söndag 24 september 2017

Bad Marie

Bad Marie
av Marcy Dermansky

Marie är trettio år och har just avtjänat ett flera år långt fängelsestraff. Orättvist kanske. Hon var ju inte med om att begå det där rånet, men hon rymde till Mexico tillsammans med rånaren efteråt. Hon var kär och hon hade det bra i Mexico tills rättvisan hann upp dem. Hennes pojkvän är död nu, och Marie tänker absolut inte vända sig till sin mamma. Så i stället vände hon sig till sin barndomsvän Ellen. Ellen är helt annorlunda än Marie. Hon är väletablerad och framgångsrik. Hon har ett bra jobb och är gift med en fransk författare, Benoît Doniel. Och kanske har hon dåligt samvete över att det har gått så mycket bättre för henne i livet, för hon anställer Marie som nanny åt tvååriga dottern Caitlin.

Marie trivs väldigt bra med att ta hand om Caitlin. Ellens kylskåp är fullt av dyr och god mat – nåt helt annat än i fängelset – och Caitlin blir snabbt den person Marie tycker bäst om hela världen. Ellen vet inte att Marie brukar bli lite full under dagarna. Ellen vet inte heller att hennes man är Maries favoritförfattare, och att hon är smått besatt av honom. För att vara helt ärlig: behövs Ellen i den här familjen? Hade det inte varit bättre om det var Benoît Doniel, Caitlin och ... Marie?

Nej, det är inte en deckare.

Jag visste att "Bad Marie" skulle utspela sig delvis i Paris, och därför hade jag med den när jag var i Paris. Det passaade bra, för Marie hade ju precis som jag heller aldrig varit i Paris. Om jag förstår det rätt så hade författaren aldrig varit i Paris när hon skrev boken, så Maries första intryck är ju helt och hållet påhittade. Men ändå trovärdiga. Och långt ifrån romantiska.

Marie är inte lätt att förstå sig på. Inte för läsaren, eller för omgivningen eller ens för henne själv. Det kanske beror på att hon har tillbringat de senaste sex åren med att inte bestämma något själv, och att hon egentligen tyckte att det var ganska skönt. Och nu när hon ska fatta egna beslut igen så är hon lika dålig på det som när hon var 24 och rymde med en rånare. Men den här gången har hon också ansvar för en tvååring. Lite oroväckande är det. Och samtidigt ganska roligt och lättläst. (Tur det, jag orkar inte läsa nåt tungt när jag reser.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar