lördag 28 januari 2017

Villette

Villette
av Charlotte Brontë

Jag fick den här boken i julklapp förra julen (alltså 2015), men som vanligt tar det ett tag innan jag faktiskt får läst mina böcker. Med boken fick jag också ett starkt behov av att äga alla de här Brontëböckerna från Modernista p.g.a. fina omslag. Jag hittade "Svindlande höjder" (av Emily Brontë) på rea i somras, så då saknade jag bara en ("Jane Eyre", som jag självklart redan äger på engelska). Men nu ser jag att även en matchande "Professorn" av Charlotte Brontë har kommit ut. Måste ha!

"Villette" och "Professorn" är några av de där romanerna som man (jag) inte har nån direkt koll på. De är bara andra, inte lika kända, böcker som författaren tydligen också har skrivit. Och jag kan ju förstå varför "Villette" inte är lika populär som "Jane Eyre". Man faller inte för Lucy Snowe på samma sätt som för Jane Eyre. Hon är kanske svårare att förstå sig på. Jane Eyre får utbrott eller rymmer. Lucy Snowe har åsikter, men sina känslor håller hon för sig själv. Hon avslöjar dem inte ens för läsaren. Åtminstone tills det har gått så långt att hon bryter ihop och kanske rent av blir sjuk.

I tjugoårsåldern är Lucy helt utan familj och den typ av vänner som skulle kunna ta sig an henne. Hon är medveten om att hon kommer behöva försörja sig själv, och under ett par år är hon sällskapsdam åt en lite äldre kvinna. När denna dör bestämmer sig Lucy för att resa till kontinenten. Hon har hört att det finns efterfrågan på engelska barnflickor och lärarinnor där. Det verkar stämma, för hon får genast plats som barnflicka åt tre små flickor i staden Villette i landet Labassecour (baserat på Belgien, antar jag). Deras mor är föreståndarinna på en flickskola och när läraren i engelska slutar blir Lucy Snowe befodrad.

Som lärarinna har hon mer frihet, och har möjlighet att umgås med en del andra ur stadens engelska befolkning, som hon lär känna. Några av dem tycker hon om, och andra stör hon sig på. Fast hon stör sig nog mer på labassecourierna, och framför allt på deras religion. Hon har verkligen inte särskilt mycket till övers för katolicismen. Det är nog nästan den starkaste känslan av de som hon är öppen med inför läsaren. Hon framhåller sin egen kyrka som mycket bättre. Har detta något att göra med att Charlotte Brontë var prästdotter?

Man får ofta veta hur hennes bekanta ser på henne, och de har väldigt olika åsikter om henne. De flesta tycker väl i och för sig att hon är en sådan som inte gör så mycket väsen av sig, kanske att hon är ovanligt strikt, men det finns minst en som har en helt annan åsikt, som Lucy inte alls vill erkänna att det finns någon sanning i. Det verkar som om alla ser lite vad de vill se, men det kanske också är så att alla har delvis rätt.

(Och här blev det ett kryss på bingobrickan, äntligen en bok som var längre än 500 sidor!)

2 kommentarer:

  1. Jag tyckte mycket om Villette som jag läste förra året. I år vill jag gärna läsa Professorn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är jag också intresserad av, men jag undrar om jag inte vill läsa om Svindlande höjder först. (Jo, jag vet att det är olika författare, men ändå.)

      Radera