07:00:00.001+01:00

Soldans
av Trude Brænne Larssen

Det är en del som har ordnat sig för Karoline och syskonen nu. Det ser man väl nästan på den glädjefyllda omslagsbilden. De är tillsammans, de flesta av dem i alla fall, och de behöver i alla fall inte oroa sig för att frysa eller svälta längre. Och folk har så smått börjat acceptera Karoline igen. Kanske var man för snabb med att döma henne förra året.

Men det finns andra skäl till oro. Modern är inte frisk. De har inte märkt det så väl eftersom hon är så förvirrad och i det närmaste dement, men nu blir det uppenbart att hon också är kroppsligt sjuk. Och alla, även Karoline, har ju någon som är på Lofotenfiske, och därifrån kommer det fruktansvärda bud efter en svår storm. Flera hundra män har omkommit. Är Karolines Aksel bland dem?

Dessutom plockas en tråd från tidigare böcker upp. Odjuret, han som våldtar och dödar kvinnor i trakten, är igång igen. Karoline har en misstanke om vem det är, men om hon säger något vet hon att hennes familj kommer få stora problem. Men om hon tiger om vad hon vet, är det inte hennes ansvar att våldtäktsmannen får härja fritt?

Den biten av berättelsen hade jag nästan glömt bort. Böckerna utspelade sig länge på en annan ö, Bliksvær, där de minsta syskonen var "på legd" och Karoline försökte hanka sig fram bäst det gick, och där såg man förstås aldrig till Odjuret. Det blir spännande att se hur den delen av berättelsen kommer utveckla sig.

Slutet av boken är en rejäl cliffhanger, så det dröjer väl inte länge förrän jag läser nästa. Alla böckerna i serien (15 delar) har kommit ut nu, så man måste egentligen inte vänta på fortsättningen.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"
10. "Heltedåd"

Och så var det dags att räkna igen

2011-11-01T22:02:00.002+01:00

1047 böcker i min SUB idag. Jag skulle inte ha gått på biblioteket häromveckan ...

Harry Potter and the Goblet of Fire

2011-11-01T21:41:00.003+01:00

Harry Potter and the Goblet of Fire
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

I den fjärde boken om Harry Potter får eleverna på Hogwarts till sin bestörtning reda på att det inte blir något skolmästerskap i quidditch det här året. I stället kommer det vara ett annat stort evenemang på skolan, nämligen the Triwizard Tournament. Det är en tävling mellan en representant vardera från tre trollkarlsskolor - Hogwarts, franska Beauxbatons och Durmstrang, som verkar ligga någonstans i nordöstra Europa.

De tävlande är noga utvalda på magiskt vis, men något går ändå fel och fyra tävlande väljs ut. Först en från varje skola, och sedan ytterligare en från Hogwarts. Harry Potter så klart. Många av de andra eleverna är avundsjuka på honom, och anser att han har fuskat. Men de mer erfarna trollkarlarna misstänker att någon har anmält Harry för att skada honom. Tävlingsgrenarna är alldeles för svåra och riskabla för en fjärdeårselev som Harry. Men har man blivit utvald så är det bindande, och Harry måste tävla.

Det är ett bra beslut av Rowling att ersätta quidditchmatcherna med något annat i den här boken. Även om man vill att Harry Potters värld ska vara den gamla bekanta så är det inte fel med lite variation heller.

Serien blir också avsevärt mörkare. I början av boken, under världsmästerskapen i quidditch, står det klart att Lord Voldemort fortfarande har många anhängare, och även om de har blivit friade i domstol så betyder det inte att de har givit upp sin gamla övertygelse. Men vill de egentligen att Lord Voldemort ska återvända? De har ju trots allt svikit honom för att kunna fortsätta leva ett bekvämt liv, medan många andra hamnade i det fruktade fängelset Azkaban och Voldemort själv försvann.

Oj, vad jag hade glömt många detaljer i intrigen! Så även om jag kom ihåg mycket av det som hände (några saker kan man knappast glömma) så var det massor som kändes helt nytt. Jag har väl bara läst den här boken en gång tidigare, så ...

Harry Potter:
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone
2. Harry Potter and the Chamber of Secrets
3. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Brighton, A Very Peculiar History

2011-10-31T22:48:00.000+01:00

Brighton, A Very Peculiar History - With Added Hove, Actually
av David Arscott

Eftersom jag ska åka till Brighton ganska snart tänkte jag att det kunde vara kul att läsa på lite. Om man inte alls har varit där eller planerar att åka dit är väl den här boken mindre relevant.

Antagligen finns det bättre böcker om Brightons historia. Inte för att jag tror att uppgifterna här är felaktiga - författaren har skrivit fler, seriösare, böcker om Brighton och Sussex - men det är ju knappast en djupdykning i historien. De viktigaste och mest underhållande sakerna har valts ut, och så har det formulerats på ett väldigt ohögtidligt sätt och illustrerats med roliga teckningar. Man får reda på en del, och så slår författaren hål på myten att Brighton bara var ett litet fiskeläge innan överklassen började semestra där. Det var tydligen en av de största städerna i Sussex redan innan.

Snabbläst och smårolig bok om man är lite lagom intresserad, men annars ska man väl antingen strunta i att läsa om Brighton helt och hållet eller läsa en mer ambitiös bok.

En smakebit på søndag (vecka 43)

2011-10-30T10:31:00.006+01:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Jag läser samma bok som förra veckan. Det är en ganska tjock bok ...

Det var ett och ett halvt år sedan Margaret hade haft sin debutantbal, men hon visste redan att göra det mesta av såväl sin skönhet, som sina entréer.
Ian Campbell stelnade till, fick något eldigt i blicken och sade beslutsamt till sitt sällskap: "Den där flickan ska jag gifta mig med en dag." Det skulle vara en mycket romantisk historia, om det inte vore för att Campbells sällskap bestod av hans dåvarande hustru, Janet Aitken, dotter till tidningsmagnaten lord Beaverbrook.
(Johan Hakelius, "Ladies" s. 179)

En tyst minut

2011-10-29T23:44:00.001+02:00

En tyst minut
av Siegfried Lenz

Jag gjorde misstaget att börja på "En tyst minut", månadens läsecirkelsbok, för sent. Ja, det var väl inte första gången. Jag tänkte att en bok på bara hundra sidor läser jag ut hur lätt som helst på två kvällar. Men den var inte riktigt så lättläst, så det blev stressläsning sista kvällen. Och det är en bok som nog skulle ha lästs med mindre tidspress och mer eftertanke.

En artonårig gymnasist, Christian, och hans engelsklärarinna, Stella, har ... att säga ett kärleksförhållande är att säga för mycket. Det hinner inte gå särskilt långt och Christian verkar lägga mer i det än vad Stella gör. Hon är några år äldre (kanske 25, kanske 30) och han är för ung för att riktigt förstå henne. Redan på första sidan får vi veta att Stella är död. Christian är på minnesstunden som man håller för henne i skolan och tänker tillbaka på de få gånger han träffade henne utanför skolmiljön.

Jag gillade miljön. En liten stad vid havet, Östersjön antar jag. Allting kretsar kring havet. Man fiskar, seglar, simmar. Christian hjälper sin pappa i företaget. De bygger en vågbrytare. Man har en festival i staden, där en av höjdpunkterna är att en havsgud. Jag tror att berättelsen ska utspela sig någon gång på 50-60-talet, men det är som att det kunde vara nästan när som helst.

Det är något med boken som känns väldigt tyskt. Det måste vara språket. Även om jag läste den på svenska (jag bedömde att den skulle vara för svår för att läsa på tyska, och det hade jag nog rätt i också) så märks det att det är just tyska den är översatt från. Eller tycker jag bara det för att jag vet att det är så?

Loranga, Masarin och Dartanjang del 1

2011-10-27T19:58:00.002+02:00

Loranga, Masarin och Dartanjang del 1
av Sara Olausson
efter Barbro Lindgrens böcker

Jag har aldrig riktigt förstått mig på "Loranga, Masarin och Dartanjang". Jag har för mig att det gick på TV när jag var liten. Antagligen var det ett sånt program där de visade upp bilder samtidigt som boken lästes upp. Men det var bara för konstigt. Jag uppskattade nog inte riktigt det absurda som barn. Men det kan ju också ha haft något med hur det presenterades på TV att göra. Jag kommer inte riktigt ihåg hur programmet var. Nu när jag kollar upp det verkar det ha varit en märklig dockfilm. Det skulle ju kunna förklara en hel del ... Det är bara det att den inte alls känns bekant, medan bilderna i Sara Olaussons serier ser ut precis som jag har tänkt mig karaktärerna hela tiden. Har jag ändå läst boken?

Serien är färgglad och fin. Numera tycker jag bara att historien är smått galen, men inte att den är obehaglig eller nåt. Kanske blir personerna också mänskligare som teckande än som dockor. För jag tror inte att Sara Olausson har ändrat något i handlingen eller personligheterna. Jag tror att hon är väldigt trogen originalet och verkar i samma andra. Tydligen är hon systerdotter till Barbro Lindgren, så hon känner dem nog väl.

Det är ju väldigt mycket en barnserie, så jag kommer nog inte läsa kommande delar. Jag var mest nyfiken på hur "Loranga, Masarin och Dartanjang" blev i det här formatet och så tyckte jag att jag kanske borde ha ett visst hum om dem. Mina barndomsminnen av böcker och TV är inte att lita på.

Kan jag rekommendera det här till barn trots att jag inte förstod mig på Loranga och Masarin när jag var liten? Ja, jag tror det. Åtminstone seriealbumet och troligen böckerna också. Kanske var jag FÖR liten. Jag förstod nog inte att de knäppa grejerna skulle vara roliga, utan tyckte bara att det var obegripligt.

Gubben kom!

2011-10-26T22:05:00.003+02:00

Gubben kom!
av Gösta Gustaf-Janson

Gösta Gustaf-Janson är väl inte särskilt läst numera? (Om det nu inte var han som var Bo Balderson, som det finns teorier om.) Bortsett från att en av medlemmarna i min läsecirkeln verkar ha plöjt större delen av Gustaf-Jansons författarskap. Det är förstås av honom som jag har lånat den här boken, som är Gösta Gustaf-Jansons memoarer. Det skulle nämligen finnas ett kapitel om en minnesvärd och lite tragisk fest hemma hos Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel i den.

Eftersom "Gubben kom!" inte var avskräckande lång med sina cirka 200 sidor så läste jag hela boken. Lite konstigt blev det eftersom det här tydligen är den andra av Gustaf-Jansons memoarböcker. Det finns en tidigare som handlar om hans barndom. Kändes som om jag hade missat lite information. Den här boken behandlar ungdomstiden (ungdom är man väl till åtminstone 35?), som också var den tid då han bestämde sig för att bli författare och gav ut sina tidigaste böcker. Titeln syftar på en annan boktitel, genombrottsromanen "Gubben kommer". Jag har förstås ingen koll alls på alla de här böckerna han skriver om. Men det finns ändå en hel del intressanta saker och roliga anekdoter i memoarerna. Jag tycker att man får veta mycket om hur Gustaf-Jansons personlighet var (och det spelar inte så stor roll om man inte har läst hans andra böcker), om tiden (20-30-talet) och om umgängeskretsen, som är ganska intressant. Han var ju till exempel nära vän med Sven Stolpe, även om de senare blev ovänner. Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Stolpe heller, men hans namn dyker ju upp ganska ofta även numera.

Jag blev förresten inte besviken på stycket om Agnes von Krusenstjerna. Det var kanske inte så långt, men jag fick ändå en lite annan och mer levande bild av hur hennes liv kan ha sett ut. På den här festen som det berättas om får hon nämligen någon sorts sammanbrott och hennes man vet precis hur det ska ordnas praktiskt och sätter genast igång med att ordna de intyg som behövs för att hon ska få komma till en klinik. Det här har han gjort förr, märker man.

Jag har läst en av Gösta Gustaf-Jansons romaner också, men jag föredrar nog memoarerna. Man kanske borde läsa fler memoarer i största allmänhet? På slutet av boken verkar det som om minst en del till är planerad i memoarserien, men jag antar att Gustaf-Janson hann dö innan den blev klar. Den gavs i vilket fall som helst aldrig ut.

Med andra ögon

2011-10-24T20:25:00.002+02:00

Med andra ögon
av Li Österberg

"Med andra ögon" är ett album som samlar fem av Li Österbergs serier. En av dem, den fina syskonskildringen "Du fattar ingenting", har jag läst tidigare men den tål att läsas om. Den och den andra av de längre serierna i albumet - "Theia Mania" - är de serier som jag gillar bäst här. Båda handlar om någon som är lite udda och inte riktigt passar in i världen. Vid närmare eftertanke är det precis det som alla serierna handlar om. Sedan kan det udda hos personerna bero på att man helt enkelt gillar att gå i egna tankar, att man som Malin i "Theia Mania" kanske har (odiagnosticerad) aspergers eller att man är ... besatt? hemsökt? Det är så olika, det där.

"Med andra ögon" är ett mycket jämnare album än Li Österbergs förra ensam-album "Det är inte så här det ska vara". Det blir aldrig av att jag köper fanzines (även om jag ibland tänker att jag borde) men jag antar att det mesta här är från Li Österbergs fanzine Agnosis. Och att "Det är inte så här det ska vara" samlade äldre serier. Det verkar ju logiskt (och lovande) att hon blir bättre och bättre. "Med andra ögon" är bra helt igenom, och jag gillar att det finns en detalj som knyter ihop flera av serierna även om de egentligen är fristående från varandra.

Teckningsstilen är snygg och realistisk med lite serielook sådär. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det är klart och tydligt tuschat, och jag tror att det skulle vara ganska lättläst även om man inte har läst massor av serier. Kan man säga lättläst om bilder? Ibland i serier (shojo manga kan känna sig träffat!) ser man (jag) ju inte vad bilderna föreställer, som om det var en sån där 3D-bild. Så är det inte här.

En smakebit på søndag (vecka 42)

2011-10-23T11:15:00.005+02:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Verkligt orolig var redaktionen när prins Charles tackade ja till en lunch. Under mycket handvridande fördes samtal med Jennifer i förväg i syfte att förmedla hovets besked att prinsen inte uppskattade rött kött. "Den där förbannade gnällspiken till prins äter det jag ger honom", dånade Jennifer och erbjöd sig att visa det utslag hon fått över hela benet på grund av all uppståndelse kring prinsens besök.
(Johan Hakelius, "Ladies", s. 44)

Jag läser "Ladies", Johan Hakelius bok om excentriska brittiska damer. Just det här kommer från kapitlet om Jennifer Paterson och Clarissa Dickson Wright, också kända som Two Fat Ladies. Vid det här tillfället arbetade Jennifer Paterson med att laga mat och servera (och även skriva en matspalt) för tidskriften Spectator. Hon lagade tydligen bra mat, men var inte särskilt lätt att ha som anställd.

Heltedåd

2011-10-22T22:28:00.005+02:00

Heltedåd
av Trude Brænne Larssen

Nästa vecka kommer den femtonde och sista delen av Trude Brænne Larssens bokserie Legdebarna ut, men jag ligger lite efter och har just läst ut den tionde boken, "Heltedåd". Så här långt fram i serien är det svårt att säga så mycket i handlingen. Dels måste man förklara så väldigt mycket av de tidigare böckerna, dels så kommer man ju avslöja en del.

I många av de tidigare böckerna har det sett väldigt mörkt ut för Karoline och syskonen, men mycket av det har löst sig mer eller mindre. Det är inte som före händelsen (i första boken) där fadern dog och deras olyckor började, men på något sätt börjar det ändå bli bra igen. Men de drabbas återigen av bakslag, och som så ofta är storebror Lars inblandad.

"Heltedåd" innehåller en hel del dramatik, och av slutet av boken att döma kommer Karolines liv förändras en del igen. Om det blir positivt eller negativt eller lite av båda återstår att se. Precis så spännande som det ska vara i en sådan här serie. Det är ju meningen att man ska sluka böckerna, och det gör man. Precis som i Trude Brænne Larssens tidigare serier är huvudpersonen avig och stolt i överkant, men ändå sympatisk. Man vill veta hur det ska gå med henne och med den begåvade Marte och även med slarvern Lars. Jag hoppas man får veta hur det går med Lars. Han har ju försvunnit lite ur serien nu.

Legdebarna:
1. "Glassmaleriet"
2. "Brennemerket"
3. "Tiggerjenta"
4. "Taus tale"
5. "Hvite løgner"
6. "Blodspor"
7. "Lånt fremtid"
8. "Amerikabåten"
9. "Tyveriet"

Rena cirkusen, Lotta!

2011-10-22T19:52:00.003+02:00

Rena cirkusen, Lotta!
av Merri Vik

"Rena cirkusen, Lotta!" är inte en av mina favoriter i serien. Jag gillar inte när det blir för urflippat, med hemliga lönngångar och cirkusdjur. Jag har kanske en ganska låg toleransnivå för vad som är för mycket när det gäller Lottaböckerna, men jag föredrar när det är ganska vardagligt och det blir något problem när Lotta ska gå ett ärende åt en lärare eller så. Men det finns mycket vanligt här också, till exempel när Lotta och Giggi röjer ur ett förråd.

Av någon anledning jobbar stjärnjournalisten Svarten som guide på ett slott i närheten av Rönnvik (där Lottas familj har sommarstuga). Lotta och Giggi åker dit för att se hur han sköter sig som guide, och när han försvinner får de ta över guidandet själva. De är ju inte särskilt goda vänner med Svarten egentligen, men nu blir de faktiskt oroliga.

I området finns också en cirkus som har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Men Lotta, Giggi och Babban har idéer som kanske kan rädda den.

Sen är det också lite kärleksbekymmer. Lotta har kommit på att hon ska jobba med någit annat än journalism ett år för att samla erfarenheter. Men det tycker Paul inte alls är en god idé, nu när hon har en fot inne inom journalistjobbet och allt. Och så blir de osams. Jag tycker ju att Lotta borde göra slut med honom, men jag vet ju redan vad som kommer att hända eftersom det inte är första gången jag läser böckerna. Dessutom tycker jag nog att Lottas syster Malin borde göra slut med sin pojkvän också, men där kommer jag inte ihåg hur det gick.

Lenni och Veronica är också osams. De är visserligen överens om att gifta sig, men medan Lenni tycker att en enkel ceremoni i rådhuset är lagom är Veronica helt inställd på ett jättestort kyrkbröllop. Och båda ber Lotta och Giggi om råd.

Jodå, trevlig bok ändå. Men inte en favorit.

Lotta-böckerna:
1. "Det är Lotta, förstås!"
2. "Ja, se Lotta!"
3. "Lotta är sig lik"
4. "Skärp dig, Lotta!"
5. "Lotta slår till"
6. "Fara på taket, Lotta!"
7. "Vilken skiva, Lotta!"
8. "Skriv upp det, Lotta!"
9. "Rena snurren, Lotta!"
10. "Se dig för, Lotta!"
11. "Bra gissat, Lotta!"
12. "Platt fall, Lotta!"
13. "Rena mörkret, Lotta!"
14. "Hejda dej, Lotta!"
15. "Full fart, Lotta!"
16. "Arma Lotta!"
17. "Vilken fullträff, Lotta!"
18. "Håll masken, Lotta!"
19. "Lotta i topp"
20. "Var glad, Lotta!"
21. "Vilken vals, Lotta!"
22. "Festligt, Lotta!"
23. "Vilken tur, Lotta!"
24. "Alla tiders Lotta"
25. "Rena karusellen, Lotta!"
26. "Ge aldrig upp, Lotta!"
27. "Mitt i prick Lotta!"
28. "Lotta går till sjöss"
29. "Det spökar, Lotta!"
30. "Lotta går till väders"
31. "Heja Lotta!"
32. "Toppen, Lotta!"
33. "Fyndigt, Lotta!"
34. "Full rulle, Lotta!"

Martin Kellerman

2011-10-21T23:55:00.003+02:00

Martin Kellerman
Text: Tomas Lappalainen
Bild: Martin Kellerman

Det här är en bok i samma serie som den om Nina Hemmingsson, och den har ungefär samma upplägg. Intervjudelen är ganska mycket längre här och innehåller mer av författarens egna tankar kring huvudpersonen. Det var mer så här jag trodde att böckerna i Svenska illustratörer och konstnärer skulle vara. Inte för att Nina Hemmingsson-boken inte var intressant, men texten var relativt kort.

Fler sidor reportage betyder färre sidor med bilder. Här har jag dessutom läst nästan allt förr. Det är också så att urvalet baseras väldigt mycket på vilka exempel som har tagits upp i texten. Det är så klart bra. Det kan ju vara svårt att hitta en specifik stripp i sina tjugo Rocky-album. Speciellt om man inte har alla.

Bilden det hela avslutas med verkar vara specialritad för boken och är en väldigt rolig kommentar till intervjusituationen. :)

Babylons gator

2011-10-18T20:43:00.004+02:00

Babylons gator: Ett Londonmysterium
av Carina Burman

"Babylons gator" är en härligt udda deckare. Jag vet inte riktigt hur udda den är för att vara en historisk deckare, för jag har inte läst så många historiska deckare vad jag kommer ihåg, men är de inte oftast skrivna som om de vore nutida? I den här boken använder sig Carina Burman av en stil som påminner om hur man skrev under den tid det utspelar sig, 1850-talet. Huvudpersonen och berättaren, den populära författarinnan Euthanasia Bondeson, skulle ha varit samtida med t.ex. Emilie Flygare-Carlén.

Euthanasia Bondeson har valt bort att gifta sig för att i stället satsa på författarbanan. Hon har ansökt om och blivit myndigförklarad, och det är ju tur för hon vet vad hon vill. Hon verkar mest ägna sig åt författande, resande och korrespondes med bl.a. sina många systrar. Nu ska hon och hennes unga sällskapsdam Agnes för första gången besöka London och den pågående världsutställningen. Agnes försvinner. Men hon har försvunnit i nästan varenda stad som de har besökt, så Euthanasia oroar sig inte särskilt mycket till en början. Men Agnes kommer inte till rätta. Inte kan hon säga något förnuftigt på engelska heller. Polisen kopplas in och de är inte optimistiska. Men Euthanasia kan inte bara acceptera att Agnes är död utan att göra egna efterforskningar. Och hon kommer både det ena och det andra på spåren.

Miljön och berättelsens stil känns väldigt tidstrogna. Euthanasia Bondeson hör också hemma i den tiden, även om hon är djupt originell. Jag skulle i alla fall inte vilja påstå att hon är en nutida person i historisk miljö. Intrigen är kanske inte helt sannolik, men den är mycket underhållande. Roligare än vad deckarhistorier är i allmänhet kanske, men samtidigt blir man faktiskt chockad när det dyker upp en död kropp och det blir man inte alltid i deckare. Intrigen hade för övrigt nästan kunnat platsa i Euthanasias eget författarskap. Hon skriver spännande berättelser där rövarband och vrakplundrare figurerar flitigt.

Det finns ytterligare två böcker om Euthanasia Bondeson och de ska läsas!

Jag gillar förresten att hon heter Euthanasia (Den goda döden, eller i vår tid: Dödshjälp). Det måste ju vara Carina Burmans sätt att skoja om 1800-talsnamn. 1800-talet var nämligen de märkliga namnens århundrade. Det verkar som om man kunde heta nästan vad som helst. Som t.ex. Nyårsdaga. Eller Smärtrid. (Det ingen som heter det i "Babylons gator" alltså, utan det är ovanliga namn som min syster har hittat i databaser.) Min syster håller på mycket med namn och släktforskning, men hon kunde inte hitta någon svensk med just namnet Euthanasia. Däremot åtminstone fem stycken amerikanskor, alla födda på 1800-talet.

whatever LOVE means

2011-10-17T20:11:00.002+02:00

I fredags var jag och Anna på teater. whatever LOVE means som Teater Tamauer spelar på Hagateatern ett tag till.

whatever LOVE means är baserad på Liv Strömquists seriealbum "Prins Charles känsla". Och på "Einsteins fru" också, tror jag eftersom avsnittet med Einstein och hans fru var med i pjäsen. Jag var nyfiken på hur den här typen av serier skulle göra sig som teater. Det är ju ofta faktabaserade serier som kanske bara är en sida eller så, där det egentligen inte finns några genomgående karaktärer utan bara olika figurer som får illustrera resonemanget. Men det funkar jättebra som teater. Att skådespelarna hela tiden föreställer olika personer är inte alls något problem, och både det allvarliga och skämten kommer fram. Det roliga ligger ofta i att det plötsligt blir så tydligt hur absurt något är. Temat är kärlek och allt som följer med, och om verkligen allt det andra måste följa med.

Kanske går det fortfarande att få biljetter. Om man har möjlighet så rekommenderar jag att man går och ser pjäsen, för den är bra, tänkvärd och hemskt rolig.

Liebe und andere Lügengeschichten

2011-10-17T18:26:00.000+02:00

Liebe und andere Lügengeschichten
av Kiriko Nananan

Fina manganoveller om bland annat kärlek, sex och vänskap. På tyska, för det var den översättning som fanns som jag kan läsa. Nåtsånär. Jag missar en del för att jag inte kan alla ord, eller för att jag bara förstår orden var för sig men inte vad hela meningen ska betyda. Men det mesta förstår jag, och det jag förstår är bra.

En smakebit på søndag (vecka 41)

2011-10-16T09:31:00.005+02:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

Där framme låg byggnader, välbekanta från gravyrer och stentryck. Detta var den stad som för landsortsborna i miss Austens romaner utgjorde höjden av förfining. Härifrån styrde den unga drottningen ett rike, där solen faktiskt aldrig gick ned. Genom hennes älskliga föredöme skulle världen snart erfara att kvinnlig mildhet och stillhet regerar lika väl som manlig brutalitet.
(Carina Burman, "Babylons gator: Ett Londonmysterium", s. 9-10)

Jag har just påbörjat den här historiska deckaren. Faktiskt har jag inte kommit mycket längre än detta, Euthanasia Bondesons allra första intryck av London medan hon och hennes sällskapsdam Agnes (som senare kommer försvinna) befinner sig på båten dit.

The Book of Heroes

2011-10-15T11:55:00.001+02:00

The Book of Heroes
av Miyuki Miyabe

Det här är en japansk fantasybok. Huvudpersonen är elva år och den första tanken är att då skulle boken passa för de som är elva år och lite yngre, men jag tror snarare att den passar för de som är något äldre. Det är en ganska komplicerad historia och så är den så där brutal som man har tänkt sig att japansk barnkultur är ändå sedan man fick veta att i japanska tamagotchis dog djuren, medan de i de engelskspråkiga försvann genom att rymma hemifrån om man inte skötte om dem tillräckligt. "The Book of Heroes" är väldigt öppen med saker som mord och självmord, och det känns mer ungdomsbok än barnbok.

Huvudpersonen Yuriko är alltså elva år. En helt vanlig elvaårig tjej som blir speciell i omvärldens ögon när något händer hennes bror. Men hon blir inte alls speciell på ett bra sätt, för det som har hänt hennes bror är att han har begått ett allvarligt brott och sedan försvunnit. Resten av familjen bryter ihop och Yuriko slutar gå till skolan. Hon tänker mycket på var hennes bror kan vara, och försöker minnas om han betedde sig underligt den sista tiden. Och då upptäcker hon något i hans rum. Det är en talande bok och den har information om vad som kan ha hänt Yurikos bror. Yuriko kan leta efter honom. Men då måste hon lämna den värld hon känner till och leta efter honom i andra världar. Hon kommer få medhjälpare och speciella krafter, men samtidigt kommer hon förändras mycket och bli något helt annat än en liten flicka.

Jag gillar idéerna, även om det ibland är lite svårt att hänga med. Det är ju också som min favoritgenre inom fantasy - helt vanlig verklighet blandas med mer fantasybetonade företeelser - och jag gillar särskilt Yuriko och de levande böckerna. Antagligen är det för att jag är medveten om att det är en japansk bok, men flera gånger under läsningen tänker jag "det här kunde hänt i en Miyazaki-film". Men, det tog också omkring tio dagar att läsa en ungdomsbok som inte alls är överdrivet tjock. Språket är inte lättläst och det flyter inte på särskilt bra. Jag tror att det kan ha mycket att göra med att det inte är lätt att översätta från japanska. Japanskan lär ju till exempel ha en väldigt annorlunda meningsbyggnad än t.ex. engelskan och svenskan. Jag funderade allvarligt på att inte läsa ut boken, men jag gjorde det ändå till slut. Handlingen var tillräckligt fängslande för det.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

2011-10-13T20:01:00.002+02:00

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban
av J. K. Rowling
Uppläst av Stephen Fry

Numera vet jag inte vilken som är min favoritbok i Harry Potter-serien, men tidigare var det i alla fall den här. Jag gillar mysteriet och hur alla pusselbitarna faller på plats till slut (jag hade glömt många detaljer sedan jag läste boken förra gången), de nya personerna som dyker upp (Remus Lupin och Sirius Black!) och att det verkligen börjar ifrågasättas vem som egentligen är god och vem som är ond, och hur det inte är tydligt från början.

En extremt farlig fånge lyckas rymma från trollkarlsfängelset Azkaban, något som är alldeles oerhört. De flesta i fängelset förlorar förståndet efter en relativt kort tid och Sirius Black har varit inlåst i tolv år. Han var en av Voldemorts anhängare och dödade en hel grupp människor i samband med att Voldemort försvann. Och man har skäl att tro att han är ute efter Harry Potter. Hogwarts hårdbevakas, inte utan problem eftersom dess väktare är minst lika farliga som Sirius Black, om inte värre. Och Harry, som är den som behöver bevakas bäst, drabbas hårdast av dementorerna som bevakar skolan.

Annars är det värsta med skolåret att tredjeårseleverna får åka in till trollkarlsbyn Hogsmeade och alla fantastiska butiker som finns där - förutsatt att de har målsmans tillstånd och det har inte Harry. Lärarna verkar tycka att det är lika bra. Harry är säkrare på Hogwarts. Men Harry håller inte med och gör allt för att kringgå bestämmelserna.

Det bästa med det nya skolåret är att de har en ny lärare i Defense against the Dark Arts igen, och den här är faktiskt kompetent! Däremot är lektionerna i spådomskonst inte mycket att ha. Men de är roliga att läsa om.

Kanske är en av orsakerna till att jag gillar just den här boken så mycket är att det är en blandning av seriens början, där det handlar mycket om den här spännande nya världen som Harry inte visste fanns, och seriens senaste delar, där Harry inser hur rutten vuxenvärlden kan vara. I början, när Harry är 11-12 år, så verkar uppdelningen mellan gott och ont vara mycket klar. Men ju längre serien pågår desto otydligare blir gränsen.

Harry Potter:
1. Harry Potter and the Philosopher's Stone
2. Harry Potter and the Chamber of Secrets

Nina Hemmingsson

2011-10-12T20:15:00.001+02:00

Nina Hemmingsson
Text: Sara Teleman
Bild: Nina Hemmingsson

Jag köpte ett par av böcker i serien Svenska illustratörer och konstnärer på Bokmässan. Den här och så den om Martin Kellerman. Den här boken består av en intervju med Nina Hemmingsson om hennes skapande, vilka teman som ofta dyker upp i hennes bilder och mycket annat. Och så är det ungefär hundra sidor med bilder, som jag antar ska representera flera sidor av Hemmingssons konst och serier.

Det är pocketformat på boken, och någon enstaka av serierna kan vara svår att läsa i det formatet. Men klart värt ett försök. De flesta bilderna syns dock bra, så det är inget stort problem. Jag gillar Nina Hemmingssons stil, men jag har väl inte läst hennes böcker så jag kan inte avgöra hur mycket av materialet som är nytt. Kanske blir det många repriser om man har läst böckerna. Men det är ju en bra intervju här också. Jag hade väntat mig mer text, men det är ju egentligen bilderna som är det viktiga.

Nollad

2011-10-11T20:49:00.001+02:00

Nollad
av Gunnar Krantz

Ett seriealbum som skildrar en helt vanlig sommarvecka för en arbetslös ung man i Malmö. Mycket flipperspel blir det. Jag gillar det ganska bra, trots att det inte händer något utan snarare är detaljerade beskrivningar av till exempel att handla mat. Till en viss del är det kanske för att "Nollad" liksom passar in med de övriga serierna som jag har läst av Gunnar Krantz, så att man liksom får en pusselbit, eller ett kapitel, till. Även om det kanske inte är helt uttalat att det är Gunnar Krantz det handlar om här. Jag läste något om "Nollad" som ändå antydde att det är det.

Häxa, Häxa - Bortom tiden

2011-10-10T21:11:00.001+02:00

Häxa
Häxa - Bortom tiden
av Celia Rees

Det här är en samlingsvolym med båda Celia Rees Häxa-romaner. "Häxa" slutar ganska tvärt, så naturligtvis fortsatte jag direkt med "Häxa - Bortom tiden". De handlar om samma person men de är berättade på helt olika sätt.

"Häxa" består av dagboksanteckningar som ska ha hittats insydda i ett trehundra år gammalt lapptäcke. De skrevs av en flicka, Mary, som flyr till Amerika efter att hennes mormor blivit avrättad för häxeri. Anklagelserna var i och för sig inte helt osanna, men det gör ju inte saken bättre för Mary. Hon har också en del speciella förmågor som hon naturligtvis måste dölja. Hon får hjälp med att skapa sig en ny bakgrundshistoria och reser tillsammans med en grupp puritaner. Här får hon vänner, men det finns också de som hon inte kommer överens med och så småningom börjar det pratas om häxeri i deras lilla nybyggarby.

Man får inte riktigt veta vad som händer med Mary i "Häxa". I nästa bok är det nutid, inte 1600-tal, och studenten Agnes har just läst boken "Häxa" (som i bokens värld är facklitteratur). Hon tycker att mycket i historien stämmer överens med berättelser som berättas bland hennes folk, Haudenosaunee-stammen. Det står i boken att om man har ytterligare information om Mary ska man kontakta Alison Ellman, historikern som har låtit ge ut Marys anteckningar i bokform och som nu jobbar på att bekräfta uppgifterna i boken. Agnes gissar att hennes moster vet mycket mer om den här kvinnan som kan ha varit Mary, men mostern har inte mycket till övers för museifolk som har lagt beslag på indianers betydelsefulla föremål och ställer ut dem hur som helst.

"Häxa - Bortom tiden" berättas inte alls i dagboksform, utan som en vanlig roman som växlar mellan Agnes och Alison i nutid och med Mary i förfluten tid. Min favorit var den första delen, "Häxa", där man lär känna Mary genom hennes egna ord. "Häxa - Bortom tiden" är mycket mer snabbläst, men jag blev inte så fångad av nutidsberättelserna och Mary kändes mer avlägsen den här gången. Men samtidigt var det ett bra sätt att fånga upp trådarna i Marys berättelse på. Om man ska läsa om Mary, och det kan jag rekommendera att man gör, så bör man absolut läsa båda böckerna.

Den skänkta timmen

2011-10-09T21:44:00.003+02:00

Den skänkta timmen
av Juli Zeh

Ännu en tysk novell som jag inte blir riktigt klok på. (Se även "Abu Telfan".) Men den har ändå något som får mig att tro att jag kanske kan tycka om Juli Zehs romaner. Bland annat är det inledande stycket en mycket god förklaring till varför jag vill flytta, utan att det egentligen är det som det handlar om.

En smakebit på søndag (vecka 40)

2011-10-09T10:01:00.003+02:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här. Där finns även information om hur du kan delta.

"Do you really think your brother picked up a book like me, with all the strange things written inside me, at the local bookstore? Think about it. Try to remember. How long ago was it? It was still cold outside. You and your brother were all wrapped up in your thick coats. Remember going to a place where there were books like me, so many you could hardly count them?"
(Miyuki Miyabe, "The Book of Heroes", s. 42)

Något hemskt händer i elvaåriga Yurikos familj. De vuxna vill inte riktigt berätta för henne, men hennes storebror Hiroki är i alla fall försvunnen. Men Yuriko lyckas lista ut vad som har hänt. Mycket mer än vad någon av de vuxna får reda på, för Yuriko lyckas även ta reda på VARFÖR. Nu är det bara hon som kan rädda Hiroki - och även världen. Men för att göra det måste hon resa till andra världar.

Ganska spännande, men inte lättläst direkt. Jag tror det har att göra med att boken är översatt från japanska och att det är svårt att få flyt i översättningen. Översättaren får ju inte ändra för mycket.

Maran

2011-10-08T23:03:00.002+02:00

Maran
av Lina Neidestam

Det här är det andra albumet i Kolik förlags femisexserie. Det första var "Drift" av Liv Strömqvist och Jan Bielecki. Det kommer inte nya böcker särskilt ofta alltså ... Fast när de väl kommer så håller de bra kvalitet. "Maran" är jättesnygg. Älskar färgläggningen. Och så är den sexig så klart. Det är ju lite det som är grejen.

Den har också en handling, det är inte bara sex (fast det handlar mest om sex förstås). Nora drömmer om att skriva en roman, en bra roman, gärna en generationsroman. För att äntligen komma någon vart hyr hon en isolerad fäbodvall. Men det är något konstigt med stugan. Nora lyckas inte med sin fina roman. I stället blir det Selma Lagerlöf-fanfic och en massa folkloristiska sexskildringar baserade på drömmar som själva miljön tycks framkalla. Är fäbodvallen hemsökt? Det är också något mycket underligt med lokalbefolkningen ...

I tillägg till allt annat är det en väldigt rolig serie. Iväg och köp eller låna!

Abu Telfan

2011-10-04T20:35:00.001+02:00

Abu Telfan
av Felicitas Hoppe

Jag köpte bl.a. Novellix fyra tyska noveller på bokmässan. Hittills har jag hunnit läsa två, och har kommit fram till att jag i alla fall ska hålla mig undan tyska noveller på tyska. Det är knappt så jag förstår dem på svenska ju.

"Abu Telfan" är egentligen en helt annan bok, en artonhundratalsroman som berättaren i Hoppes novell läser högt för sig själv en natt på en flygplats. Berättar inbillar sig eller låtsas att den enda andra personen i vänthallen är romanens hopplöse huvudperson som är på väg hem efter att ha råkat ut för alla de spektakulära äventyren i boken. Men det känns mest som att det är handlingen i romanen "Abu Telfan" som återberättas i novellen "Abu Telfan". Eller vad missar jag?

Klas Katt på drift

2011-10-04T20:14:00.000+02:00

Klas Katt på drift
av Gunnar Lundkvist

Jag gillar Klas Katt och hans vän Olle Ångest (som jag tror är en hund). De är missanpassade i ett tråkigt samhälle. Klas Katt sover gärna så mycket som möjligt för att slippa undan världen. Olle Ångest dricker sprit, tar antidepressiva och har psykiska problem. Ibland är serierna lite roliga, men mest deppiga. Man skrattar inte åt dem, men ett igenkännade och lite uppgivet leende kan de få.

Men man hejar ju på Klas Katt, och ännu mer på stackars Olle Ångest. Jag blir glad när han får lite ordning på livet och t.o.m. gifter sig. Men snart är det dödstråkig vardag igen och den hurtiga omvärlden förstår honom inte. Stackarn.

På vegne av venner

2011-10-03T21:39:00.004+02:00

På vegne av venner
av Kristopher Schau

Jag har ju bara sett Kristopher Schau i olika humorserier tidigare. Sketcher i Team Antonsen eller mer testa gränserna-humor i De 7 dødssyndene, men alltid i ganska oseriösa sammanhang. Missförstå mig rätt nu, jag tycker att båda de serierna är jätteroliga. Men att få en Joakim von Anka-utstyrsel uppsydd är kanske inte det mest allvarliga någon har gjort. Det är mycket möjligt att Schau är mer seriös i musiksammanhang, men det enda jag har hört talas om är den där Fuck For Forest-grejen ... (Det är väldigt lite norsk musik som sipprar igenom till Sverige.) I alla fall, en essä om begravningar i kommunal regi - oväntat. Oväntat för att det blir så allvarligt. Fast ändå ett ganska logiskt steg. Det här projektet är ju också en jobbig utmaning, även om det inte hade blivit lika spektakulär TV av det som vissa andra utmaningar. Det har i stället blivit en fin och personlig liten bok.

Efter att ha läst en tidningsartikel om kommunala begravningar i Oslo bestämmer sig Kristopher Schau för att gå på så många som möjligt under det kommande året, med tanken att det ska bli en bok av upplevelsen. De som ska begravas är folk som inte har några anhöriga som kan arrangera begravningen. De kanske till och med var så ensamma att ingen kommer på begravningen. Schau vill gå på begravningarna för att se hur de går till, och för att det åtminstone ska vara någon där. Om det ändå dyker upp några andra så går han inte på den begravningen.

Boken består av tankar kring begravningarna och hans egen roll i projektet. Mycket om hur pinsamt det är när det är när det dyker upp några vänner till den döde och Schau - han från TV - ska försöka vända om utan att dra uppmärksamheten till sig. Det handlar också om hur fel det känns när vardagen gör sig gällande tätt inpå begravningen. Men det är ju bara han och de som jobbar på plats, och för alla de är det ju bara en vanlig dag på jobbet. Det handlar också om Schaus känslor inför att den döde ibland får så lite plats bland alla ord om Gud och Jesus, speciellt när prästen inte har ansträngt sig så mycket för att ta reda på något om den dödes liv. Då blir det extra vackert och gripande när vissa präster verkligen har lagt ner jobb på att göra begravningen personlig, även om kanske ingen annan än organisten och någon representant från begravningsbyrån kommer att närvara.

Hm, jag fick för mig att jag hade hört att de gör mer "reklam" för kommande begravningar i Norge, men Elin säger att det inte är så. Nå, då är bokens titel, frasen "på vegne av venner" det som dödsannonser undertecknas med när det inte finns någon som sätter in en dödsannons utom begravningsbyrån.

Bokmässan 2011

2011-10-02T13:54:00.006+02:00

Alla var där!

Jag tänker alltid att jag ska ta en massa bilder på Bokmässan, men det händer aldrig.

Jag var där både lördag och söndag förra helgen i alla fall, och kom hem med många böcker. En del spontaninköp, annat lite mer planerat och så tog jag förstås några gratisböcker i Hotell Gästis monter. De åker dit med massor av gamla böcker, och om man är med i deras tävling (man kan vinna en hotellvistelse - nu är ju detta i den staden som mina föräldrar bor utanför och som jag jobbar i närheten av, men det verkar ju vara ett coolt hotell i alla fall så det priset hade inte suttit fel) får man ta en av böckerna. Men på söndagen var det mer okej att ta mer än en. Precis som de som säljer böcker sänker priserna på sina. Det är väl ingen som orkar packa ner så mycket när mässan är slut.

Maja Hagerman pratar om en utgrävning och om sin nya bok

Fredrik Strömberg och Don Rosa

Under mässans tre första dagar är det bara de som har köpt seminariekort som får gå på seminarier. Vi andra får nöja oss med kortare föredrag i montrar och självklart att bara gå runt och titta på alla montrar. Men på söndagen är seminarierna gratis. Vi var och såg det med Don Rosa.

Vad mässan leder till: Tunga bokkassar och trötta fötter

En smakebit på søndag (vecka 39)

2011-10-02T13:19:00.005+02:00

Den här veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Se resten av veckans smakbitar här, och även information om hur du kan delta.

Till exempel fanns det en hel låda med kachina-dockor. De kom från sydväst och många menade att de var just bara detta: dockor, skurna och utformade för att undervisa zuni- och hopi-barnen om de speciella varelser som de representerade. Men de var mycket gamla och fulla av kraft. De hade själ. Bara att titta på dem verkade respektlöst.
(Celia Rees, "Häxa - en samlingsvolym", s. 259)

Den här helgen läser jag en bok av Celia Rees. Eller två egentligen, eftersom den här volymen innehåller både "Häxa" och fortsättningen "Häxa - Bortom tiden". Citatet kommer från "Häxa - Bortom tiden", eftersom jag har kommit såpass långt i boken att det är den jag läser nu. Sidnumret är alltså lite vilseledande. Det här är precis i början av den boken.

Det här är en bok som det liksom inte har blivit av att läsa tidigare, trots att allt pekat på att det skulle vara en bra bok. Jag har ju tyckt om de andra böcker av Celia Rees som jag har läst, och den här har ju varit ännu mer hyllad. Men som tur är finns det inte en bestämd ordning som man måste läsa alla böcker i hela världen i, och "Häxa" är lika bra den här helgen som vilken annan dag som helst.

En god bok

2011-10-01T23:14:00.001+02:00

Jag måste ju visa vad min kompis Marie hade med sig hit förra veckan! En bok ...

Men med vanliga böcker brukar man inte kunna göra så här!

Nam nam.

SUB efter bokmässan

2011-10-01T11:31:00.003+02:00

1036 böcker har jag nu i SUB:en. Ska läsa dem snart alltså. Helt säkert! Håller t.ex. på med en av dem nu.

Nick & Norah's Infinite Playlist

2011-09-30T23:14:00.003+02:00

Nick & Norah's Infinite Playlist
av Rachel Cohn & David Levithan

Det här är en ungdomsbok som man har hört mycket bra om. Och jag gillar den också. Den är cool och söt och väldigt, väldigt rolig. Rachel Cohn har skrivit varannat kapitel, de som Norah berättar, och David Levithan varannat, de som Nick berättar. Man kan märka en viss skillnad mellan Nicks och Norahs kapitel, men det är ändå så likt att det känns som en helhet och man behöver inte vänja sig vid en helt annorlunda stil varenda gång det är nytt kapitel. Det verkar som om författarna har samarbetat på det här sättet i ytterligare två böcker så de måste ha blivit nöjda själva också.

Nicks band har spelning och under konserten ser han sitt ex, som dumpade honom bara ett par veckor tidigare, ihop med en ny kille. Tydligen tog inte uppbrottet lika hårt på henne som på Nick. Men han vill ju inte visa det så han frågar en främmande tjej om inte hon kan låtsas vara hans flickvän en liten stund.

Norah är på klubben med en kompis och det börjar bli dags att frakta hem kompisen som har blivit ganska full vid det här laget. Norah är typ straight edge och dessutom väldigt ordentlig, så det bli alltid hon som får ta hand om kompisen. Men visst, hon kan väl spela flickvän åt den där killen en stund.

Men det händer lite oväntade grejer och så övertalar Nicks bandkompisar Norah att ta med Nick ut på dejt där här kvällen, så lovar de att se till att hennes fulla kompis kommer hem ordentligt. Norah går med på det, och så har hon och Nick nån sorts dejt under natten. De går på klubb, bråkar, äter och pratar. Väldigt fin och rolig bok. Det är också lite som en film. Allting utspelar sig på Manhattan, så man kan liksom hämta miljöerna från saker man har sett på TV. Om man gillar ungdomsböcker och/eller bra romantiska komedier kommer man säkert gilla det här. Boken finns förresten som film också. Jag vet dock inte mycket mer om filmen än att den finns.

Restaurant Intim

2011-09-29T22:02:00.001+02:00

Restaurant Intim
av Olle Länsberg

Månadens läsecirkelsbok. Jag läste den under nästan en vecka och för mig är det lång tid att använda på en bok, speciellt en bok på bara 200 sidor. Jag hade nämligen besök av en kompis den veckan, och så var det bokmässa (jag ska skriva om den i helgen) och under helgen bodde min syster också här. Så läsningen av "Restaurant Intim" blev alltså ganska okoncentrerad. Det hade kanske varit lättare att hålla reda på alla personerna i boken om det hade varit en lugnare vecka. Länsberg berättar nämligen om många av de anställda på restaurangen. Det blir många olika episoder och ibland kommer man inte riktigt ihåg vem som var vem.

Ska man säga att någon är huvudperson så är det väl Alf, som har varit på sjön i flera år (han är väl 19 år nu) och längtar efter att få ett jobb på land. Och han lyckas få plats som smörgåsnisse på Restaurang Intim, något som är mycket hårdare än vad han hade räknat med. Men det handlar lika mycket om kockar, kallskänkor, servitriser, diskplockerskor, spritkassörskor och gårdskarlar och allt vad man nu kan jobba med på en restaurang. Många har ganska tragiska liv, men det är ändå lättsamt berättat. Det jag inte gillade var att det var så svårt att hålla isär personerna. Kanske hade det varit bättre om boken hade varit lite längre och berättat mer om var och en.

"Restaurant Intim" var Olle Länsbergs debutroman och han hade tydligen gott om egna erfarenheter från restaurangbranschen, trots att han bara var 23 år då. Boken är från 1945 och utspelar sig väl vid den tiden också. Jag skulle tro att mitt exemplar är ett par årtionden nyare. Enligt baksidestexten möter man här "den svenska krogen då de dubbla lättgroggarna och sjuåenhalvtänkandet fötts ur märkliga restriktionsbestämmelser". Det var väl kanske inte riktigt det vi i läsecirkeln hade tänkt allra mest på medan vi läste boken. Vi visste inte ens vad det var. Dubbel lättgrogg kunde man väl gissa sig till (och jag har kollat upp det nu). På den tiden när man hade motbok så fick inte groggarna vara för starka på krogen. Fast det fanns inget som förhindrade att man beställde in två stycken i stället. (Utom att den totala ransonen också var begränsad, antar jag.) Sjuåenhalvtänkande vet jag inte vad det är. Kvinnors ranson visst var 7,5 centiliter alkohol under en kväll, så kanske har det något med det att göra. Ganska roligt att man något årtionde efter motbokens avskaffande (som var 1955) tyckte att just detta var en så viktig del av den här romanen.